Kolmårdens djurpark

IMG_7579Under en betydande del av min barndom bodde jag i Norrköping (vilket väl har framgått för bloggens mer flitiga läsare).

Efter det att Kolmårdens djurpark hade öppnats 1965 var jag där många gånger: med familjen, med kompisar och med skolan.

Och en gång när jag pryade på Norrköpings Tidningar, fick jag åka dit och klappa på fyra nyfödda tigerungar.

I slutet av 1990-talet var jag där med Linnea när hon och jag gjorde en djurparksturné i södra Sverige (Eskilstuna, Borås, Höör, Öland, Kolmården och Skansen).

Och nu i helgen var jag där igen med Linnea och hennes två barn: Olof (drygt 4) och Albin (knappt 2). Så fint att kunna göra det.

Underbar helg … mycket promenerande upp och ner förstås (ni vet kanske hur det ser ut i djurparken) … men också tid med varandra. Barnen behövde – förutom godis, pannkakor och korv – också en del uppsikt så att de inte klättrade in till de vilda djuren.

IMG_7695Kolmården är väl värt ett besök … stort utrymme för djuren (jämfört med andra djurparker). Njutbart att promenera runt i skogen och på en del platser underbar utsikt över Bråviken.

En besvikelse var delfinuppvisningen som hade förvandlats till en lätt patetisk moralism … allvarlig speakerröst upplyser att allt ansvar nu ligger på barnens axlar för att fixa till den här världen.

Jag vet att det är gjort med god vilja, men det mesta av charmen som fanns i de tidigare delfinshowerna försvann.

Delfinerna var dock som vanligt fantastiska.

IMG_7672Njutbar helg. Det var bambafint, som Olof skulle uttrycka det.

Vi tittade på vilda och tama djur och tillbringade också en massa tid i Bamses värld: teater, nöjesfält, matställen (farmors pannkakor) och allt med Bamsekoppling.

Roligast för barnen var att klappa tamdjuren, att kolla tigrar och elefanter, stoja runt i Bamses värld men också att hoppa i sängarna på Vildmarkshotellet.

När jag frågade Olof vad som var bäst sa han: ”allt”!

För mig kändes det som en ynnest att kunna vara där med Olof och Albin … som jag en gång hade varit där med mina egna barn … och som jag en gång hade varit där som barn.

Jag blir lite varm i hjärtat av sånt.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Gotland: trip advisor

IMG_7347Första semesterveckan är över. Här är en ”best of”-lista från Gotland

Bästa hemkänslan: hos Henrik och Astrid i Hummelbos, en ljuvlig plats i Burs socken på östsidan av ön. Vi bor där någon dryg vecka varje år. Det har varit pandemiuppehåll i ett par år, men nu var vi tillbaka. Och så fint det är!

Bästa fornminne: Stavars hus i Burs. Nordens största långhus från århundradena efter Kristi födelse. Här hittade man vid utgrävningar romerska och arabiska mynt. Bursborna hade alltså kontakt med romarna redan när Pontius Pilatus var ståthållare i Jerusalem. I Stavgard – strax intill – hittade en skolklass på 1970-talet en skatt från vikingatiden med en massa silver och arabiska mynt (googla gärna sägnen om Stavar).

Bästa fik: som vanligt är det hos tanterna i skolhuset vid Lye. Magiska sockerkringlor men man kan ta vadsomhelst. Allt som finns där är hembakat och gott (mycket mördeg …).

IMG_7486Bästa kyrka: svårt val men det får bli Källunge. Från 1100-talet. Tornet och långhuset (som synes ganska kort) byggdes i romansk stil. Något århundrade därefter fick någon storhetsvansinne och byggde ett gigantiskt gotiskt kor. Denne fick sedan förmodligen kalla fötter när danskarna härjade på ön, så nu står kyrkan där som ett udda minne av historiens ombytlighet.

Bästa musik: … eller kanske inte bästa men roligaste. Vi var hos något som heter Buttlegrisen. I Buttle tillverkas kalk men där finns också grisuppfödning (Linderödsgrisar). Vi var där en kväll och käkade pulled pork och lyssnade till grisbonden som sjöng covers på gamla kända låtar. Grisbonden var en gång tonårsstjärna och tävlade i svenska mellon … då under namnet Shaking Fredrik.

Bästa utsikt: vi hälsade på några vänner som bor i en gammal väderkvarn på Sudret. Ifrån översta våningen i kvarnen var utsikten över Muskmyr fantastisk. Man förstår verkligen att ljuset där på södra delen av ön har lockat till sig konstnärer.

IMG_7477Bästa måltiden: den stekta strömmingen på Bakfickan vid Stora Torget i Visby är svårslagen. Störst konkurrens från Hamnkrogen i Katthammarsvik (också strömming men inlagd) och ett par middagar på den mysiga bistron i Burs (inom cykelavstånd).

Bästa glass: Guteglass: kokos & citron (Maria gillar saffran- & honungsglassen bäst).

Bästa skydd av kulturegendom: vid Stavars hus satt en skylt som man inte ser så ofta. Blå och vit och med texten: ”Kulturegendom skyddad enligt 1954 års Haagkonvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt”. Kan vara bra att veta framöver.

Bästa badet: jag badar enbart om det  är +25 grader och Medelhav, men Maria plumsade i från piren i Ronehamn. Hon sa att det inte alls var särskilt kallt, men sånt prat kan man nog inte riktigt lita på.

Bästa italienskt: den sardiska tallriken på Körsbärsgården längtar man alltid till. Inte blev jag besviken i år heller.

Bästa naturreservat: som vanligt Närsholmen som är en magisk plats (och som var det innan nästan allt i folkmun började kallas magiskt). I år blommade blåelden när vi gick runt fyren. En av mina favoritplatser på jorden.

386B6E1C-BC85-4E52-BC4A-2C012B31E6A9Bästa växt: jag är ganska svag för synen av stora röda vallmofält, men kanske får det ändå bli mängden av blåeld vid Närsholmen.

Bästa djur: vi såg inte men hörde kattuggleungar om kvällarna i Hummelbos. De gav sig till känna när det blev mörkt (ett par timmar) så att de jagande föräldrarna skulle veta i vilket träd de satt.

Bästa promenad: det skulle förstås också kunna vara Närsholmen, men kanske är det ändå vägen från Hummelbos ner mot viken. Det var i år också ordnat med en promenadväg genom fårhagen bort till Stavgard.

Bästa avfärd: det känns faktiskt väldigt bra att lämna ön samtidigt som Almedalsveckan drar igång i Visby.

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Terence O’Neill

IMG_7031Det var ett sedan jag var på Fotografiska men i helgen blev det av.

Flera utställningar samtidigt, men vi koncentrerade oss på den som visade en massa bilder tagna av den brittiske fotografen Terry O’Neill.

O’Neill har plåtat kändisar sedan början av 1960-talet. Han ville bli musiker och kom in i fotograferandet av en tillfällighet.

De första att föreviga för honom var The Beatles och därefter The Rolling Stones. Det var 1963, och en bra början. Båda grupperna var kända, men hade ännu inte gudomlig status.

IMG_7012Utställningen är full av ikoniska bilder av alla möjliga kända musiker, skådespelare (O’Neill hängde mycket med skådisar i Hollywood), modeller, idrottare och andra.

Utställningen heter Stars.

Jag har många minnen förknippade med bilderna … särskilt bilderna från 1960- och 1970-talet. De blev små påminnelser om den tiden. Som någon sa, ett slags tidsmarkörer.

Det är lite speciellt med fotografi som konstform. Alla håller ju på numera (eftersom det har blivit ganska lätt att ta bra kort), och vad är det som gör O’Neills bilder värda att ställa ut.

IMG_7009Jag vet inte riktigt. Det är bra bilder … en del fantastiska. Och det är bilder av kända och ofta snygga människor (en del blev kända eftersom de var snygga).

Men det är å andra sidan oftast dessa bilder som man alltid har sett. De publicerades ju i tidskrifter som Vogue, Rolling Stone, Time Magazine och Vanity Fair (som O’Neill jobbade för).

Uppe till höger är en bild av de för mig mindre kända Terence Stamp och Jean Shrimpton. O’Neill hade 1963 av en tidning fått uppgiften att ”ta bilder av ansikten som definierade 1960-talet. Stamp och Shrimpton var nya, unga och fräscha – de personifierade hela decenniet”.

Vilka det är på de andra bilderna, ser ni förstås …

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Nu gör jag enbart sånt som är kul …

IMG_6620”Nu gör jag enbart sånt som är kul”, sa jag till någon som frågade om läget.

Jag har nyligen lämnat min tjänst som professor på Södertörn, så jag borde kunna leva ett lite friare liv.

Vi får väl se hur det går. Maria har inte märkt någon skillnad.

Jag jobbar ungefär lika mycket som tidigare, även om jag lite mer sällan är på kontoret i Flemingsberg (fast under pandemin var jag ju inte heller där så ofta).

Vad gör jag då? Mest intressant är det forskningsprojekt där covidhanteringen i Sverige jämförs med den i Frankrike. Där finns många intressanta skillnader. Macron vs. Tegnell.

Jag sitter från och med i år – invald av kollegor i landet –  i Vetenskapsrådets ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap. Ämnesrådet fattar beslut om vilka som ska få forskningsmedel, men gör också en massa annat visar det sig (verksamheten kan nog kan bli föremål för en del blogginlägg framöver).

Ämnesrådet hade ett internat tidigare i veckan i Uppsala … i lokaler vid Karolinaparken där Institutionen för Musikvetenskap huserar (bilden ovan är från Botaniska trädgården som jag passerade på vägen dit).

Jag föreläser också lite här och var om sådant som jag har forskat om, senast för någon vecka sedan på Statskontorets förvaltningspolitiska dag.

Dessutom redigerar jag tillsammans med kollegan Anders en volym med texter om Förvaltningen i samhället, som ska ges ut till Förvaltningsakademins 10 års-jubileum i höst.

IMG_6591Ungefär så ser arbetslivet ut just nu. Är allt det här så kul då?

Jodå, för det mesta. Jag slipper en del möten (de är inte saknade). En hel hög mail kan direkt förpassas till skräpkorgen. Jag behöver inte bekymra mig över diverse hopplösa ambitioner och aktiviteter.

Och det var helt ok att rensa bland böcker och annat på arbetsrummet. En hel del kastades, ett tiotal flyttlådor tar jag hem och en massa böcker blir kvar i ett litet bibliotek … förhoppningsvis till fromma för den kvarvarande menigheten.

Jag vill dock betona – för dem som frågar – att jag inte ser mig som professor emeritus. Emeritus är latin, och betyder ”den som har tjänat ut”. Och så vill jag ju inte se det.

Publicerat i Forskning, Varjehanda | Lämna en kommentar

Place August-Strindberg

IMG_6237På Rue St. Sulpice bredvid kyrkan (ni vet den från DaVincikoden) stod han där. August, skulpterad av Carl Eldh (en ny gjutning).

Det lilla torget heter faktiskt Place August-Strindberg. Strindberg brukade tydligen titta in i kyrkan och inspireras av målningarna av Delacroix.

Skulpturen invigdes för bara fem år sedan av den svenska ambassadören i Frankrike tillsammans med Anne Hidalgo, Paris borgmästare.

Det är samma Hidalgo som ställde upp i presidentvalet för det gamla – åtminstone ibland – statsbärande socialistpartiet (tänk Mitterand och Hollande), men som nu inte ens skrapade ihop 2 % av rösterna.

IMG_6245Hade hon avstått från att ställa upp och istället låtit rösterna gå till Jean-Luc Mélenchon hade vi sluppit Marie Le Pen som presidentkandidat. Större marginal var det inte mellan Le Pen och Mélenchon i den första omgången.

Ikväll, när jag skriver det här, är det stor TV-sänd debatt (faktiskt den enda debatten) mellan de båda kandidaterna: Macron och Le Pen.

Alla som jag har pratat med här tror att Macron vinner ganska klart, men att marginalen till Le Pen kommer att bli mindre än tidigare.

Alla som jag har pratat med kommer att rösta på Macron, men ingen verkar gilla Macrons politik.

Publicerat i Kultur, Politik | Lämna en kommentar

April in Paris

IMG_6221Första utlandsresan på ett par år. Senast var det en konferens i Lausanne.

Nu ska jag prata om covidhanteringen i Sverige och Frankrike med en fransk forskarkollega.

Så jag tillbringar några dagar i Paris.

Har sett fram emot det. Vad skulle kunna vara bättre än April in Paris (som Armstrong och Fitzgerald brukar sjunga på någon av våra mest lyssnade låtlistor)?

Den speciella känslan av att vara på väg infann sig redan på tåget till Arlanda. Allt flöt på som det skulle. Air France serverade en ostmacka med rödvin (i pappmugg).

Första gången jag flög till Frankrike var det lite annorlunda. Det var på 1980-talet. Jag satt allra längst fram i planet, och serverades en fantastisk trerättersmeny med årgångsviner.

IMG_6200OECD betalade då. Jag insåg inte den gången borde ha bytt biljetten i first business class mot en ekonomibiljett, och använt mellanskillnaden (åtskilliga tusenlappar) till roligheter i Paris.

En mer erfaren dansk kollega berättade då för mig, när jag väl var på plats i Paris, hur jag borde ha gjort.

Efter att ha landat på Charles de Gaulle tog jag i alla fall en taxi till hotellet. Jag bor på vänstra stranden (rive gauche), i Montparnasse.

Claire säger att det är den bästa delen av Paris, och ingenting som jag kan komma på motsäger det.

Åkte på kvällen upp i Tour Montparnasse. 59 våningar upp i luften har man verkligen en vidunderlig utsikt över staden.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Milles i Uppsala

IMG_6121Nu har jag fått den fjärde vaccindosen från Moderna. Eller … det visade sig att det jag fick var en halv dos. Påfyllning.

Känns ändå bra att kunna skaffa sig ett så fullgott skydd som möjligt, ifall man skulle bli smittad igen.

Jag blev den här gången stungen på Akademiska sjukhuset.

Tredje besöket för mig där. Det förra var när jag scannade halspulsådern (det var för ett forskningsprojekt).

Det första när jag föddes.

När jag kom ut från huset där jag fick min påfyllnadsdos, fick jag syn på en fontän med två skulpterade figurer. Det såg ut som Carl Milles, och det visade det sig också vara.

Det är en kopia av en fontän som står på kyrkogården i Church Falls, utanför Washington i USA. Där heter den Uppståndelsefontänen. Originalet har en massa figurer som återförenas efter döden.

Här utanför avdelning 78/79 på Akademiska sjukhuset är det enbart två: Mannen och den uppvaknade makan. Ett gift par återförenas på andra sidan.

Det känns väl som att skulpturen kanske passar bättre på en kyrkogård än på ett sjukhus. Som synes saknades det också vatten i fontänen.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Swedish grace

IMG_6007Nationalmuseum har en utställning om det glada 20-talet, alltså det förra.

Konst av olika slag, möbler, kläder, design, fotografier och mycket annat från decenniet har samlats och visas upp.

Ernst Rolf och Greta Garbo trängs om utrymmet med Nefertiti, Vera Nilsson och Gösta Adrian-Nilsson (GAN)

Swedish grace är ett begrepp som försöker fånga decenniets kulturella uttryck. Begreppet myntades typiskt nog när den epok som det tänktes täcka var förbi.

Det var en brittisk arkitekturkritiker – Philip Morton Shand – som vid ett besök på Stockholmsutställningen 1930, noterade att svenskarna inte längre omhuldade den graciösa elegans som hade kännetecknat 1920-talet.

Vid Parisutställningen 1925 hade den svenska nyklassicismen gjort succé: gjutjärn från Näfvequarn, graverat glas från Orrefors, Malmstens snygga möbler och prylar från Svenskt tenn.

Det vackraste uttrycket för den svenska nyklassicismen är förstås Stockholms Stadsbibliotek, ritat av Gunnar Asplund.

1IMG_6011 2920-talet utgjorde en kamp där traditionalisterna ville bevara och bygga vidare på klassiska ideal.

Modernisterna, å andra sidan, ville bryta med det gamla och acceptera den nya tidens mer rationalistiska idéer.

Traditionalisterna värnade nationella traditioner medan modernisterna var mer internationella.

Så kan man förstås hålla på, men jag gillade också att utställningen inte ritade upp gränserna i tiden alltför strikt. När 1930-talet inföll hade för resten också Asplund anslutit sig till modernismen.

Mycket sevärt är det. Jag gillade särskilt Wilhelm Lorenzons fantastiska oljemålning Saxofon och danspar.

På vägen mot Centralen stannade vi som brukligt är för en fika på Bagdad Café, Medelhavsmuséet. Där finns också Neferititi.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Next to normal

IMG_5918Musikaler är inte riktigt min grej.

Jag har sett Kristina från Duvemåla – både på Cirkus i Stockholm och på Operan i Göteborg – och den var bra. Och jag minns en uppsättning av Hair på Stadsteatern i Stockholm för en del år sedan som var ok.

Men annars har jag nog mest blivit besviken.

Så jag hade lite diffusa förväntningar på musikalen Next to Normal på Uppsala Stadsteater.

Det är en musikal om en familj som lever i en slags permanent kris. Skriven av Brian Yorkey och Tom Kitts. Tema: psykisk ohälsa. Alla drabbas av och måste på olika sätt hantera mammans bipolaritet.

Succé på Broadway. Skickligt och ambitiöst gjort är det, och stundtals gripande. Men jag kände mig mesta tiden faktiskt ganska illa till mods.

Man måste förstås kunna gestalta alla slags ämnen på scen, men för mig skavde det rejält mellan form och innehåll. Man kanske är jag fel ute … möjligen kan musikalen göra det möjligt att börja prata om psykisk ohälsa.

Det går heller inte att klaga på musiken och sången. Särskilt Helen Sjöholm som spelar den bipolära mamman, övertygar.

Så här sjunger hon i en av de avslutande sångerna, som också gör titeln på musikalen begriplig:

”Yeah, something next to normal
That’s the thing I’d like to try
Close enough to normal to get by
We’ll get by, we’ll get by”

Jag tog en bild på publiken innan föreställningen (se ovan), och insåg inte förrän efteråt att det jag fotograferade var ett hav av gråa hår.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En kommission på villovägar

Screenshot 2020-11-20 at 19.33.52Tillsammans med tre kollegor – Olof Petersson, Göran Sundström och Johannes Lindvall – har jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter om Coronakommissionens syn på hur regeringens styrning har fungerat under pandemin (länk här).

Länken ligger antar jag bakom betalvägg så jag ska sammanfatta våra argument.

Kritiken från kommissionen är att Folkhälsomyndigheten i alltför hög grad har hållit i taktpinnen, och att regeringen i början av krisen kraftfullt borde ha tagit ledningen.

Kommissionen menar att regeringen ”okritiskt” godtog myndighetens bedömningar. Det senare kan den dock inte belägga. Kommissionen egna beskrivningar visar att regeringen hade mycket intensiva kontakter med sin expertmyndighet.

Kommissionen menar att regeringen i inledningen av krisen borde ha tillskapat ett nytt rådgivande organ för att inte bli så beroende av sin myndighets bedömningar.

Det är dock märkligt menar vi att tänka sig att en regering i början av en plötslig kris överger den rådande modellen för styrning som finns, och bygger upp en parallell organisation.

Den grundläggande styrningen av hur verksamheten ska bedrivas (organiseringen och regleringen) har ju skapats långt i förväg, dvs. långt innan coronapandemin nådde Sverige.

Med erfarenheter från pandemin är det förstås klokt att framöver fundera igenom styrningen, men att redan i ett inledningsskede av pandemin skapa parallella organisatoriska strukturer är oklokt.

En annan slutsats i kommissionens rapport som vi ifrågasätter är den om hur staten ska ledas under en allvarlig samhällskris i fredstid. Kommissionen vill inrätta en ny central instans för krisledning med omfattande uppgifter.

Detta innebär ett tydligt avsteg från den ansvarsprincip som gäller idag och som säger att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också ska ha det i en krissituation.

Kommissionens utgångspunkt att regeringen inte ska kunna lita på sina myndigheter inom ett politikområde just när deras expertis behövs som bäst är – milt uttryckt – egendomlig.

Sammantaget menar vi att den svenska förvaltningsmodellen, när det gäller relationen mellan regering och myndigheter, har visat sig fungera även under de svåra påfrestningar som den har ställts inför under pandemin.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar