Sympatisören

Enastående roman. Huvudpersonen i Sympatisören är en vietnames som flyr från Saigon i krigsslutet, i samband med att amerikanerna lämnar landet. Han har under kriget varit spion åt den kommunistiska nordsidan, och fortsätter att vara det också i det nya landet.

Att Vietnamkriget och dess komplexitet beskrivs ur något annat än ett amerikanskt perspektiv är sannerligen inte så vanligt. Men boken rymmer också en massa annat: berättelser om vänskap, kärlek, svek, lojaliteter och krossade drömmar.

En stor del av boken handlar om det tragikomiska livet i det nya landet, som underhuggare till en general som inte har givit upp kampen. Huvudpersonen återvänder också till Vietnam för att delta i kampen där (fast fortfarande som spion, nu åt regimen)

Inledningen av boken visar vilken vidunderlig berättare som Nguyen är:

”Jag är en spion, en mullvad, en agent, en man med två ansikten. Kanske inte så förvånande då att jag också känner mig kluven … Jag kan helt enkelt se frågor från olika håll. Ibland smickrar jag mig med att det är en talang, och även om den inte är så viktig, är den kanske den enda talang jag har. Andra gånger, när jag tänker på att jag inte kan låta bli att se världen på det sättet, undrar jag över om den ens borde kalla en talang. En talang är när allt kommer omkring något som man använder, inte något som man används av.”

Sympatisören finns i pocket för 59 kronor.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Experter och politisk styrning i coronatider

I samband med den pågående coronabekämpningen har relationen mellan expertis och politik hamnat i centrum av debatten. Nationalekonomen Lars Calmfors hävdar i en kolumn i Dagens Nyheter att expertmyndigheten har kommit att få göra avväganden som bör ligga hos politiken. Statsvetaren Jonas Hinnfors vänder sig idag i Svenska Dagbladet emot det ”skall” som han tycker sig ha snappat upp i samhället, och som säger att experterna ska bestämma. I en ledare i Expressen manas det i samma anda: ”delegera inte till statsepidemiologen”.

Samtliga dessa kommentatorer – exemplen kan mångfaldigas – menar uppenbarligen att det finns brister i det politiska ansvarstagandet, och att politikerna bör kliva fram och styra mera. Man kan förstås ha olika uppfattningar om hur politiken bör utformas i en situation som den som vi befinner oss i, men det är slående att så många kommentatorer har en så förenklad bild av hur politiker styr.

Politikens krishantering må avvika från enkla läroboksmodeller, men de avviker inte från vad vi vet från forskningen om politisk styrning i praktiken. Politisk styrning handlar framförallt om två saker: att organisera framsynt och att reagera omdömesgillt.

Organiseringen har tre dimensioner. För det första inrättas organisatoriska enheter (myndigheter) med experter, resurser och en ledning. För det andra positioneras dessa enheter i relation till andra organisatoriska enheter, och i relation till politiken. För det tredje legitimeras detta, dvs. politiken berättar vad den har gjort och varför den har gjort som den har gjort.

När det väl händer något oförutsett tvingas politiken att reagera. Lite slagordsmässigt skulle man kunna säga att politik lika mycket handlar om att reagera som att regera. Men märk väl, reagerandet sker inom ramen för det system som politiken självt har organiserat.

Vad är då en omdömesgill reaktion från politiken? Rimligen är att i första hand lita till den organisering som man själv har skapat, dvs. att politiken litar till de expertmyndigheter som finns. Det betyder inte att politiken delegeras till dessa. Expertmyndigheterna är enligt den svenska förvaltningsmodellen positionerade på viss distans från politiken. De är fristående, men de lyder under regeringen.

Lars Calmfors har rätt i att bedömningar om avvägningar mellan politik och expertis kan vara svåra, men han missar det uppenbara. Regeringen skulle självfallet kunna värdera annorlunda än sin expertmyndighet, men väljer (åtminstone än så länge) att inte göra det. Regeringen väljer att prioritera folkhälsan, och att lita på sin expertmyndighet.

Att göra det är också att ta ansvar. Den kapacitet som finns i myndigheterna har byggts upp för att dessa ska fungera i svåra och osäkra situationer. Det är heller inte så – som Calmfors låter antyda – att myndigheten lämnas i fred. Folkhälsomyndigheten tvingas ju att löpande argumentera gentemot politiken och i offentligheten för klokheten i sina rekommendationer.

Folkhälsomyndigheten ska utifrån sin expertkunskap föreslå de åtgärder som den bedömer som effektiva. Att regeringen väljer att – inom detta område – lyssna på och att lita till sina experter handlar inte om att abdikera från ansvar och att låta teknokratin bestämma, utan om att regeringen bedriver politik. Calmfors huvudargument i den principiella frågan om ansvarsfördelning håller inte.

Jonas Hinnfors argumenterar för att politik handlar om avvägningar mellan olika intressen, och att det inte är vettigt att enbart beakta expertis från ett område. I det har han förstås rätt. Men det som sker nu är just att politiken – i en situation präglad av oförutsebarhet och tidspress – genomför sådana avvägningar. Politiken har lagt mycket stor tonvikt vid folkhälsan, men försöker samtidigt också att ta hänsyn till andra krav (och då lyssnar den till expertis från andra områden)

Att politikens ansvar är att väga samman olika intressen är en självklarhet för alla regeringar. Avvägningen sker sällan – på läroboksvis – genom att politiken vid ett specifikt tillfälle väger alla krav mot varandra. Politiken är som alltid reaktiv och ibland hanteras ett krav i taget. Men de framförda argumenten för att politiken inte tar sitt ansvar och gör sådana avvägningar är befängda.

Ifall det visar sig att myndigheterna inte klarar uppgiften på ett bra sätt, kommer man förstås i framtiden att behöva styra på ett nytt sätt, att organisera om. Det finns exempel från andra politikområden där politikens tilltro till sina experter aldrig sinar, trots att erfarenheten visar att denna expertis inte håller måttet. Men så ser det knappast ut inom folkhälsoområdet.

Statsepidemiologen bedriver inte politik, utan gör det som myndigheten är instruerad att göra. Politikerna tar sitt ansvar och gör de avvägningar som de tycker är ändamålsenliga, och visar tillit till den organisering som finns. Det är så politisk styrning går till. Vi kan väl alla hoppas att det ska visa sig förnuftigt. Om inte kommer det förstås att finnas stort utrymme för efterklokhet.

Publicerat i Forskning, Politik | 5 kommentarer

James G. March

Förra veckan kom beskedet att Jim March hade lämnat den här världen ” … he has gone/quietly into the dark”, som han skrev i en av sina dikter.

Han var till åren kommen – fyllda 90 – men det kändes ändå sorgligt.

Jim har länge varit närvarande i mitt liv. Vid en konferens i Marstrand 1985 möttes vi första gången. Jag hade skrivit en kort text som hette ”Ulysses in Stockholm”, och som handlade om beslutsprocessen kring ett kolkraftverk i Stockholm.

Efter seminariet bytte vi några ord om texten, och Jim frågade om jag inte hade lust att komma till Stanford. Året därpå tillbringade jag ett par månader i Palo Alto, vid den institution där Jim då hade ett kontor: Hoover Institution.

Det här var några år innan Scancor kom till, dvs. den organisation som sedan 1989 ökade möjligheterna för skandinaviska forskare att vistas vid Stanford under kortare eller längre perioder.

För mig är Jim March den främste bland samhällsvetare. När jag har varit trött på det vanliga utbudet av läsning på jobbet, har jag alltid kunnat gå tillbaka till hans texter och känna att: ” … men det här är ju bra.”

Idérika och intressanta texter och med en kommunikativ kraft. Dessutom med en fin språkkänsla. Så känns det i alla fall, även om jag själv (med östgötska som modersmål) kanske har lite svårt att bedöma sånt.

Och så skrev han poesi. Med jämna mellanrum fick jag hans diktsamlingar på posten. Så här skrev han (om sig själv, antar jag):

Nobody needs him/after he’s gone,

No one who stays/depends on him,

If he has done it right;

No one asks/why flowers grow,

or how a summer ends,

or notices long

that he has gone, quietly

into the dark.

 

När jag var vid Stanford den där första gången var jag för resten med några gånger vid en av Jims mycket populära kurser i ledarskap.

Kursen byggde på läsning och diskussion av skönlitteratur. Och läslistan innehöll allt från Achebes Things fall apart till Cervantes Don Quijote.

Vad ska jag nu göra när jag misströstar? Jodå, jag kan gå tillbaka till texterna om hur organisationer fungerar: läsa om competence traps, exploitation and exploration, technologies of foolishness, quasi-resolution of conflicts och decision-making in garbage-cans.

Framförallt ska jag glädjas över att jag fick lära känna James G. March: en mästerlig  forskare och en varmhjärtad människa. Jag är så glad att han en gång yttrade de där orden: ”Why don’t you come to Stanford, Bengt?”

 

Publicerat i Forskning | 1 kommentar

Vardagar

Jag lyssnade mycket på Ulf Lundells låtar från 1975 och sisådär tio år framåt. Hans skivor låg ofta på skivtallriken när de första barnen var små.

Texterna fungerade som ett slags dagböcker från en parallellt liv. Lundell är visserligen några år äldre än jag, men många av hans funderingar var också mina.

Jag var väl på 4-5 konserter. Mycket energi och glädje. Alla kunde texterna (ungefär som hos Hellström några år senare).

Jag var däremot aldrig så förtjust i Lundells böcker, inte ens Jack.

Efterhand blev det heller inte lika självklart att köpa den där nya Lundell-plattan (även om jag nästan alltid ändå gjorde det). Det fanns visserligen alltid några bra låtar, men uppenbar var också bristen på förmåga att välja bort.

Hans bästa skivor (CD:s) kom nog ändå under ett fåtal år i mitten av 1990-talet: Xavante, På andra sidan drömmarna och Män utan kvinnor.

Tidigare i år kom Lundells senaste roman Vardagar.

Den har – som ingen annan av hans romaner – blivit tokhyllad, och det av sådana som Björn Wiman (DN), Åsa Lindeborg (AB), Nina Lekander (Expressen). Dessutom av storebrorsan, fast han gillar förstås allt av Lundell.

Jag vet inte precis om boken är en”Jack för en ny tid”, som Lindeborg skrev, men jag läste den med intresse. Vardagar är en lite osorterad dagbok, men med en väl utvecklad känsla för form (det som saknas i Noréns) och med en hel del skojiga infall och formuleringar.

Boken handlar om vardagens små förtretligheter (problem med bilar, uppkoppling, el etc.), tillståndet i kulturlivet, musik och litteratur, naturen och fåglarna runt det egna huset.

Det handlar också om målandet, det tröga arbetet med de nya låtarna, försöken att komma i form och att dra ner på alkoholen. Och det handlar om tillståndet i världen. Lundell ger misantropin ett ansikte, får man väl säga.

Åsa Lindeborg skrev att det som förtjänar ett erkännande är ”temperamentet, humorn, förnuftet, de egna tillkortakommandena, självironin, genomskådandet, den mänskliga erfarenheten, klasskänslan, språket – eller snarare soundet …”.

Jag kan hålla med om allt detta, men framförallt handlar nog boken om att inte längre vara ung och om ensamhet.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Fem dagar i Sverige

Vi har varit på en road trip västerut. Genom Bergslagen, Värmland till Dalsland. Väldigt fint att köra genom ett så varierat Sverige (Maria och jag turades om att köra och ha koll på kartan).

Första natten i Nora, ett par i Bengtsfors och den sista strax utanför Sunne.

Vi har – fast det från början inte var tänkt så – följt i spåren av Maria Lang (Nora), Nils Ferlin (Filipstad), Selma L och Göran Tunström (Sunne) och Dan Andersson (Luossa utanför Ludvika).

En massa intryck att sortera, men här kommer en ”best of-lista”:

Bästa övernattningen: B&B utanför Sunne (Sten & Löken). En liten fint renoverad gård med plats för fyra gäster. Ligger i skogen … sista kilometern gick på en smal, smal grusväg där det var omöjligt att möta någon. Otroligt fin miljö, och särskilt för dem som är intresserade av byggnadsvård och tystnad.

Bästa måltiden: Kan vara Vänergösen i Säffle, men det mest överraskande var att hitta en karibisk restaurang i Hagfors. Innehavaren – en rastafariman – hade bott i Norge, och kom ursprungligen från Grenada. Väldigt gott.

Bästa fotbollsnostalgi: Att besöka Lövåsvallen i Billingsfors. Billingsfors IK spelade i Allsvenskan ett år men vann aldrig någon match. De ligger sist i den allsvenska maratontabellen. Publikrekordet är från 1946, då IFK tvålade till Ingvar Rydells lag med 0-4. Fantastisk känsla att vara på arenan.

Bästa återanvändning av bruksmiljö: Fengersfors i Dalsland. Konstnärskollektivet Not Quite håller till där sedan halvannat decennium. Det är ett levande kulturcentrum där konstnärer och hantverkare har sina ateljéer och verkstäder. Det finns konsthallar, galleri, butik och café. Vi köpte supergott bröd.

Bästa vägfika: Nysäter i västra Värmland. En hembygdsgård där det inte visades upp något bröd alls. Vi beställde i alla fall ”kaffe och bröd”, och en kvinna bryggde en kanna och kom sedan ut med en litet fat med bulle, sockerkaksskiva och en småkaka. Underbart!

Bästa konstupplevelse: Alma Löv Museum of Unexp Art Museum i Östra Ämtervik (två av bilderna kommer därifrån). Museum för samtida konst. Ett tiotal paviljonger ligger utspridda i naturen. Det finns en huvudbyggnad som heter Paleis Oranjestraat med tre våningar. Museet startades av Marc Broos och drivs nu av dottern Stella. Drivkraften är att visa och tillgängliggöra samtidskonst på landsbygden och ”att vara en plats både för eftertanke, nya perspektiv och provokation”. Framförallt är det ett ställe att bli glad av.

Största missen: Att vi inte på vägen tillbaka svängde in till Dan Anderssons stuga i Luossa, utanför Ludvika (jag tror att jag missade i kartläsningen där). Vi får helt enkelt se till att åka tillbaka någon gång.

Finaste landskap: Dalsland. Sverige i miniatyr, och mycket vackert. Vi hade basläger i en liten stuga utanför Bengtsfors (tack Maggan!), där en av oss badade i sjön Ärtingen så ofta som det bara var möjligt.

Många intryck blir det även om vi inte var borta så länge.

Det tydligaste är nog ett slags vördnad gentemot alla de människor i historien som har slitit med malmen och skogen (det var framförallt sådana områden som vi körde igenom).

Och – förstås – tacksamhet mot alla dem som också idag hittar på en massa grejer.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Hummelbos

Vi var på Gotland under Almedalsveckan i år, men undvek attraktionerna i Visby.

Som vanligt höll vi till i Hummelbos, Burs.

Hummelbos ligger i ett vackert, idylliskt jordbrukslandskap på sydöstra delen av ön.

Vi gjorde de vanliga utflykterna: Körbärsgården i Sundre; Lars Jonssons museum i Vamlingbo; Verdus Veranda i Hablingbo; Grogarnsberget och Ljugarn.

Och – förstås – besökte vi den vackraste platsen av dem alla: Närsholmen (bilderna).

Tanterna som säljer hembakat i den gamla skolan i Lye fick påhälsning. Och det blev en hel del måltider utomhus: rökt fisk (från fiskbilen) men också stekt strömming (Rökeriet i Katthammarsvik) och hamburgare på Kapten Grogg i Ronehamn.

Och det är fint att kunna köpa potatis, sallad, rödbetor, tomater och andra färska grönsaker direkt från gårdarna i När och Rone.

Lite oro hade jag (som den enda i sällskapet) för VM-fotbollen. Skulle vi kunna se alla matcher på ett anständigt sätt? Men det funkade.

Vi såg bland annat Sverige – Schweiz på storskärm på Gumbalde Golfklubb. Jag tror att det var mitt första besök någonsin på ett sådant etablissemang, och det var ju lyckosamt den här gången.

Nu är vi tillbaka i Uppsala i några dagar, men snart bär det iväg västerut.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Paul Simon

Paul Simon  i Globen. Det finns knappast något bättre sätt att inleda en semester.

Jag har ända sedan Sounds of Silence-skivan (1966) lyssnat på Simon & Garfunkel, och därefter på Simons egna skivor.

Att jag gillade filmen The graduate (Mandomsprovet) året därefter (1967) hängde nog mindre samman med Dustin Hoffman än med filmmusiken.

Simons musik upptar helt enkelt en betydande del i the soundtrack of my own life.

När Paul Simon i år avslutar sitt turnerande med Homeward Bound. The Farewell Tour var jag där.

Det blev en utmärkt konsert. Nog hade jag bytt ut 5-6 av de spelade låtarna mot andra, men det visar mest vilken låtskatt som han sitter på.

Hade jag fått önska någon speciell låt hade det varit: The only living boy in New York … eller kanske Duncan … eller Take me to the Mardi Gras … eller Hearts and Bones … eller Kathy’s song.

Sista spelningen i Queens, New York i september: Flushing Meadows. Corona Park. Undrar om det finns några plåtar kvar.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Under strecket i SvD

Strax efter påskhelgen publicerade Svenska Dagbladet som en ‘understreckare’ en text som jag har skrivit om svensk kulturpolitik.

SvD hade hört av sig ett par veckor tidigare. De ville ha en text som skulle kunna ge lite perspektiv på dagens publika munhuggning.

Jag försökte i artikeln argumentera för att det nog fanns skäl att ’tagga ner’ lite …

… och passade avslutningsvis på att påminna om kulturpolitikens ständiga problem med att nå andra grupper än de redan frälsta.

Det senare tog SvD fasta på och satte rubriken: ”Svensk kulturpolitik ett misslyckande utan ände”.

Texten ligger ibland bakom en betalvägg, men och i så fall finns ’streckaren’ att läsa här: understreckare SvD kulturpolitik

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Catherine Ségurane

I ett av gathörnen i Nice gamla stadskärna sitter en kanonkula i väggen.

Den är ett minne från en fransk-turkisk belägring av Nice i mitten av 1500-talet.

Nice stod då under beskydd av Savojen, och var mer befryndat med det italienska österut än med det franska västerut.

Catherine, som var tvätterska, klättrade hjältemodigt upp på försvarsmuren och svingade sin ”tvättklubba” mot fienden.

Hon slog, enligt legenden, ihjäl en angripare och tog dennes flagga. Därefter lyfte hon på kjolen och låtsades torka sig i baken med flaggan.

Så demoraliserade blev fransoser och turkar av detta fräcka tilltag att de helt enkelt avbröt belägringen. Nice var räddat.

Catherine har därefter varit sinnebilden för niceansk patriotism och kämpaglöd, och det finns statyer av henne lite här och var.

Kanonkulan i väggen sägs vara från belägringen.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Chagall

”If all life moves inevitably towards its end, then we must, during our own, colour it with our colours of love and hope”

Marc Chagalls museum – i Cimiez på sluttningarna upp från Nice – invigdes 1973 med dessa ord av konstnären själv.

Vi var där en fin försommardag. Efter en kvarts promenad från Garibaldi tog vi en kopp kaffe i parken innan vi gick in i muséet.

Chagall var framstående inom många fält. Här dominerar målningarna med religiösa motiv: från Första och Andra Moseböckerna (Genesis och Exodus) och från Höga Visan (Song of Songs).

När Matisse dör, sa Picasso en gång, kommer Chagall att vara den enda konstnären som verkligen förstår färg.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar