På flygplatsen på väg hem från Berlin fanns en bokhandel (svenska Pocket Shop). Jag fastnade för en bok med titeln The Shortest History of Germany, skriven av James Hawes.

Läsvärd. På drygt 200 välskrivna sidor får läsaren en genomgång av historien om Tyskland. Ytligt och målat i breda penseldrag, men fascinerande.

Det börjar på 800-talet. Det rike som Karl den Store lämnade efter sig år 843 delades upp i ett västfrankiskt och ett östfrankiskt rike, dvs. det som (en smula förenklat) skulle bli Frankrike och Tyskland.

Ett tyskt rike skapades med Rhen som västgräns. Frågan var hur långt österut riket sträckte sig. Fördraget som slöts vid Verdun sa att Ludvig fick ”området bortom Rhen”.

Det rimliga svaret på frågan om östgränsen var floden Elbe, eftersom områdena bortom Elbe beboddes av icke-kristna, slaviska folkgrupper. Det tyska riket kom också att bestå av företrädesvis katolska områden som tidigare hade varit en del av det romerska riket.

Det är just skillnaderna i kultur mellan detta tyska rike (väster om Elbe) och områdena öster om Elbe som Hawes menar är avgörande för att förstå Tysklands moderna historia.

När Tyskland enades på 1870-talet menar Hawes att det som skapades mindre var ett enat Tyskland än ett preussiskt imperium. Delarna öster om Elbe dominerades av en aristokrati (junkrar) vars ambitioner huvudsakligen var riktade österut.

Ända fram till 1945 var det detta preussiska Tyskland – som genom att utnyttja resurser från det västra och södra Tyskland – drev fram en militarisering. Det som föddes under 1800-talet var ett Preussen som kom att dominera övriga delar.

Extremismen har alltid i huvudsak stötts av människorna öster om Elbe, menar Hawes. I juli 1932 kom enbart 17% av nazisternas röster från Karl den Stores gamla romerska kungarike i väst.

Den som hade velat förutsäga ifall en slumpmässig tysk väljare skulle ha stött Hitler 1933 skulle inte ha haft någon hjälp av att veta ifall denne väljare var rik eller fattig, arbetare eller borgare, bodde i stad eller på landet, var man eller kvinna.

Den enda fråga värd att ställa som skulle kunnat säga någonting om detta var om väljaren ifråga kommer från ett katolskt eller ett protestantiskt område, dvs om hen kom från den västra och sydliga delarna av landet eller om hen kom från området öster om Elbe).

Om hela Tyskland hade röstat som Bayern, Rhenlandet och Schwaben i valen 1928-33, hade Hitler aldrig kommit till makten. Som Hawes skriver: ”East Elbian votes gave him his breakthrough in 1930, then confirmed him in 1933. No East Elbia, no Führer; it’s as simple as that.”

De västliga och sydliga delarna av Tyskland har alltid haft sina blickar riktade västerut.

Nu är Tyskland återförenat, och Berlin är huvudstad. Återigen förs enorma resurser från de rikare delarna till områdena öster om Elbe. Och återigen är det i öst som extremismen växer sig som starkast.

Hawes menar att det är en tragedi att det Tyskland som 1949 blev ”free at last” (ungefär det Tyskland som skapades i kölvattnet av Karl den Stores rike på 800-talet) återigen ser delarna öster om Elbe som sina.

Hawes menar att Tyskland bör återanknyta till trådarna tillbaka i tiden, och inse att perioden 1871-1945 – med ”state-worship, puritanical zeal and scar-faced militarism” – var någonting främmande.

”The Germany of Konrad Adenauer, Willy Brandt and Helmuth Schmidt wasn’t some have-baked provisional country, waiting mournfully for its other half. Unlike that passing monster, Prussia-Germany, it had genuine roots. A single political unit with its eastern border on the Elbe and its capital on the Rhine …”.

Jag har nästan alltid tänkt att återföreningen efter murens fall var en – om än besvärlig – naturlig process, men Hawes får en att fundera ett varv till.

På så litet utrymme kan det vara svårt att vara nyanserad och det blir en ganska svartvit bild som Hawes levererar. Lite sugen blir jag att undersöka vad tyska och andra historiker har att säga.