En fråga om timing

Södertörns högskola – mitt lärosäte – har sedan starten haft ambitionen att bli universitet.

Tidigare fanns det regler för vilka kriterier som skulle vara uppfyllda för att få status som universitet.

Reglerna var dock mest på låtsas.

Vissa lärosäten blev universitet utan att klara kriterierna, medan andra aldrig fick sin ansökan prövad trots att de levde upp till kriterierna (jag är jävig här men så kan man nog beskriva det).

Regeringen (en av de Reinfeldtska) tog bort reglerna, och meddelade att det fick vara nog med universitet i riket.

Följden av denna åtgärd blev dock en annan än den avsedda. Nu behövde man inte ens låtsas att ett lärosäte levde upp till till några kriterier, utan det räckte med att det fanns en majoritet i riksdagen.

Sådana majoriteter har under senare år kunnat skapas för att inrätta Malmö universitet (2018) och – nu nyligen – Mälardalens universitet (2022).

Nu har regeringen insett att de senaste utnämningarna kommer att stimulera andra att vilja följa i spåren av Malmö och Mälardalen.

Regeringen har därför i forskningspropositionen aviserat att den ska införa kriterier som grund för beslut att få kallas universitet, som man säger ”… i syfte att tydliggöra att kvalitet är en viktig aspekt.”

Universitetskanskanslersämbetet (UKÄ) kommer som en följd av detta att få i uppdrag att ”lämna förslag på kvalitetskriterier som kan användas vid regeringens beslut om benämningen universitet”.

Uppdraget kan bli en svår nöt för UKÄ att knäcka. Kriterierna bör ju helst vara sådana att de nuvarande universiteten klarar dem, medan de nuvarande högskolorna inte gör det.

Särskilt lätt kommer det kanske inte att bli för myndigheten att navigera i detta. Generaldirektören för UKÄ, Anders Söderholm, resonerar klokt om uppdraget på sin blogg.

En konsekvens av uppdraget är att regeringen under ganska lång tid kommer att kunna hålla frågan på armlängds avstånd. Man kan nog inte utesluta att någon just har haft detta i åtanke.

Regeringar kommer att kunna avvisa propåer från ”universitetswannabes” med argumentet att kriteriefrågan är under utredning. Och under utredning kommer den gissningsvis att vara under lång tid framöver.

Sannolikt är timingen inte den bästa just nu för lärosäten som vill lobba för att bli universitet.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

NKS-projektet

Seminarium idag på Södertörn om projektet Nya Karolinska, Solna (NKS).

Inget riktigt seminarium förstås.

Några kollegor till mig har, på uppdrag av Region Stockholm, studerat beslutsprocesserna.

Det finns flera intresanta delstudier att fördjupa sig i och nu finns det också en slutrapport: Megaprojektet Nya Karolinska Solna. Beslutsprocesserna bakom en sjukvårdsreform.

De som presenterade boken under seminariet var redaktörerna Göran Sundström, Maria Grafström och Martin Qvist. Sara Broström hade läst och kommenterade (alla fyra syns någonstans på bilden ovan).

Författarna talade om ”framgångssagans pris”, bland annat att demokratin blev lidande av det grupptänkande och den kraftfulla handlingsinriktning som (tidvis) fanns i NKS-projektet.

I boken finns en del förslag som syftar till att återskapa en balans mellan slutenhet och öppenhet. Viss slutenhet – alla kan inte alltid ha möjlighet att påverka – är nödvändig för att något överhuvudtaget ska hända. Öppenhet – alla måste åtminstone någon gång ha möjlighet att påverka – är nödvändig för att besluten ska uppfattas som legitima.

Boken avslutas med en del normativa rekommendationer om hur beslutsprocesser av detta slag bör organiseras.

Författarna föreslår rådgivande folkomröstningar (för att säkra en debatt i tidiga skeden av beslutsprocesserna), att det görs allsidiga utredningar, att det skapas en kraftfull extern revision och att staten tar på sig en tydligare roll i planeringen av megaprojekt.

Alla dessa förslag handlar om att öka öppenheten och att få in mer av alternativa och kritiska perspektiv i beslutsprocesserna. Sådant skulle verkligen ha behövts när det gäller NKS, kanske särskilt när det gäller finansieringsformen.

Man bör dock inte glömma att beslutsprocesser – ifall man verkligen vill att de ska resultera i att något genomförs – också förutsätter att det åtminstone under vissa perioder kan skapas viss slutenhet.

Här kan man läsa rapporten

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

The best things in life

The best things in life are not things.

Så brukar det sägas och det stämmer förstås.

Jag har tre fina barn, som alla har blivit kloka vuxna vid det här laget.

Tänk alla år då lejonparten av ens vardagsliv cirklade kring dem. Fantastiskt var det, men den tiden kommer inte igen.

Nu har jag dessutom tre barnbarn – Flora, Olof och Albin – som jag kan glädjas åt. Sådär i några timmar, innan föräldrarna kan ta över igen.

I fönstret (ovan) tittar treåringarna Olof och Flora ut. De ses lite för sällan, men när de gör det har de väldigt kul tillsammans.

Flora styr och ställer och älskar att ha omgivningens odelade uppmärksamhet (ibland med små sagor).

Olof är dock inte alldeles styrbar. Han vet oftast vad han vill göra och gör det (ofta handlar det om att bygga räls och köra tåg på den).

Och den lille parveln som jag håller i är halvåringen Albin, som är en unge som alltid skiner upp och ler när man pratar med honom.

Underbara ungar. Nya små människor.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Vakuum

Jag har märkt en sak på sistone (förutom att mackor kan se ut som Australien).

Det har blivit svårare att hålla uppe intresset för nyheter. Det gäller nog alla medier, men särskilt radio och TV.

Jag börjar lyssna och titta, men zoomar ut efter ett tag. Det har uppstått en mättnad, eller kanske snarare ett slags vakuum.

Jag tror att det handlar om tre samtidiga fenomen.

Det första är lättnaden över att Trump inte längre sitter i Vita huset. Man behöver inte längre oroas och uppröras över hans nattliga twittrande. Samtidigt har förstås hälften av alla nyheter försvunnit.

Det andra är att Brexit tydligen har materialiserats. Tänk att man satt uppe om kvällarna för att följa diverse omröstningar i den brittiska parlamentet.

Det tredje är tröttheten när det gäller pandemin. Vi håller oss i vår bubbla, men orkar inte älta pandemin hela tiden. Och – som de flesta andra verkar det som – ser vi Folkhälsomyndigheten som den vuxna i rummet.

Mycket av det som har pockat på uppmärksamhet under det senaste året finns inte eller lockar inte längre.

Trump surar på greenerna i Florida, Boris gör upp planer för imperiets återkomst … och vi andra dödliga väntar på att få en dos från Pfizer eller Astra Zeneca.

Det är vakuum i livet … i väntan på vaccin och valrörelse.

Publicerat i Media, Varjehanda | Lämna en kommentar

Långbänk

Jag kan inte låta bli att ytterligare en gång skriva om turerna kring Uppsalas konstmuseum.

Kommunledningen (s, l och v) har föreslagit ett fördubblat och moderniserat konstmuseum på slottet, ett historiskt centrum och en ny utsiktsplats (med hiss).

Ni som vill ha lite bakgrund kan läsa ett par tidigare blogginlägg: om kommunledningens försök att få till stånd ett nytt konstmuseum på slottet och sedan om hur samma ledning drog tillbaka förslaget.

När kommunledningen argumenterade för det nya (eller nygamla) muséet i slottet hävdade de att decennier av långbänk väntade ifall fullmäktige skulle göra tummen ner för det nya förslaget.

I politiken har begreppet långbänk en negativ klang. Det som avses är att man aldrig fattar beslut och skrider till handling.

Motståndarna menade dock att långbänksargumentet inte kunde tas på allvar. Att frågan hade dragits i långbänk i decennier var inget argument för att genomföra ett (som de menade) dåligt förslag.

Upsala Nya Tidning (UNT) hävdade på ledarplats att det på något sätt var odemokratiskt och snöd ”maktpolitik” när kommunledningen inte drog tillbaka sitt förslag.

UNT menade att folkviljan borde gälla och sa att det var bra med ”… en påminnelse om grundlagen, att all makt utgår från folket” (UNT, 8 mars).

Kommunens ledande politiker, Erik Pelling (s), visste väl inte riktigt hur folkviljan såg ut, men konstaterade att det inte gick att skapa någon majoritet i fullmäktige för förslaget.

Förslaget drogs tillbaka. Pelling menade samtidigt att det fanns andra viktiga frågor att ägna sig åt. Han antydde väl att frågan om konstmuséet nu kunde få vila ett tag.

Många som jublade över segern fick samtidigt lite kallare fötter än tidigare, och började oroas över långbänksargumentet.

Det mest sannolika är ju att beslutsprocessen nu kommer att vara öppen under lång tid. Många mer eller mindre fantasifulla förslag på lokalisering kommer förmodligen att lanseras framöver.

Långbänk, alltså.

Och nu händer det som ändå är lite komiskt. Kulturnämnden i staden ställer sig kraftfullt bakom ett gemensamt yttrande om att man motsätter sig en långbänk.

Initiativet kom från moderaten Bertil Norbelie som enligt UNT säger att det i ”… yttrandet framgår att det ur kulturnämndens perspektiv är mycket angeläget och önskvärt att frågan snart löses och inte hamnar i en ny långbänk”.

Ordföranden i kulturnämnden (Linda Eskilsson, mp) slår, enligt UNT, fast att nämnden ”markerar tydligt att den är emot fortsatt långbänk”.

Det finns inga gemensamma idéer om hur man ska kunna ta fram ett förslag som kan samla en majoritet, men alla är emot långbänk.

Nu väntar vi bara på ett uttalande från den kommunala informationssekreteraren Hr Viking Helmersson, eller kanske en dikt från Grönköpings egen skald, Hr A:lfr-d V:stl-nd.

PS När UNT påminde om grundlagen, påminde den slarvigt. I grundlagen står faktiskt inte att all makt utgår från folket, men däremot att all offentlig makt utgår från folket. Det borde vara en viktig distinktion för en liberal ledarsida.

 

 

 

Publicerat i Kultur, Media, Politik | Lämna en kommentar

Snart är det premiär

Snart börjar Allsvenskan. Långt ifrån den bästa ligan, men den roligaste att följa.

Jag hoppas att IFK ska vara med bland de 3-4 bästa i år, men kanske blir det inte så.

Försäsongen har annars – så här långt – sett ganska bra ut. Anfallsmässigt bättre än på mycket länge, och då har förra årets allsvenska skyttekung (Christoffer Nyman) ännu inte kunnat spela.

Anfall är bästa försvar, sägs det. Men nyckeln till framgång i år är nog att laget kan vara hyfsat stabilt bakåt. Mål kommer vi alltid att göra.

Om inte Rikard Norling (som ny tränare) får fason på trebackslinjen, kommer det att bli tufft.

Med ganska stor sannolikhet kommer klubben att bli av med 2-3 nyckelspelare i sommar: Sead Haksabanovic, Isak Bergman Johanneson och Alexander Fransson.

Fransson sitter på ett utgående kontrakt. Att sälja Haksabanovic och Johanneson är förstås finansiellt väldigt bra för klubben, men sämre rent sportsligt.

Så ser ”affärsmodellen” ut. Klubben tar in unga och lovande spelare … utvecklar dessa … och säljer dem sedan vidare så dyrt som möjligt.

Den 11 april är det premiär: mot Sirius.

 

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar

Pellings reträtt

Det gick ungefär som man kunde förvänta sig med det planerade nya konstmuséet i Uppsala. Jag skrev om det för ett par veckor sedan.

Igår bestämde sig kommunledningen (s, l och v) för att dra tillbaka förslaget eftersom det saknades förutsättningar för en framtida majoritet i fullmäktige.

Som vanligt är det mycket lättare att stoppa ett projekt av det här slaget än att driva igenom det. Krafterna som drev på för att säga nej – och ”öppna” processen – blev till slut för starka.

Lite trist, tycker jag. Jag har studerat en del planer och ritningar, och har nog alltmer kommit att gilla idéerna.

Det finns heller ingen majoritet för något annat alternativ, så det kommer att vara fritt fram under någon tid att lansera allehanda nya och nygamla alternativ.

Insändaravdelningen i Upsala Nya Tidning (UNT) kommer att ha att göra.

UNT välkomnar idag på ledarplats att kommunledningens ”bulldozermentalitet” har fått sig en rejäl knäpp på näsan. Oppositionen vill få till stånd ett ”omtag”, men det är mest fromma förhoppningar.

Inte kommer de politiker som har bundit upp sig och argumenterat för det nu sågade förslaget att starta om processen. Så ser den politiska psykologin ut.

Kommunstyrelsens ordförande, Erik Pelling (s), är besviken, men menar att det nu finns många andra viktiga frågor att ägna sig åt.

Kanske förstod han hela tiden att det nog skulle sluta på det här sättet …

 

Publicerat i Kultur, Politik | Lämna en kommentar

Kärleksbrev hamnar alltid till sist på museum

Adam Zagajewski är död. Polsk poet. Född 1945 i Lwów, dvs. det som nu är Lviv och ligger i Ukraina.

Det finns ett sätt att förhålla sig till världen hos en del polska poeter – främst Szymborska men också Herbert och Zagajevski – som jag sedan 1980-talet har fascinerats av.

I deras poesi finns en slags motsägelsefull kraft … både känsla och förnuft. Den märks exempelvis i Zagajewskis Ode till mångfalden. Dikten finns i en samling med samma namn som jag idag letade fram ur bokhyllan (jag kan nog ha fått boken av Barbara).

Så här börjar dikten:

”Jag förstår inte allt och är rentav

glad att världen likt en orolig

ocean överstiger min förmåga

att förstå innebörden av vattnet, regnet …”

Lars Kleberg, litteraturvetaren, beskrev en gång Zagajewskis metod som paradoxal. Såväl det intellektuella som det sinnligt måleriska märks i diktens vackra avslutning.

Lyssna bara:

”… Kvinnan som inte är här skriver långa

brev och längtan sväller som

vallmofrön; den bronsgula papyrusen

i det egyptiska muséet är infärgad av samma

längtan, några tusen år

äldre, oförstörbar och oförstörd.

Kärleksbrev hamnar alltid

till sist på museum, de nyfikna är

uthålligare än de älskande. Egot

andras girigt in luften, förnuftet

vaknar ur sin dagdröm, simmaren stiger upp

ur vattnet. En vacker kvinna poserar

för lyckan, männen försöker verka lite

modigare än de egentligen är,

det egyptiska muséet döljer inga mänskliga

svagheter. Att finnas till, få fortsätta att finnas till,

kanske genom att ta lega hos

någon av de kalla stjärnorna. Och ibland

håna den för att den är sval och hal

som grodan i dammen. Dikten växer på

motsägelsen men täcker den inte.”

 

Adam Zagajewski: Ode till mångfalden (översättning: Lars Kleberg, Norstedts 1985)

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Herrarna satte oss hit

Kul avbrott i hemarbetet idag … bokcirkel med några av kollegorna.

Vi hade alla läst Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit. Boken fick förra årets Augustpris i fackboksklassen.

Boken handlar om tvångsförflyttningar av samer under de första decennierna av förra seklet.

Den norska staten ville att en del av områdena runt Troms skulle användas för annat än sommarbete för renar från den svenska sidan.

I ett avtal mellan Norge och Sverige 1919 beslutades om så kallad dislokation av samer, dvs. i praktiken en tvångsförflyttning. Den skedde först inom Norrbotten och sedan till det som uppfattades som världens ände, dvs. Västerbotten.

Herrarna satte oss hit är en poetisk skildring som bygger på människors berättelser, och som är illustrerad med fantastiska fotografier. Det är en gripande släkthistoria.

Den ger inblick i hur staten såg på sina undersåtar, och det är ingen vacker bild som ges av statens lokala organisering: Lappväsendet (den statliga myndigheten) med lappfogdar och lapptillsyningsmän.

Jag hade nog – för en fackbok – önskat lite mer sammanhang, exempelvis om politik, reglering och organisering. Jag ”tvingades” att läsa en del vid sidan av (men det var kanske avsikten).

Men då skulle det förstås ha blivit en helt annan bok.

Samernas liv och historia har blivit påtagligt synlig i kulturen under senare år. Det är bra. Jag tänker exempelvis på Aednan av Linnea Axelsson (som fick Augustpriset 2018), Sofia Jannoks musik och Amanda Kernells film Sameblod.

Och nu alltså Elin Anna Labbas bok … som blir en slags ersättning för ”skylten som aldrig sattes upp, kapitlet som aldrig ryms i historieboken.”

 

Publicerat i Kultur, Politik | Lämna en kommentar

Serendipity

Nu har jag arbetat hemifrån under ett helt år. Den senaste föreläsningen på campus höll jag för förstaårsstudenter den 12 mars 2020.

Ett par dagar därefter hade alla lärosäten övergått till digital undervisning.

Idag (10 mars 2021) höll jag samma, eller åtminstone en liknande, föreläsning för den nya årskullen studenter. På zoom … hemifrån.

Jag har kanske varit på kontoret 6-7 gånger sedan den där gången i mars förra året, men annars arbetat i hemmet.

Det bli inga avdrag i deklarationen för resor till och från arbetet under 2020.

Som de flesta andra börjar jag bli less.

Hemarbetet går väl sisådär. Det går ok med sånt som absolut måste göras: föreläsningar, seminarier, att läsa och kommentera kollegers eller studenternas texter.

Lite sämre flyter de egna skrivprojekten på. Det blir så uppenbart att jag behöver mera av professionella och sociala utbyten för att triggas igång.

Saknar det där vardagliga utbytet som man får på jobbet.

Det kan vara småpratet om vad alla håller på med, skvallret vid luncherna och det där oväntade som man inte alls förväntade sig men som kan få en på nya tankar.

Det där som på engelska brukar kallas serendipity.

 

Publicerat i Forskning, Varjehanda | Lämna en kommentar