Jag skrev nyligen här på bloggen om en undersökning av myndigheters anseende som är gjord av Nordic Brand (som är ett företag delägt av Stockholms universitet).

Myndigheternas anseende var rangordnat på en skala från 0 till 100. I botten av rankinglistan låg Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan. I topp låg SOS Alarm, Smittskyddsinstitutet, Konsumentverket och Polisen.

Jag tillät mig att vara en smula kritisk mot den här typen av undersökningar, trots att jag då inte hade läst den studie som både Sveriges Radio och Svenska Dagbladet rapporterade om.

Min kritik handlade bland annat om att det som egentligen mättes nog mer var tilltron till politiken än till myndigheten. Och att det fanns en stor risk att mätningar av det här slaget trivialiserar sådant som är viktigt: myndigheters professionalitet och kvalitet.

Jag har nu gjort lite ytterligare efterforskningar i syfte att få tag på och läsa den åberopade studien. Det har inte varit problemfritt. Nordic Brands ledning meddelade mig per mail att:

”Vi har ännu inte satt ihop en rapport av studien utan bara tagit fram vissa key findings som vi presenterade för pressen. Det är också så att bara en del av studien är publik och en del är för köpande kunder.”

Jag fick då också veta att studien baserades på en ”telefonbaserad webbpanel”, och att varje myndighet hade bedömts av 300 personer.

Det finns dock, som sagt, ingen studie att granska, så det är vanskligt att bedöma kvalitet. Företaget lyckades ändå ”sälja in” den både till Sveriges Radio och Svenska Dagbladet, som rapporterade företagets ”key findings”.

Jag kontaktade journalisten på Sveriges Radio som hade skrivit om studien. Hon sade att Sveriges Radio av företaget hade fått en sammanställning av resultaten ”… någon dag innan undersökningen skulle publiceras”. Hennes kommentar var att ” … vi fick nyheten exklusivt”.

När jag berättade att någon studie inte hade publicerats, svarade hon att: ”Vi har som policy att inte uppmärksamma studier som görs via webbpaneler, men här tyckte vi att metoden och svarsfrekvensen dög …”.

Sveriges Radios journalist avslutade sitt mail med att säga att ” … och när SU (Stockholms universitet) är delägare får det tas som någon typ av garanti.”

Min slutsats är densamma som tidigare. Att företag vill sälja in sig är lätt att förstå, och att media okritiskt hakar på förvånar nog inte.

Men man kan verkligen undra varför akademin bidrar till att legitimera trivialiteterna.