Visst rann det några tårar nedför kinderna när Arnór Traustason chippade in 2-0 på Malmö stadion igår eftermiddag. Sedan började det blippa i mobilen av gratulationer.

Det är bara fotboll, jag vet.

Men IFK har varit en viktig del i mitt liv sedan jag började gå på allsvenska fotbollsmatcher på 1960-talet. Då var det helt i sin ordning när IFK vann guld, och en svag säsong ifall de inte gjorde det. Det är längesedan.

Annorlunda i år, men det var först i somras s0m jag började tro att de kunde vara med där framme ända in på mållinjen. Och det var först under sista tredjedelen av serien som jag insåg att IFK var tillräckligt bra för att vinna hela klabbet.

Nu gjorde de det, och spelade dessutom den roligaste och mest sevärda fotbollen.

Jag ska inte dra mer historia (nu), utan bara referera Simon Bank i Aftonbladet, som skrev att de lite äldre spelarna efter slutsignalen ramlade runt ” …i lyckliga små röda guldhögar ihop med ett gäng knattar som vuxit upp i en stad som tappat sin identitet men fått den tillbaka, som blivit fotbollsspelare i en klubb som tittade bakåt istället för framåt. De har hört allt om historien. Nu är de en del av den.”

Jag vet, det är bara fotboll.