Dagens Nyheter och väderkvarnarna

Skärmavbild 2021-06-15 kl. 16.29.17”Lita inte på den som säger att tillit räcker som styrmedel”. Så påhittigt rubricerade Dagens Nyheter (DN) sin ledartext tidigare i veckan (14 juni).

Men vad är det som DN oroar sig över? Vem är det som säger att tillit räcker som styrmedel?

Det som DN drar sin lans för i ledaren visar sig vara NPM (New Public Management).

NPM är ett paraplybegrepp för många av de reformer som har genomsyrat offentlig sektor under några decennier och som bygger på marknads- och managementidéer.

Sådana reformer har påverkat – och ofta påtagligt förändrat – offentliga verksamheter som skola, äldrevård, hemtjänst, arbetsförmedling, polis etc.

NPM tar sig uttryck i mätningar av prestationer och kvalitet, krav på dokumentation, självvärderingar, granskningar och frekventa möten för att ta fram visioner, mål och strategier. Men också av att det skapas utrymme för konkurrens och vinstintressen.

Vi har – i spåren av detta – också fått många flera chefer, controllers, redovisare, revisorer, kommunikatörer och verksamhetsstrateger än tidigare.

Där är vi idag och det finns ganska lite som talar för att sakernas tillstånd håller på att förändras.

Visst finns kritik mot att skolor är aktiebolag, att skatter används till bonusar för chefer och att styrsystemen mest leder till ökad byråkrati, men kritiken har svårt att omvandlas till politiska reformer.

DN stämmer in i delar av en kritik som finns av NPM, men betonar samtidigt i ledartexten sin vördnad för hela idépaketet. Och slår på trumman för att det numera finns ett hot mot NPM.

DN argumenterar för att pendeln när det gäller styrning av verksamheter inom offentlig sektor håller på att svänga ”… för långt åt föreställningen att blind tillit räcker”.

Hotet som målas ut är de konsekvenser som följer av den så kallade tillitsreform som regeringen lanserade efter sitt tillträde 2014, och tydligen att några (oklart vilka) istället för dagens system skulle förespråka ”blind tillit”.

Det är förspråkarna för blind tillit som man inte ska lita på.

Det finns en del att anföra till detta. Måhända är det självklarheter:

  • Tillit är och har alltid varit viktigt när det gäller att få verksamheter att fungera. Förklaringen till att verksamheter fungerar väl är ofta just sådant som förekomsten av förtroende och tillit.
  • Det betyder inte att tillit skulle räcka som styrmedel. Regeringar har många olika möjligheter att styra – att organisera, utforma regler, utse ledning, fördela pengar, genom instruktioner och regleringsbrev etc. – men tillit och förtroende kan vara betydelsefullt som ett relationellt smörjmedel.
  • Att NPM-idéerna skulle vara hotade av Tillitsreformen är ett närmast löjevväckande  påstående. Reformen har inspirerat förändringsarbete på sina håll, men har aldrig utmanat NPM-idéernas hegemoni. Inga av de metoder och tekniker som i staten är förknippade med NPM har tagits bort.

DN slåss mot väderkvarnar, och har i Tillitsreformen funnit en ”perfekt fiende” som gör att man inte behöver ifrågasätta sina egna föreställningar.

Att DN överhuvudtaget tar upp ämnet beror på att det nyligen har kommit en skrift ifrån Timbro i ämnet. Att Timbro försvarar NPM-idéer ligger dock så att säga i sakens natur. Det ligger nära till hands för en organisation vars syfte är att lobba för marknader.

DN citerar Timbroskriftens påståenden om att talet om tillit är grumligt och saknar evidens, och vill med detta måhända påskina att effektiviteten i de nu existerande NPM-märkta styr- och kontrollsystemen skulle vara evidensbaserad.

Det är anmärkningsvärt att DN helt bygger sin argumentation på det som påstås i Timbros bulletiner. Det finns ju granskningar av konsekvenserna av NPM som inte är så tillrättalagda som Timbros.

Christopher Hood är nog den störste auktoriteten inom fältet. Hood var den som myntade begreppet NPM, och han har tillsammans med Ruth Dixon gjort en metastudie av NPM-reformer i Storbritannien (A government that worked better and cost less?). Deras slutsats är att NPM-reformerna genomgående har resulterat i att verksamheterna har blivit lite sämre och att de har blivit lite dyrare.

De decennielånga försöken att i svenska staten införa mål- och resultatstyrning – ett av de viktigaste uttrycken för NPM i staten – har noggrant studerats av Göran Sundström (Stat på villovägar) och av den offentliga utredning som kallades Styrutredningen (SOU 2007:75, Att styra staten).

Där har det visats att reformerna förvandlade medel till mål. De teknokratiska uttryck som NPM-reformerandet kom att få stimulerade inte nytänkande, utan hade mest lett till en ökad byråkrati. Formulerandet av mål hade blivit viktigare än målen. Mätandet av resultat hade blivit viktigare än resultaten.

Man skulle önska att vi kunde få en mer fördomsfri och pragmatisk diskussion om det som fungerar och det som inte fungerar i NPM-paketet. Det är den diskussionen som Timbro och – som det verkar – DN:s ledarskribent inte är så intresserad av.

Det är som om vi skulle behöva välja mellan att antingen köra vidare med den styr- och kontrollapparat som vi har idag med alla dess dysfunktioner eller att låta bli att styra alls (blind tillit).

Men så ser inte valet ut.

NPM-hegemonin har kommit att stå i vägen för försöken att skapa ändamålsenliga verksamheter.

Vi skulle vara betjänta av en bred och mindre fördomsfull diskussion om vad som under de senaste decennierna har varit ändamålsenligt i reformerandet av offentliga verksamheter, och vad som inte har varit det.

Blind tillit är självfallet aldrig att rekommendera (i det har DN en poäng), men det gäller också när den riktas mot marknader och managementidéer.

Publicerat i Forskning, Media, Politik | 1 kommentar

Flocken

IMG_1590Mycket kommer att skrivas om pandemihanteringen. Först ut är Johan Anderberg.

Anderberg har skrivit en berättelse om hur Sverige valde väg under pandemin. Boken heter Flocken.

Det är en slags reportagebok. Välskriven och initierad. Korta kapitel.

Så här ser Anderbergs storyline ut:

Flocken är en krets av personer – i och runt Folkhälsomyndigheten – som löpande försöker förstå vad som händer, för att kunna föreslå lämpliga åtgärder för att hantera viruset.

I flocken befinner sig några numera välkända personer i Sveriges offentlighet: Tegnell, Giesecke, Albert, Britton och några till.

Flocken lägger upp strategin för hur pandemin borde hanteras, och deras prioriteringar handlar inte om nedstängningar av samhällen.

Trots att inflytelserika media (DN och andra) propagerar för mer drakoniska åtgärder, litar regeringen på flocken.

Regeringen håller sig dock i bakgrunden. Inrikesminister Damberg bestämmer att myndigheterna löpande – vid pressträffar – ska kommunicera med allmänheten.

Gradvis blir de som stakar ut den svenska strategin mer och mer förvånade över att andra länder inte följer den konventionella kunskap som finns, utan stänger ner samhället.

Alla blir galna, utom vi och Storbritannien.

Borgfred råder. Det finns inte någon partipolitisk kritik av regeringens politik.

Efter stor uppmärksamhet kring en forskningsrapport från Imperial College stänger också Storbritannien ner. Nu är vi helt ensamma.

Internationellt framställs Sverige i allt högre grad som världsfrånvänt, som en experimentverkstad ledd av extremister.

Sverige får mycket negativ publicitet i stora välrenommerade tidskrifter i världen. I New York Times beskrivs Sverige som en pariastat.

Medieplattformar som Facebook censurerar i USA inlägg med påståenden, som i hög grad liknar sådana som ligger till grund för svensk politik.

Den internationella uppmärksamheten är enorm. Giesecke blir landets utrikesminister och Tegnell dess statschef.

Trycket hårdnar. Journalister driver på för att få begränsningar i mötesfrihet, demonstrationsfrihet etc. Jurister skriver att lagen tillåter hårdare tag, och om den inte gör det så bör den skrivas om.

”De ber om att bli fängslade”, skriver Anderberg.

Regeringen känner sig tvingad att bli mer aktiv också när det gäller åtgärder för att begränsa smittspridningen. Slutligen blir också vi galna.

Så ser berättelsen ut. Det mesta är välkänt, men Anderberg väver samman olika trådar på ett skickligt sätt.

Det är ett initierat reportage från en myndighet som hamnar i händelsernas centrum.

Anderberg avslutar berättelsen med någon slags utvärdering av den svenska vägen. Hanteringen får med beröm godkänt.

Flocken hade visserligen fel om en hel del (de trodde att immunitet skulle uppnås snabbare och att vaccinet skulle dröja längre), men rätt om ganska mycket annat.

Medborgarna tvingades inte till de enorma inskränkningar i frihet som skedde i många andra länder (länder som i de flesta fall inte klarade sig bättre än Sverige).

Framförallt pekar Anderberg avslutningsvis i boken på distinktionen mellan säkerhet och frihet.

Han citerar Benjamin Franklin: ”Those who would give up essential liberty, to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety.”

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ingemar 100

IMG_1534Idag är det namnsdag för Olof, mitt barnbarn nere i Malmö. Han heter Ingemar, precis som jag.

Ingen av oss skulle ha hetat det om det inte vore för min pappa.

Om han hade levt skulle han idag ha fyllt 100 år. Tänka sig … han föddes 1921. Samtidigt som demokratins genombrott.

Pappa blev 91 år. Han hade levt ett långt och innehållsrikt liv, men var fortfarande aktiv. Klar i tanken och med ett gott hjärta.

Sorgen och saknaden har hunnit lägga sig, men jag tänker ofta på honom. Och känner – en känsla som har förstärkts över åren – att det finns mycket av honom i mig. Vi hör samman.

Och för det är jag glad och tacksam.

Dagen till ära åkte jag till Norrköping. Storebrorsan och jag promenerade från stationen, längs södra promenaden, förbi Idrottsparken och genom de gamla kvarteren i Kneippen.

Vid minneslunden vid Borgsmo sken solen på det stora fläderträdet. Allt var stilla och rogivande.

Vi satt ett par timmar och pratade om mamma och pappa, barn, barnbarn … om livet, kärleken och – kanske lite grann – om fotboll.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Den uteblivna upprördheten

IMG_1462Det har varit ganska lama reaktioner på avslöjandet att USA och Danmark spionerar på Sverige, att de avlyssnat politiker och företag.

Vi vill ha korten på bordet, säger ministrar, och det är nog precis det som de inte vill.

På Aktuellt var spioneriet igår nyhet nummer tre. I lokaltidningen UNT var det en liten notis, där det stod att avslöjandet hade väckt reaktioner på flera håll på kontinenten.

DN hade nog förklaringen till den ljumma svenska reaktionen. I en lång artikel på temat att ”politikerna orkar inte ens spela förvånade”, tonade den politiska kommentatorn Ewa Stenberg ned avslöjandet.

Liberalen Allan Widman och kristdemokraten Mikael Oscarsson meddelade att de alltid lämnade ifrån sig mobilerna när de diskuterade försvarshemligheter i utskottet, och att de inte förväntade sig något annat än att vara avlyssnade av sina ”vänner”.

Med tanke på att oppositionen i allt annat tar varje möjlighet att rikta kritik mot regeringen för att den gör för lite och för sent, är den anmärkningsvärt tyst om att landet har blivit utsatt för spionage.

Reaktionen från det svenska etablissemanget är lite kraftlös, får man nog lov att säga.

Det är inte så svårt att räkna ut varför. Svenska FRA avlyssnar förmodligen också kabeltrafik i Östersjön och delar med sig till USA och andra allierade av detta material.

Och det amerikanska NSA:s förmåga känner vi ju till, bland annat som en följd av Edward Snowdens avslöjanden.

Snowden visade hur det amerikanska NSA begick illegal underrättelseverksamhet mot allt och alla (och för det avslöjandet blev han som bekant persona non grata i hemlandet).

Jag påminner mig att Sverige tillsammans med Storbritannien – i kölvattnet av Snowdens avslöjanden – inlade veto mot att EU skulle utreda USA:s underrättelseverksamhet. Det var under Bildts tid som utrikesminister.

Att svenska politiker inte kommer att utvisa några danska eller amerikanska diplomater som en följd av det aktuella avslöjandet, kan vi vara säkra på.

Lite jobbigt är det att ingen ens orkar hyckla upprördhet.

Publicerat i Media, Politik | Lämna en kommentar

Iakttagelser

IMG_1452Skönt att livet börjar återgå till det åtminstone lite mer normala.

Det var längesedan det blev av med en lördagsresa in till Stockholm, och besök på gamla favoritställen.

Efter den vanliga cherkassiska kycklingröran på Bagdad café (Medelhavsmuséet), blev det en promenad i solen runt Skeppsholmen och Kastellholmen.

Iakttagelse 1: en rysk familj – två vuxna och en 4-åring – stojade på Kastellholmen nere vid Saltsjön.

Jag tänkte på de ryska ubåtarna som marinen trodde spionerade på oss ungefär vid den platsen under 1980-talet. Lite säkrare för dem att flyga hit och hålla koll på Stockholms infart från land.

IMG_1451De verkade glädjas åt fågellivet (4-åringen) värmen och vattnet, precis som vi.

Iakttagelse 2: flera gånger kom jag på mig själv att fundera på från vilken del av världen som människorna jag såg kom ifrån. Jag försökte se Stockholm med deras ögon.

Uppskattade de samma saker som jag?

När jag kom lite närmare hörde jag att de oftast talade ”ärans och hjältarnas språk”, och att de förmodligen hittade lika bra i stan som jag.

Ryssar kan ta flyget hit istället för att tränga in sig på ubåtar. Människor från hela världen lever här. Samhället förändras, och det är något att glädjas åt.

En del är ändå som det brukar vara. Kvar på Skeppsholmen – en bit från entrén till Moderna muséet –  finns fortfarande Skulpturparken med verk av Niki de Saint Phalle och Jean Tingueli.

Konst att bli glad av.

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Giacometti

IMG_1469Det är mycket som är tragiskt med Alberto Giacometti, den schweiziske konstnären.

Han upplevde det mesta i livet som ett misslyckande.

Förmådde aldrig riktigt förmedla det som han såg, men försökte om och om igen.

Och, som vännen Samuel Beckett uttryckte det, misslyckades han bättre och bättre för varje gång.

”Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better”.

Alla dessa ”misslyckanden” är samlade i en sevärd utställning på Moderna muséet i Stockholm.

IMG_1463Här finns de bronsskulpturer som är Giacomettis signum: långa smala kroppar och massiva tunga fötter. Män och kvinnor.

Men här finns också fina oljemålningar … påfallande ofta är det samma motiv som ständigt återkommer (brodern Diego, hustrun Annette och älskarinnan Caroline).

Lite tragiskt är det med främlingskapet i relation till skapandet, men vi kan vara glada över att han ändå höll på.

En gång – berättade Giacometti – att han hade upplevt något konstigt vid ett besök på Louvren. Han hade alltid tidigare tyckt att föremålen där överträffade verkligheten, men den här gången förundrades han mindre över målningarna än över människorna som betraktade målningarna.

Sådär har jag också tänkt ibland på konstmuséer, att det liksom är lika intressant att fundera över besökarna som över konsten.

Men det där gäller inte utställningar med Giacomettis verk.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Jerusalem tomorrow

Screenshot 2021-05-19 at 20.12.13 Kanske inte just nu, men Jerusalem – helig stad för alla de tre abrahamitiska religionerna – återvänder jag som sagt  gärna till.

Staden är flitigt förekommande i kulturen. Tänk bara på Selma Lagerlöfs roman (Jerusalem) om Hellgumianerna, den sektliknande grupp som gav sig av från Värmland i slutet av 1800-talet till det heliga landet.

Hellgumianerna ansåg sig sa funnit den enda sanna tron, och menade – som tyvärr många andra – att dom som inte hade gjort detsamma var syndare.

Jerusalem är flitigt omsjungen. Finast tycker jag av Emmylou Harris i en låt som David Olney har skrivit. Den heter Jerusalem tomorrow, och finns på skivan Cowgirl’s Prayer.

Här är en länk till låten på Spotify.

Underfundig text om en skojare som har svårt att få affärerna att gå ihop, eftersom det har dykt upp någon mystisk figur i trakten som predikar kärlek, och ”has everyone convinced he is for real”

Det säger mycket om Emmylou Harris förmåga att man glömmer bort att hon tänks föreställa en man. Hennes skojare söker i alla fall upp och slår följe med den mystiske främlingen …

… ”as long as he pays my way I guess I’ll follow, we’re headed for Jerusalem tomorrow.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Edward W. Said

Skärmavbild 2021-05-16 kl. 16.31.04Edward W. Said var en palestinsk författare, föddes i Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina och växte upp i en kristen familj.

Said utbildade sig i USA och blev med tiden en  inflytelserik forskare.

Mest känd är han för boken Orientalism, som handlar om hur man i västvärlden har sett på samhällen och människor från Orienten (Mellanöstern, Nordafrika, Asien).

Said var länge aktiv i arbetet för en palestinsk stat, vid sidan av Israel. Han argumenterade  för en tvåstatslösning.

Så här skrev Said en gång om konflikten, och om nödvändigheten att hitta ett sätt att samexistera:

“I have spent a great deal of my life during the past thirty-five years advocating the rights of the Palestinian people to national self-determination, but I have always tried to do that with full attention paid to the reality of the Jewish people and what they suffered by the way of persecution and genocide. The paramount thing is that the struggle for equality in Palestine/Israel should be directed toward a humane goal, that is, coexistence, and not further suppression and denial. Not accidentally, I indicate that Orientalism and modern anti-Semitism have common roots.”

Edward Said har skrivit en fin essä om sin barndom och uppväxt, och den känsla av förlust som palestinier kan känna.

Essän – som heter Leaving Palestine –  publicerades 1999 i New York Review of Books.

Saids familj bodde i västra Jerusalem, men palestinier som bodde där tvingades att flytta när staten Israel inrättades. Det är fortfarande svårt för mig, skrev han:

” … to accept the fact that the very quarters of the city in which I was born, lived, and felt at home were taken over by Polish, German, and American immigrants, who conquered the city and have made it the unique symbol of their sovereignty.”

Han beskrev hur det palestinska livet i barndomskvarteren i västra Jerusalem försvann (det här hände 1948), och palestinierna blev hänvisade till den östra delen av staden.

Åtskilliga år senare är det försöken att vräka palestinier i Östra Jerusalem (i Sheikh Jarrah) som är en av orsakerna till att konflikten blossar upp igen.

Judar kan gå till domstol för att få tillbaka egendom i Östra Jerusalem som de tvingades att lämna vid delningen när Israel blev självständigt (1948).

Samma rätt – dvs. att göra anspråk på att återfå egendom i de västra delarena av staden som de då tvingades att lämna – har inte palestinierna.

Edward Saids essä finns att läsa här.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Jerusalem

Jerusalem är en stad att längta till.

Det kändes overkligt att gå där: genom Damaskusporten in i Gamla stan och genom de vindlande muslimska kvarteren.

Från taket på det österrikiska hospicet kunde man se ut över tempelberget (Haram al-Sharif), Klippdomen med dess förgyllda kupol och Al-Aksha moskén.

Turisterna som vandrade längs Via Dolorosa.

Det är några år sedan nu. Linnea (dottern) jobbade på en skola i Bethlehem. Vi firade julafton i Jesus födelsestad, men magin infann sig inte riktigt.

Först var det den där muren. Den löper runt Västbanken och då också mellan Bethlehem och Jerusalem.

Vi såg hur egendom demolerades och konfiskerades i östra Jerusalem.

Vi var i Hebron där israeliska bosättningar etablerats mitt inne i staden och palestinierna hade tvingats från den gamla stadskärnan.

Ingenstans var ockupationen lika tydlig som i Hebron.

Att idén om en tvåstatslösning har varit död sedan länge är uppenbart, när man ser den mängd bosättningar och bosättare (mer än en halv miljon) som nu finns på Västbanken och i Östra Jerusalem.

Förutsättningarna för en tvåstatslösning är helt enkelt bortbyggd, och olika lagar gäller nu för olika grupper av människor.

Det som nu tycks återstå är en enstatslösning där alla är medborgare med samma rättigheter (vilket Israel aldrig kommer att acceptera) eller något som ser ut som en apartheidstat.

Så länge de grundläggande villkoren ser ut som de gör kommer alltid gnistor av olika slag leda till att oroligheter flammar upp. Som nu igen …

Den israeliska staten bombar och dödar så många som den själv anser vara rimligt, och världen i övrigt har, tycks det, inget annat att erbjuda än förmaningar och tomma ord.

Sorgligt är det.

Det är sannerligen inte enbart den israeliska ledningen som är galen. Palestinierna förtjänar verkligen något bättre än Hamas och den korrupta ledningen i Ramallah.

Men – med det sagt – bör man inte glömma vem det är som ockuperar och vem det är som är under ockupation.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Broken Dreams

Broken-dreamsJag hade två seminarier i dag med högre chefer i Trafikverket: ett om förvaltningspolitiken och ett om europeiseringen av förvaltningen.

Tyvärr kunde jag inte träffa dem ”live” i Pylonen i Borlänge eller i Solna strand, där verkets ledning håller till.

Jag anknöt en del till våra tidigare studer av Trafikverket, som jag tyvärr inte tror att de hade någon koll på alls.

Kanske är det läge att ordna något seminarium där vi för intresserade trafikverkare skulle kunna redogöra för vad vi kom fram till då (som finns att läsa i boken En modern myndighet. Trafikverket som ett förvaltningspolitiskt mikrokosmos).

Så här skrev jag när boken kom ut.

Efter det skulle vi kunna låta trafikverkare berätta för oss vad som har hänt sedan vi genomförde våra studier.

Intressanta frågor saknas ju inte: Hur går det med den renodlade beställarrollen? Talar verket fortfarande om sig själv som samhällsutvecklare, eller har förvaltarrollen tagit över? Är den interna styrningen lika vildvuxet kaotisk som tidigare? Och vilka nya ord snurrar runt i Trafikverkets diskursiva universum?

Vi får väl se om det går att ordna ett sådant seminarium. I så fall skulle det förstås passa bra att avsluta dagen med en middag på projektets borlängska stamhak: Broken Dreams.

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar