Place August-Strindberg

IMG_6237På Rue St. Sulpice bredvid kyrkan (ni vet den från DaVincikoden) stod han där. August, skulpterad av Carl Eldh (en ny gjutning).

Det lilla torget heter faktiskt Place August-Strindberg. Strindberg brukade tydligen titta in i kyrkan och inspireras av målningarna av Delacroix.

Skulpturen invigdes för bara fem år sedan av den svenska ambassadören i Frankrike tillsammans med Anne Hidalgo, Paris borgmästare.

Det är samma Hidalgo som ställde upp i presidentvalet för det gamla – åtminstone ibland – statsbärande socialistpartiet (tänk Mitterand och Hollande), men som nu inte ens skrapade ihop 2 % av rösterna.

IMG_6245Hade hon avstått från att ställa upp och istället låtit rösterna gå till Jean-Luc Mélenchon hade vi sluppit Marie Le Pen som presidentkandidat. Större marginal var det inte mellan Le Pen och Mélenchon i den första omgången.

Ikväll, när jag skriver det här, är det stor TV-sänd debatt (faktiskt den enda debatten) mellan de båda kandidaterna: Macron och Le Pen.

Alla som jag har pratat med här tror att Macron vinner ganska klart, men att marginalen till Le Pen kommer att bli mindre än tidigare.

Alla som jag har pratat med kommer att rösta på Macron, men ingen verkar gilla Macrons politik.

Publicerat i Kultur, Politik | Lämna en kommentar

April in Paris

IMG_6221Första utlandsresan på ett par år. Senast var det en konferens i Lausanne.

Nu ska jag prata om covidhanteringen i Sverige och Frankrike med en fransk forskarkollega.

Så jag tillbringar några dagar i Paris.

Har sett fram emot det. Vad skulle kunna vara bättre än April in Paris (som Armstrong och Fitzgerald brukar sjunga på någon av våra mest lyssnade låtlistor)?

Den speciella känslan av att vara på väg infann sig redan på tåget till Arlanda. Allt flöt på som det skulle. Air France serverade en ostmacka med rödvin (i pappmugg).

Första gången jag flög till Frankrike var det lite annorlunda. Det var på 1980-talet. Jag satt allra längst fram i planet, och serverades en fantastisk trerättersmeny med årgångsviner.

IMG_6200OECD betalade då. Jag insåg inte den gången borde ha bytt biljetten i first business class mot en ekonomibiljett, och använt mellanskillnaden (åtskilliga tusenlappar) till roligheter i Paris.

En mer erfaren dansk kollega berättade då för mig, när jag väl var på plats i Paris, hur jag borde ha gjort.

Efter att ha landat på Charles de Gaulle tog jag i alla fall en taxi till hotellet. Jag bor på vänstra stranden (rive gauche), i Montparnasse.

Claire säger att det är den bästa delen av Paris, och ingenting som jag kan komma på motsäger det.

Åkte på kvällen upp i Tour Montparnasse. 59 våningar upp i luften har man verkligen en vidunderlig utsikt över staden.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Milles i Uppsala

IMG_6121Nu har jag fått den fjärde vaccindosen från Moderna. Eller … det visade sig att det jag fick var en halv dos. Påfyllning.

Känns ändå bra att kunna skaffa sig ett så fullgott skydd som möjligt, ifall man skulle bli smittad igen.

Jag blev den här gången stungen på Akademiska sjukhuset.

Tredje besöket för mig där. Det förra var när jag scannade halspulsådern (det var för ett forskningsprojekt).

Det första när jag föddes.

När jag kom ut från huset där jag fick min påfyllnadsdos, fick jag syn på en fontän med två skulpterade figurer. Det såg ut som Carl Milles, och det visade det sig också vara.

Det är en kopia av en fontän som står på kyrkogården i Church Falls, utanför Washington i USA. Där heter den Uppståndelsefontänen. Originalet har en massa figurer som återförenas efter döden.

Här utanför avdelning 78/79 på Akademiska sjukhuset är det enbart två: Mannen och den uppvaknade makan. Ett gift par återförenas på andra sidan.

Det känns väl som att skulpturen kanske passar bättre på en kyrkogård än på ett sjukhus. Som synes saknades det också vatten i fontänen.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Swedish grace

IMG_6007Nationalmuseum har en utställning om det glada 20-talet, alltså det förra.

Konst av olika slag, möbler, kläder, design, fotografier och mycket annat från decenniet har samlats och visas upp.

Ernst Rolf och Greta Garbo trängs om utrymmet med Nefertiti, Vera Nilsson och Gösta Adrian-Nilsson (GAN)

Swedish grace är ett begrepp som försöker fånga decenniets kulturella uttryck. Begreppet myntades typiskt nog när den epok som det tänktes täcka var förbi.

Det var en brittisk arkitekturkritiker – Philip Morton Shand – som vid ett besök på Stockholmsutställningen 1930, noterade att svenskarna inte längre omhuldade den graciösa elegans som hade kännetecknat 1920-talet.

Vid Parisutställningen 1925 hade den svenska nyklassicismen gjort succé: gjutjärn från Näfvequarn, graverat glas från Orrefors, Malmstens snygga möbler och prylar från Svenskt tenn.

Det vackraste uttrycket för den svenska nyklassicismen är förstås Stockholms Stadsbibliotek, ritat av Gunnar Asplund.

1IMG_6011 2920-talet utgjorde en kamp där traditionalisterna ville bevara och bygga vidare på klassiska ideal.

Modernisterna, å andra sidan, ville bryta med det gamla och acceptera den nya tidens mer rationalistiska idéer.

Traditionalisterna värnade nationella traditioner medan modernisterna var mer internationella.

Så kan man förstås hålla på, men jag gillade också att utställningen inte ritade upp gränserna i tiden alltför strikt. När 1930-talet inföll hade för resten också Asplund anslutit sig till modernismen.

Mycket sevärt är det. Jag gillade särskilt Wilhelm Lorenzons fantastiska oljemålning Saxofon och danspar.

På vägen mot Centralen stannade vi som brukligt är för en fika på Bagdad Café, Medelhavsmuséet. Där finns också Neferititi.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Next to normal

IMG_5918Musikaler är inte riktigt min grej.

Jag har sett Kristina från Duvemåla – både på Cirkus i Stockholm och på Operan i Göteborg – och den var bra. Och jag minns en uppsättning av Hair på Stadsteatern i Stockholm för en del år sedan som var ok.

Men annars har jag nog mest blivit besviken.

Så jag hade lite diffusa förväntningar på musikalen Next to Normal på Uppsala Stadsteater.

Det är en musikal om en familj som lever i en slags permanent kris. Skriven av Brian Yorkey och Tom Kitts. Tema: psykisk ohälsa. Alla drabbas av och måste på olika sätt hantera mammans bipolaritet.

Succé på Broadway. Skickligt och ambitiöst gjort är det, och stundtals gripande. Men jag kände mig mesta tiden faktiskt ganska illa till mods.

Man måste förstås kunna gestalta alla slags ämnen på scen, men för mig skavde det rejält mellan form och innehåll. Man kanske är jag fel ute … möjligen kan musikalen göra det möjligt att börja prata om psykisk ohälsa.

Det går heller inte att klaga på musiken och sången. Särskilt Helen Sjöholm som spelar den bipolära mamman, övertygar.

Så här sjunger hon i en av de avslutande sångerna, som också gör titeln på musikalen begriplig:

”Yeah, something next to normal
That’s the thing I’d like to try
Close enough to normal to get by
We’ll get by, we’ll get by”

Jag tog en bild på publiken innan föreställningen (se ovan), och insåg inte förrän efteråt att det jag fotograferade var ett hav av gråa hår.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En kommission på villovägar

Screenshot 2020-11-20 at 19.33.52Tillsammans med tre kollegor – Olof Petersson, Göran Sundström och Johannes Lindvall – har jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter om Coronakommissionens syn på hur regeringens styrning har fungerat under pandemin (länk här).

Länken ligger antar jag bakom betalvägg så jag ska sammanfatta våra argument.

Kritiken från kommissionen är att Folkhälsomyndigheten i alltför hög grad har hållit i taktpinnen, och att regeringen i början av krisen kraftfullt borde ha tagit ledningen.

Kommissionen menar att regeringen ”okritiskt” godtog myndighetens bedömningar. Det senare kan den dock inte belägga. Kommissionen egna beskrivningar visar att regeringen hade mycket intensiva kontakter med sin expertmyndighet.

Kommissionen menar att regeringen i inledningen av krisen borde ha tillskapat ett nytt rådgivande organ för att inte bli så beroende av sin myndighets bedömningar.

Det är dock märkligt menar vi att tänka sig att en regering i början av en plötslig kris överger den rådande modellen för styrning som finns, och bygger upp en parallell organisation.

Den grundläggande styrningen av hur verksamheten ska bedrivas (organiseringen och regleringen) har ju skapats långt i förväg, dvs. långt innan coronapandemin nådde Sverige.

Med erfarenheter från pandemin är det förstås klokt att framöver fundera igenom styrningen, men att redan i ett inledningsskede av pandemin skapa parallella organisatoriska strukturer är oklokt.

En annan slutsats i kommissionens rapport som vi ifrågasätter är den om hur staten ska ledas under en allvarlig samhällskris i fredstid. Kommissionen vill inrätta en ny central instans för krisledning med omfattande uppgifter.

Detta innebär ett tydligt avsteg från den ansvarsprincip som gäller idag och som säger att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också ska ha det i en krissituation.

Kommissionens utgångspunkt att regeringen inte ska kunna lita på sina myndigheter inom ett politikområde just när deras expertis behövs som bäst är – milt uttryckt – egendomlig.

Sammantaget menar vi att den svenska förvaltningsmodellen, när det gäller relationen mellan regering och myndigheter, har visat sig fungera även under de svåra påfrestningar som den har ställts inför under pandemin.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

När jag sluter mina ögon ser jag allt

IMG_5787Vi bor bara några stenkast ifrån Bror Hjorts Hus. Här finns Bror Hjorts ateljé och bostad under 25 år.

Det har av förklarliga skäl inte blivit några besök där på ett tag, men idag ändrade vi på det. Vi tittade inte på Bror Hjorts egna verk utan på den tillfälliga utställningen med Astrid Sylwan.

Färgrikt abstrakt och med en stark intensitet, och med många olika bottnar i målningarna.

IMG_5790I början var jag ganska tveksam men efterhand drogs jag in i verken och började fundera på … ja, på vad?

Man kan höra hur Astrid Sylwan själv pratar om konstverken i den här lilla filmen från vernissagen. Alla verk är helt nya och skapade under pandemin.

Målningarna består av olika lager av där det som tidigare var yta nu har förvandlats till bakgrund, och ibland har deformerats. Jämfört med några av hennas andra verk – exempelvis Citybanan i Stckholm – är alla verk i ganska liten skala.

”När jag sluter mina ögon ser jag allt”, heter utställningen.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Coronakommissionen

Screenshot 2020-11-20 at 19.33.52Det vidriga ryska anfallet på Ukraina har gjort att det mesta har hamnat i skuggan av kriget. Ett exempel är Coronakommissionens slutbetänkande.

Det avlämnades i fredags och blev inte alls lika uppmärksammat som det annars skulle ha blivit.

Säkerligen kommer det ändå framöver att bli intensiva diskussioner om Coronakommisionen.

Många av kommissionens analyser och rekommendationer har varit värdefulla (det här är det tredje betänkandet). Särskilt gäller det betänkandet om tillståndet i äldreomsorgen.

Jag blev dock bekymrad när jag läste kommissionens avslutande analys av vad som gjordes under pandemin och vad som borde ha gjorts.

Det är mycket där som skaver och som jag inte alls håller med om. En del kommer jag att återkomma till framöver, men jag ska ta upp några punkter här.

I grunden menar kommissionen att vi har klarat oss bra genom pandemin. Det gäller både ekonomin och smittspridningen.

När kommissionen presenterar hanteringen på det ekonomiska området är också känslan av halleluja påtaglig. Genom kraftfulla och tidiga insatser hölls hjulen igång. Pengar var inte längre något problem. Framförallt lovordas Riksbankens kraftfulla agerande.

När det gäller hanteringen av smittspridningen klagar däremot kommissionen på senfärdighet och bristande handlingskraft. Folkhälsomyndigheten och dess chef får sig några rejäla kängor. Massiv kritik riktas mot regeringen för att den inte tydligt visade att det var den som höll i taktpinnen.

Kommissionen gör en stor poäng av det som den kallar två vägval: det snabba och kraftfulla inom det ekonomiska området (som i hög grad Riksbanken stod för) mot det mer eftertänksamma och kunskapsbaserade när det gällde smittspridningen (som Folkhälsomyndigheten stod för).

Riksbanken är en myndighet som det inte går att utkräva politiskt ansvar av, och där politiker har instruktionsförbud. Dess agerande – som i stor utsträckning ägde rum utanför det som utgör dess egentliga mandat – framhålls av kommissionen som föredömligt.

Samtidigt får den myndighet – Folkhälsomyndigheten – som under hela pandemin har diskuterat sina bedömningar med regeringen och som har agerat utifrån de lagar och instruktioner som finns, massiv kritik.

Det är märkligt att kommissionen ställer vägvalen inom dessa båda områden mot varandra: lovordar det ena och underkänner det andra.

Kommissionen menar att regeringen borde ha använt sig av en försiktighetsprincip när det gäller smittskyddet, dvs. i praktiken att man borde ha frångått Smittskyddslagens bestämmelse att ”smittskyddsåtgärder skall bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och får inte vara mer långtgående än vad som är försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa.”

Kommissionens kritik mot regeringen är att den lät expertmyndighetens bedömningar av olika åtgärders konsekvenser vara vägledande, och inte tidigt i pandemin agerade tillräckligt kraftfullt. Vetenskap och beprövad erfarenhet var, enligt kommissionen, nämligen något som man inte borde luta sig emot i den situation som uppstod.

Kommisionen säger att det var bra att vi inte genomförde tvingande nedstängningar, men hade dess förslag förverkligats skulle det nog ha blivit så.

Att desavouera den egna myndigheten, att tona ner betydelsen av erfarenheter och vetenskaplig kunskap och att visa ett kraftfullt politiskt ledarskap – allt detta skulle säkerligen ha inneburit en nedstängning av skolor och av andra delar av samhället.

Det var ju det som frågan gällde där och då – i mars 2020 – och det var ju det som de flesta andra länder gjorde (länder som kommissionen menar att vi borde ha inspirerats av).

Sverige var unikt i det att vi inte stängde ner utan litade på människors förmåga att agera omdömesgillt även utan tvingande regler. Och den policyn – det har kommissionen rätt i – emanerade från Folkhälsomyndigheten och den expertkunskap som fanns där.

Nu försöker kommissionen säga att det var klokt att inte stänga ner (den har väl i efterhand insett att det nog var korrekt att inte göra det). Men med de av kommissionen förordade handlingslinjerna, skulle vi i mars 2020 ha fått någon form av lockdown.

Självfallet finns det mycket som skulle ha kunnat gjorts annorlunda under pandemin. Jag har tidigare (artikel i Organisation & Samhälle) argumenterat för att regeringen lite mer kraftfullt borde ha berättat varför den tyckte att det var riktigt att följa vetenskap och beprövad erfarenhet.

Men huvudsakligen har smittskyddsarbetet gått till på det sätt som det i förväg var tänkt. Myndigheten har givits en viktig roll, men den har också under hela pandemin tvingats att argumentera för sina uppfattningar (på ett sätt som den av kommissionen lovordade Riksbanken förstås aldrig har behövt göra)

Regeringen har varit väl insatt i myndighetens bedömningar och övertygats om att de har varit välgrundade. Om så inte hade varit fallet hade den naturligtvis kunnat göra som de nordiska grannländerna och kört över sin expertmyndighet. Inga formella regler hade hindrat detta (i fallet Riksbanken hade det varit omöjligt)

Mycket hade förstås kunnat göras annorlunda, men det var på det stora hela både förståeligt och klokt att Regeringen och Folkhälsomyndigheten agerade som de gjorde. En politisering av frågan och en uttalad misstro visavi myndighetens expertkunskap (och uppbyggandet av en konkurrerande expertis i Regeringskansliet) skulle knappast ha varit ändamålsenlig.

Det finns mycket i kommissionens betänkanden som förtjänar att tas vidare i ett reformarbete, men det gäller inte dess analyser och förslag när det gäller styrningen.

Där har kommissionen hamnat alldeles snett.

Publicerat i Forskning, Politik | 2 kommentarer

The beat goes on

Screenshot 2022-02-22 at 19.21.33Idag gjorde jag den första intervjun i ett nytt forskningsprojekt.

Jag ska tillsammans med en kollega från Sciences Po i Paris – Olivier Borraz –  jämföra den svenska covidhanteringen med den franska.

Mer specifikt ska vi titta på hur organiseringen av expertis i de olika länderna har påverkat vilka policies som har tagits fram och vilka beslut som har fattats under pandemin.

Vår förförståelse är att det finns många intressanta skillnader mellan länderna.

Idag intervjuade vi Johan Carlson. Carlson var ända till för några månader sedan högste chef vid myndigheten, men han har också en lång historia inom politikområdet.

Han arbetade på Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet innan han blev generaldirektör vid den nyinrättade Folkhälsomyndigheten.

Vi hade för intervjun – genom vänliga kollegor – fått låna det Alinska biblioteket i Skytteanum, och det blev en mycket givande intervju (trots de två timmarna hann vi inte med allt som vi hade planerat).

I nästa månad ska vi intervjua chefer på Folkhälsomyndigheten i Solna. Vi ska också boka in samtal med andra: allt från statssekreterare till mikrobiologer.

Att starta ett nytt forskningsprojekt känns som ett bra sätt att inleda sin pensionärstillvaro.

Det känns också fint att alla timmar under 2021 som jag lyssnade till de myndighetsgemensamma pressträffarna nu – så här i efterhand – kommer att kunna räknas som arbete.

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

A nightingale sang in Berkeley Square

IMG_5301Ljuset håller på att komma tillbaka.

Ägnat en stor del av dagen åt att läsa och examinera uppsatser i en masterkurs. Formodligen den sista kurs på Södertörn som jag kommer att ha ansvar för.

Anmälde också utträde ur min fackförening. Har varit medlem i först ST och sedan SULF ända sedan slutet av 1970-talet, så det måste väl ses som en dramatisk förändring.

Gick sedan ner och klippte mig på en salong i centrala Uppsala. Jag har haft lite olika frisörer över åren. Den nuvarande är ett stort fan av Led Zeppelin. Sånt gör det förstås lätt att hålla igång en konversation.

Coviden håller på att peaka, men samtidigt känns det väl som att allt kommer att vara mycket lugnare om någon månad eller två.

Det ljusnar således, kamrater.

Efter frisören gick jag bort till polishuset och hämtade ut det nya passet. Jag ser visserligen som vanligt ut som en förhärdad brottsling, men vad gör det? Kanske bär det av till Paris framåt våren.

Och på promenaden genom Karolinaparken hem från stan, spelade Stan Getz i lurarna: A Nightingale Sang in Berkeley Square.

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar