I samband med den pågående coronabekämpningen har relationen mellan expertis och politik hamnat i centrum av debatten. Nationalekonomen Lars Calmfors hävdar i en kolumn i Dagens Nyheter att expertmyndigheten har kommit att få göra avväganden som bör ligga hos politiken. Statsvetaren Jonas Hinnfors vänder sig idag i Svenska Dagbladet emot det ”skall” som han tycker sig ha snappat upp i samhället, och som säger att experterna ska bestämma. I en ledare i Expressen manas det i samma anda: ”delegera inte till statsepidemiologen”.

Samtliga dessa kommentatorer – exemplen kan mångfaldigas – menar uppenbarligen att det finns brister i det politiska ansvarstagandet, och att politikerna bör kliva fram och styra mera. Man kan förstås ha olika uppfattningar om hur politiken bör utformas i en situation som den som vi befinner oss i, men det är slående att så många kommentatorer har en så förenklad bild av hur politiker styr.

Politikens krishantering må avvika från enkla läroboksmodeller, men de avviker inte från vad vi vet från forskningen om politisk styrning i praktiken. Politisk styrning handlar framförallt om två saker: att organisera framsynt och att reagera omdömesgillt.

Organiseringen har tre dimensioner. För det första inrättas organisatoriska enheter (myndigheter) med experter, resurser och en ledning. För det andra positioneras dessa enheter i relation till andra organisatoriska enheter, och i relation till politiken. För det tredje legitimeras detta, dvs. politiken berättar vad den har gjort och varför den har gjort som den har gjort.

När det väl händer något oförutsett tvingas politiken att reagera. Lite slagordsmässigt skulle man kunna säga att politik lika mycket handlar om att reagera som att regera. Men märk väl, reagerandet sker inom ramen för det system som politiken självt har organiserat.

Vad är då en omdömesgill reaktion från politiken? Rimligen är att i första hand lita till den organisering som man själv har skapat, dvs. att politiken litar till de expertmyndigheter som finns. Det betyder inte att politiken delegeras till dessa. Expertmyndigheterna är enligt den svenska förvaltningsmodellen positionerade på viss distans från politiken. De är fristående, men de lyder under regeringen.

Lars Calmfors har rätt i att bedömningar om avvägningar mellan politik och expertis kan vara svåra, men han missar det uppenbara. Regeringen skulle självfallet kunna värdera annorlunda än sin expertmyndighet, men väljer (åtminstone än så länge) att inte göra det. Regeringen väljer att prioritera folkhälsan, och att lita på sin expertmyndighet.

Att göra det är också att ta ansvar. Den kapacitet som finns i myndigheterna har byggts upp för att dessa ska fungera i svåra och osäkra situationer. Det är heller inte så – som Calmfors låter antyda – att myndigheten lämnas i fred. Folkhälsomyndigheten tvingas ju att löpande argumentera gentemot politiken och i offentligheten för klokheten i sina rekommendationer.

Folkhälsomyndigheten ska utifrån sin expertkunskap föreslå de åtgärder som den bedömer som effektiva. Att regeringen väljer att – inom detta område – lyssna på och att lita till sina experter handlar inte om att abdikera från ansvar och att låta teknokratin bestämma, utan om att regeringen bedriver politik. Calmfors huvudargument i den principiella frågan om ansvarsfördelning håller inte.

Jonas Hinnfors argumenterar för att politik handlar om avvägningar mellan olika intressen, och att det inte är vettigt att enbart beakta expertis från ett område. I det har han förstås rätt. Men det som sker nu är just att politiken – i en situation präglad av oförutsebarhet och tidspress – genomför sådana avvägningar. Politiken har lagt mycket stor tonvikt vid folkhälsan, men försöker samtidigt också att ta hänsyn till andra krav (och då lyssnar den till expertis från andra områden)

Att politikens ansvar är att väga samman olika intressen är en självklarhet för alla regeringar. Avvägningen sker sällan – på läroboksvis – genom att politiken vid ett specifikt tillfälle väger alla krav mot varandra. Politiken är som alltid reaktiv och ibland hanteras ett krav i taget. Men de framförda argumenten för att politiken inte tar sitt ansvar och gör sådana avvägningar är befängda.

Ifall det visar sig att myndigheterna inte klarar uppgiften på ett bra sätt, kommer man förstås i framtiden att behöva styra på ett nytt sätt, att organisera om. Det finns exempel från andra politikområden där politikens tilltro till sina experter aldrig sinar, trots att erfarenheten visar att denna expertis inte håller måttet. Men så ser det knappast ut inom folkhälsoområdet.

Statsepidemiologen bedriver inte politik, utan gör det som myndigheten är instruerad att göra. Politikerna tar sitt ansvar och gör de avvägningar som de tycker är ändamålsenliga, och visar tillit till den organisering som finns. Det är så politisk styrning går till. Vi kan väl alla hoppas att det ska visa sig förnuftigt. Om inte kommer det förstås att finnas stort utrymme för efterklokhet.