Babels torn

Skärmavbild 2023-01-27 kl. 20.10.48Ibland är det konstigt hur det kan bli inom vetenskapen.

Inom organisationsforskning har vi friskt lånat in teorier och begrepp från andra discipliner, t.ex. från sociologi. Ett exempel är det som kallas nyinstitutionell teori.

Jag ska här inte fördjupa mig i teorins innehåll, men under 1990-talet kan man säga att organisationsteorin på bred front påverkades av den sociologiska instisutionalismen.

Från att ha varit en ganska perifer inriktning blev den sociologiska institutionella teorin etablerad som en av de viktigaste, kanske t.o.m. den viktigaste inriktningen inom organisationsforskningen.

Så är det nog fortfarande även om den förstås har hunnit att knoppas av i många olika riktningar, alla med sina egna hjältar och koder.

Igår var jag på en disputation i sociologi. Författaren angav att nyinstitutionell teori var ett av de två huvudsakliga teoretiska perspektiv som hon använde sig av (det andra var fältteori, dvs. mest Bourdieu).

Två grejer var lite egendomliga med detta.

Det ena var att det inte i avhandlingen fanns några referenser alls till den utveckling av den nyinstitutionella teori som har skett under senare decennier, och detta trots att det där finns mycket som skulle kunna ha varit användbart.

Det andra – och kanske än mer förvånande – är att den nyinstitutionella teori inom sociologin som (vi) organisationsforskare en gång imiterade inte längre verkar existera.

De referenser som nu – på 2020-talet inom sociologi – görs till nyinstitutionell teori är inte de som var centrala i sociologin i början av 1990-talet, och som var de som då imiterades.

Man talar ofta i positiva ordalag om att olika teoretiska fält kan korsbefrukta varandra, och så har jag nog ofta tänkt kring det som lånades in från sociologin.

Men kanske är det lite mer komplicerat.

Samtidigt som vi inlånare har förvandlat och (skulle en del säga) delvis fördärvat det som vi lånade in, verkar den som lånade ut helt enkelt ha glömt vad det var som den lånade ut.

Disputationen ägde rum i närheten av det som PC Jersild en gång beskrev som Babels Hus. Jersild var inspirerad av berättelsen i Bibeln om människorna som ville bygga ett torn som skulle räcka ända upp i himlen.

Guds reaktion blev att han skapade “ …  förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Triangle of sadness

Skärmavbild 2023-01-26 kl. 16.07.14Vi masade oss iväg på bio igår kväll.

Har en svensk film blivit Oscarsnominerad i tre klasser – bästa film, bästa regi och bästa originalmanus – bör den väl vara något utöver det vanliga.

A Triangle of Sadness, regisserad av Ruben Östlund.

Vi följer ett vackert ungt par, en kvinnlig influencer och en manlig modell, i tre olika sammanhang: under ett restaurangbesök, på en lyxyacht och som skeppsbrutna. Det blir en slags triangulerad deppighet.

Östlunds film driver med och kritiserar olika företeelser i samhället: ytlighet, cynism, ojämlikhet, hierarkier och kapitalismen. Att några få människors lyxliv betalas av andra människors slavliknande jobb.

Man blir inte så överraskad av intrigen, och precis som det har skrivits i pressen är det lätt att äcklas av spyorna under den så kallade kaptensmiddagen på båten.

Snyggt hantverk är det i alla fall. Välspelat, med många utmärkta rolltolkningar, bland annat Woody Harrelson som marxistisk (försupen) kapten.

Särskilt kul att se Henrik Dorsin som valhänt och bortkommen nyrik (han har tjänat sin förmögenhet på att skriva kod).

Skärmavbild 2023-01-26 kl. 16.08.54Dråpligt humoristiskt ibland… man skrattar gott åt de korkade rikingarna. Pengar spelar dock inte så stor roll när deras värld går under.

I Robinsonlivet är det annat än köpkraft som gäller: att kunna göra upp eld och fixa käk.

Det finns inga riktigt sympatiska (eller empatiska) karaktärer … även de tidigare förtryckta tar på sig rollen som förtryckare när tillfälle ges.

Ingen verklig kärlek finns, knappast någon sann kommunikation, få goda människor och svaga utsikter att något ska bli bättre. Och så tycker man lite synd om nästan allihopa.

Filmen är lite för lång men visst är det sevärt och ofta absurt roligt. Som samhällskritik är det dock lite torftigt. Betyg: 3.5 på en femgradig skala.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Linje lusta

IMG_1103Vi var på Dramaten igår och såg Linje Lusta (eller A Street Car Named Desire som den heter i original).

Den var precis så bra som recensenterna, inklusive min favorit Leif Zern, har sagt att den är.

Utmärkt skådespeleri av Livia Millhagen (som Blanche), Daniel Bejarano (Stanley), Rebecka Hemse (Stella) och Shanti Roney (Mitch).

Vi såg en sinnrikt moderniserad uppsättning av Tennessee Williams välskrivna klassiker.

Samtidigt som man följer det som händer på scenen kommer man med hjälp av videokameror extremt nära skådespelarna.

Musiken används på ett suggestivt sätt, bland annat Lou Reed, Chromatics, Beach House, America, Badalementi, Mahler och (i en kraftfull final) Marta Wainwright.

Det är tre timmar med hög intensitet.

IMG_1107Williams pjäs spelades på Broadway 1947 och ett par år framåt med Marlon Brando i rollen som Stanley.

Samma roll hade Brando i den första – och mest kända – filmversionen några år senare. Där spelade han mot Vivien Leigh (Blanche), Kim Hunter (Stella) och Karl Malden (Butch).

Alla huvudrollsinnehavare utom Marlon Brando vann en Oscar för sina rollprestationer. Lite intressant med tanke på att det nu är Brando som framförallt förknippas med filmen.

Vem fick då Oscar för bästa manliga huvudroll 1952? Vem var det som bräckte Marlon Brando?

Jag kollade och det var … Humphrey Bogart (för sin roll i filmen The African Queen).

Publicerat i Kultur | 1 kommentar

Årskrönika, så här långt …

IMG_1074Vi satt på nyårsaftonskvällen och försökte tänka ut vad som hade varit mest minnesvärt under det gångna året.

I det lilla livet, alltså …

Det var himla svårt att komma ihåg (fick ta hjälp genom att titta på tagna bilder i mobilen).

Så jag rapporterar nu istället lite från innevarande år, när livet ännu är överblickbart.

Vad har varit bäst under de första sex dagarna på det nya året?

Bästa café: Lundbergs i Gröndal håller alltid hög klass, så när jag hade vägarna förbi …

Bästa konsumtion (tjänst): klippning på Avans på S:t Olofsgatan, Uppsala. Välbehövligt. Hon som klipper mig är Led Zeppelin-fan, så det blir mest prat om musik.

Bästa konsumtion (vara): ganska mycket godis (skumtomtar och annat) har funnits kvar från jul- och nyårshelgen, så det är väl det …

Bästa måltid: ingen annan i hushållet håller med om det (och någon kan måhända bli upprörd), men det var nog min falukorv i ugn med senap och ost.

Bästa motion/sport: ett par promenader i solen längs banvallen vid Ekebydalen.

Bästa musik: Laleh och First Aid Kit har ljudit mycket i huset (kanske i första hand Marias val) … jag får säga Bleachers, Lana Del Rey och Thea Gilmore.

IMG_1019Bästa initiativ: jag kastade ut granen innan den hade hunnit börja barra alltför mycket (den var ändå superfin i knappt två veckor).

Bästa bok: Station Eleven av kanadensiska Emile St. John Mandel. Rekommenderas verkligen.

Bästa TV: Året var 1973 på SvT Play. Både roligt och gripande att se … så längesedan det känns (och är).

Bästa resa: Mälartåg från Uppsala till Flemingsberg (Södertörn), där jag äntligen plockade upp mina böcker ur flyttkartongerna (jag bytte rum i samband med att jag gick i pension).

Bästa skillnad jämfört med 2022: lugn nyårsdagsmorgon i år. När 2022 var 3-4 timmar gammal låg jag matförgiftad på golvet på toaletten på Hotell Rival (ett dåligt ostron).

Mesta lugn: vi tände idag varsitt ljus i Heliga Trefaldighetskyrkan i Uppsala (den som också kallas Bondkyrkan).

Bästa häng: med de fyra barnbarnen på Trettondagsafton i Gröndal: två ville hitta på bus, en ville titta på Greta Gris och en ville – när han inte åt på något – kasta och sparka boll. Ljuvliga små människor.

2023 så här långt …

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Bror Hjorts Hus

IMG_0868Man kanske ska gå på så många muséer som möjligt innan entréavgifterna återkommer.

Vi gjorde i alla fall ett besök på närbelägna Bror Hjorts Hus i mellandagarna.

Förutom att visa upp Bror Hjorts ateljé, konst och hem, finns där en liten konsthall för tillfälliga utställningar.

Nu ställs det ut skulpturer av paret Lena Lervik och Thomas Qvarsebo. Mycket olika konstnärskap, men de fungerade bra tillsammans.

Lervik och Qvarsebo är ett par, men har aldrig tidigare haft en gemensam utställning.

IMG_0869Lena Lervik arbetar i lera och ofta med med teman om moderskap och fruktbarhet. Jag hade inte blivit förvånad att hitta någon av hennes skulpturer i en gotländsk medeltida kyrka. Mjukt och avrundat.

Mariakulten är påtaglig också i mina hoods i Uppsala.

Thomas Qvarsebos skulpturer är lite hårdare och mer kantiga. Ofta i corténstål och glas, och inte så sällan med musikteman … som i hyllningen till jazzpianisten Jan Johansson (verket därnere till vänster heter Jazz på svenska).

IMG_0872Det blir en fin blandning av stilar. Lite extra kul var det med en guidad visning. Vi råkade komma förbi när en sådan startade.

När guiden hade avslutat dök före detta ärkebiskopen K-G Hammar upp (sånt kan alltid hända i Uppsala). Kanske hade han kunnat hjälpa till med att tolka Lerviks madonnabilder.

Fint hursomhelst att bo granne med ett levande museum. Utställningen med Lerviks och Qvarsebos skulpturer pågår ytterligare någon månad.

Och det kommer nog att vara fri entré också framöver. Bror Hjorts Hus drivs av en kommunal stiftelse som inte styrs av den statliga kulturpolitiken.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Yuletide

img_7471Maria vill så här i julstöket alltid lyssna på julsånger med Frank Sinatra.

Då kan man höra (bl.a. i Christmas Song) att Frank sjunger om yuletide.

“Chestnuts roasting on an open fire, Jack Frost nipping at your nose. Yuletide carols being sung by a choir, and folks dressed up like Eskimos.”

Yuletide är ett i engelskan gammaldags ord för tiden mellan vintersolståndet och nyår, dvs. där vi är nu. Även efter det att kristendomen kom till oss uppe i Norden, behöll vi det gamla ordet jul.

Nåja … nuförtiden har vi i jultider också en del andra tänkvärda berättelser.

Ni minns väl sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skriven av den sekuläre evangelisten (och östgöten) Tage Danielsson.

Berättaren: ”Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt gav bort någonting är kommunister.”

Tyko Jonsson: ”Va?!, Jag har närt en kommunist vid min barm!”

Karl-Bertil Jonsson: ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

”Byrådirektör H.K Bergdahl: ”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”

Berättaren: ”Karl-Bertil Jonssons ömma moder fick något religiöst i blicken, ty denna saga utspelar sig på den tid då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.”

Publicerat i Kultur, Politik | Lämna en kommentar

Speaking truth to power

IMG_4685Det råder osäkerhet om klimatpolitikens status sedan den nya regeringen (genom att lägga ner miljödepartementet) markerade att klimat- och miljöpolitiken ska ses som underordnad näringspolitiken.

Det gäller att vara uppmärksam på vad som sker. I veckan kom en rapport från Statskontoret som handlar om styrningen av klimatpolitiken. 

Statskontoret, som är regeringens egen utredningsmyndighet, har utvärderat regeringens styrning av myndigheterna inom klimatområdet … och ställt frågan om styrningen är ändamålsenlig.

Rapporten är läsvärd (här finns en länk).

Slutsatsen är att det är mycket som behöver förändras för att myndigheterna ska kunna agera på ett klokt sätt.

Myndigheterna vet visserligen vilka uppgifter de har och menar att de har tillräckligt med kapacitet och kompetens, men att det skulle behövas långsiktiga och mer tydliga instruktioner från regeringen.

Det saknas överblick över vad som görs inom klimatområdet. Mängder av uppdrag, men det saknas en helhetsbild. Myndigheterna vill få feedback från regeringen, men får sällan det.

Den klimatpolitiska handlingsplanen uppfattas inte vara ett styrande dokument.

Statskontoret tvivlar på Regeringskansliets kapacitet, och föreslår därför att myndigheterna själva ska komma med förslag om hur de nya instruktionerna skulle kunna se ut.

Statskontoret vågar sig också på att föreslå en del förändringar när det gäller Regeringskansliets inre organisering. Om det inte sker ändringar där, kommer inte någonting att bli så mycket bättre.

Det bör finns en klimatanalysfunktion ” … för att förbättra regeringens förmåga att beställa och ta hand om underlag från myndigheterna”.

Det bör också på hög nivå i regeringen (statsråd- eller statssekreterarnivå) finnas en aktiv samordnande funktion som arbetar med att få in klimatfrågan i alla relevanta politikområden.

Det har sagts förr, men behöver sägas igen:

Regeringskansliet är inte organiserat för att på ett klokt sätt kunna hantera frågor som spänner över flera olika politikområden, och där det är nödvändigt att agera utifrån ett långsiktigt perspektiv.

IMG_4021Mycket behöver förändras, skriver Statskontoret, ”… om regeringen vill få genomslag för klimatfrågan i sin samlade politik”. Notera att man skriver ”om”.

För att nå målen behöver regeringen ”… verka för att beslut ska fattas om ytterligare åtgärder och styrmedel som minskar utsläppen av växthusgaser på både kort och lång sikt”.

Det låter som att Statskontoret inte riktigt är övertygad om att regeringen verkligen vill detta. Kanske har man lyssnat på finansministerns uttalande om möjligheterna att nå klimatmålen: ”Gör vi inte det, så gör vi inte det.”

”Politics takes both passion and perspective”, som Max Weber en gång uttryckte det. Både vilja och förmåga.

Det behöver göras en hel del för att förbättra förmågan, och här kommer Statskontoret med många förslag.

Men den fråga som ligger och bubblar och gör sig påmind (faktiskt både på och mellan raderna) är hur det egentligen står till med viljan. Vad vill regeringen egentligen med klimatpolitiken?

 

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Epilog (VM i fotboll)

IMG_0706Abstinensen kommer väl snart att slå till. VM är över, och det är några månader innan Allsvenskan sätter igång.

Det finns kanske inte så mycket att tillägga om världens största spektakel.

Jag missade många matcher i inledningen av gruppspelet, men har alltifrån den tredje avgörande (och oavbrutet spännande) omgången sett det mesta.

Fotbollsmässigt har det varit den bästa VM-turneringen någonsin, och finalen var – som många har påpekat – ett drama utöver det vanliga.

Argentina var det bättre laget och förtjänade segern, men tufft förstås för Mbappe att inte få vinna när han gör tre mål i en final.

Även om det är svårt med jämförelser över tiden, visade nog Messi att han är den bäste någonsin.

Min (kanske inte särskilt originella) VM-elva: Martinez (Argentina) – Hakimi (Marocko), Otamendi (Argentina), Thiago Silva (Brasilien), Hernandez (Frankrike) – Bellingham (England), Amrabat (Marocko), Griezmann (Frankrike), Kovacic (Kroatien) – Messi (Argentina), Mbappe (Frankrike).

IMG_0712Trots protester mot migrantarbetarnas villkor och brister i mänskliga rättigheter, tvingas man nog konstatera att turneringen blev en marknadsföringsframgång för Qatar.

Två PSG-spelare dominerade finalen (Messi och Mbappe), och PSG (Paris Saint-Germain) är en klubb som ägs av Qatar.

Emiren i Qatar, Tamim Bin Hamad Al Thani, fick avsluta turneringen med att – med hjälp av FIFA-bossen Infantino – hänga en traditionell så kallad bisht på Messi.

Det var knappast läge för Messi att neka, även om han nog helst av allt hade lyft bucklan i den blåvita argentinska tröjan.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Djävulsgreppet

IMG_0620För några år sedan fick jag för mig att läsa alla August-nominerade i kategorin skönlitteratur.

Motivet var lite oklart … på ett sätt var det ett enkelt system för att välja vad jag skulle läsa under en period.

Kanske var det också ett sätt för mig att ta tempen på den svenska samtidslitteraturen.

Tyckte jag att det som expertisen vid förlagen tyckte var bra var värt att läsa?

Böckerna som jag då tog mig igenom var följande: Ann Jäderlunds diktsamling Djupa, kärlek, ingen; Lars Noréns En dramatikers dagbok, del 3; Therese Bohmans Aftonland; Lina Wolffs De polyglotta älskarna; Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika och Andrzej Tichýs Eländet.

Flera var bra utan att vara fantastiska. Jäderholm var intressant men svårbegriplig. Norén klarade jag mig inte igenom.

Den som stack ut var Lina Wolffs De polyglotta älskarna. Ingen mördande konkurrens kanske, men Wolff vann också (således helt rättvist enligt mig) priset det året.

Nu har jag läst Wolffs senaste bok Djävulsgreppet. Obehagligt bra om en destruktiv relation. En kvinna blir utnyttjad och misshandlad av en man som hon trots allt inte kan lämna/leva utan.

Någon recensent skrev att ”… styrkan i boken ligger i att vi så helt och fullt delar kvinnans ambivalens”. Inte jag … det är uppenbart att hon är/blir galen om hon inte lämnar mannen.

Men gör hon det? Tja, vad tror ni?

Hursomhelst är det gastkramande läsning. Faktiskt ganska mycket bättre än Ia Genbergs Detaljerna som fick årets Augustpris.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Förvaltningen i samhället

IMG_0422Nyligen firade vi Förvaltningsakademins första 10 år med en välbesökt konferens på Södertörn.

Under eftermiddagen presenterade vi en ny bok: Förvaltningen i samhället. Jag har redigerat den tillsammans med Anders Ivarsson Westerberg.

Vi tyckte att jubiléet skulle vara ett lämpligt tillfälle att samla ihop en del erfarenheter från forskningen (det är faktiskt den tionde boken i vår bokserie hos Studentlitteratur).

Direktiven till forskarkollegorna/författarna var att de skulle skriva om något som de forskade om och brann för. Vi beställde 10-12 sidor läsvärd text utan onödig vetenskaplig jargong.

Vi fick god respons. Boken innehåller 20 korta och intressanta kapitel, så det har blivit ett aptitligt smörgåsbord av texter.

IMG_0419Forskarna som har skrivit är hemmahörande i olika ämnen: offentlig förvaltning, statsvetenskap, organisationsteori, företagsekonomi, sociologi, offentlig rätt … men där finns också språkvetare och historiker.

Som ni förstår är det mångvetenskap på riktigt.

Boken genomsyras av idén om hur betydelsefullt det är med en duglig och pålitlig förvaltning.

Det är särskilt viktigt att i tider som dessa påminna sig om att en sådan förvaltning utgör en slags samhällelig nationalklenod. Något att vara rädd om.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar