Lite mer om organiseringen av förvaltningen

IMG_6068Idag kom en rapport från Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) som anknyter till gårdagens inlägg om den dysfunktionella organiseringen av Covid-hanteringen i Frankrike.

Macron skapade enligt de franska forskarna en hel mängd nya organisationer för att hantera den uppkomna situationen. Tillit till de existerande myndigheterna saknades, till skillnad från hur läget var i Sverige.

Organisationsfrågor betonas också när Kungliga Vetenskapsakademins expertgrupp om Covid-19 idag kom med sin slutrapport.

Huvudförslaget i expertgruppens rapport är att Sverige bör ”etablera en oberoende expertenhet med hög vetenskaplig kompetens som rådgivare till beslutsfattare vid pandemier”.

Expertgruppens ordförande Staffan Normark menade att en sådan enhet skulle kunna ” … ge regeringen, ansvariga politiker och myndigheter tillgång till uppdaterad vetenskaplig information och rådgivning om bland annat smittämnen, smittspridning, smittskyddsåtgärder, implementering av testmetoder och vaccinationsstrategier”.

Så mycket mer står inte – vad jag kan se – om organisationen och dess uppgifter (här är en länk till rapporten). Antagligen tänker man sig att expertenheten har formen av en myndighet, och i så fall skulle det vara intressant att veta hur dess uppgifter skulle avgränsas från andra myndigheters.

”Vi menar inte att det här ska vara en ersättning av Folkhälsomyndigheten”, sade dock Normark till nyhetsbyrån TT. ”Beslutande kan ha det som ett bollplank att vila sig emot”.

Uppenbarligen menar KVA – som genomgående är kritisk mot den svenska hanteringen – att det finns expertis som Folkhälsomyndigheten inte har fångat upp.

Så kan det måhända vara, men alternativet till att skapa en ny myndighet skulle också kunna vara att se över hur den existerande myndigheten styrs (instruktioner etc.). Om det finns problem där bör de kanske lösas på sådant sätt, och inte genom att det inrättas en ny myndighet.

Det är i alla fall både intressant och relevant att frågor om samhällets organisering hamnar i fokus. Jag skrev nyligen om detta med koppling till Covid i ett blogginlägg (här).

Som sagt får jag säkert anledning att återkomma till dessa frågor när Coronakommissionen kommer med sitt slutbetänkande i februari nästa år. Jag antar att KVA-rapporten ska ses som ett inspel i deras arbete.

Publicerat i Forskning, Media, Politik | Lämna en kommentar

Une crise organisationelle

IMG_4667Intressant seminarium idag hos kollegorna i Uppsala.

Olivier Borraz, sociolog och organisationsforskare från Sciences Po i Paris, berättade om en studie som han deltagit i om den franska hanteringen under den första vågen av Covid på våren 2020.

Mycket intressant, och Oliviers bild av Macrons hantering blev en slags spegelbild av den svenska hanteringen.

I Frankrike försökte man aldrig implementera det som man hade planerat att göra ifall en kris skulle uppstå. När det blev nödvändigt att agera skapades en mängd helt nya organisationer för att hantera krisen, bl.a. ett vetenskapligt råd nära presidenten.

Det fanns en djup misstro mot förvaltningen och de etablerade rutinerna.

De nya organisationerna gavs viktiga roller i beslutsprocessen, men problemet var att de inte hade så mycket data som underlag för sina råd om vad som borde göras. Data fanns ju i de myndigheter som hade åsidosatts.

Olivier menade att eliten närmast fick panik och genomförde en rad drastiska förändringar (bland annat en lock-down) utan att ha en blekaste aning om konsekvenserna.

Screenshot 2020-11-20 at 19.33.52Studien finns redovisad i Bergeron, H., Borraz, O, Castel, P. & Dedieu, F. (2020) Covid-19: une crise organisationelle. Les Presses de Sciences Po.

I Sverige lutade sig regeringen – som bekant – istället mot den existerande organiseringen.

Folkhälsomyndigheten hade i sin instruktion givits ett brett mandat att väga in folkhälsofrågor, vilket de gjorde (därför stängdes exempelvis inte skolor ned).

Ambitionen var att agera inom den redan uppbyggda organiseringen och enligt de rutiner som fanns. Det fanns en tillit hos politikerna till expertisen och kapaciteten i den centrala förvaltningen. Paniken uppstod aldrig på samma sätt i den svenska hanteringen.

Man kan väl säga att kritiken mot den svenska hanteringen i hög grad har byggt på att regeringen borde ha fått lite panik, frångått den uppbyggda organiseringen och istället ”tagit kommandot”. Kanske inte som Macron, men lite åt det hållet.

Det var en presentation som väckte många tankar.

Frågan om organiseringen av krishanteringen kommer jag säkert att återkomma till framöver. Om inte annat när Coronakommissionen kommer med sitt slutbetänkande.

Olivier berättade att han höll på att intervjua nyckelaktörer i den svenska coronahanteringen, så förhoppningsvis kommer det också en genomarbetad komparativ studie framöver någon gång.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Dramatik i riksdagen

Screenshot 2021-11-27 at 21.29.01Superonsdag pratades det om i politiken i veckan som var, och nog blev det dramatik.

Först blev Magdalena Andersson landets första kvinnliga statsminister. Sedan tvingades hon att be om att få bli entledigad som (tillträdande) statsminister.

Det skedde när Miljöpartiet gick i taket och lämnade regeringen.

Centerpartiet valde nämligen att rösta på sin egen budget och inte – som regeringspartierna hade hoppats – se till att högerpartiernas budget inte gick igenom.

Många blev nippriga … särskilt tidningar och TV. Det var förstås valrörelsen som satte igång på riktigt.

Centerpartiet ville få ut bilden av sig självt som ett parti som varken lutade åt höger eller vänster. Det var väl Hasse och Tage som myntade det nu passande begreppet centerextremism.

Genom att lämna regeringen lade Miljöpartiet grunden för en offensiv i valrörelsen kring klimatfrågan.

Moderater och kristdemokrater attackerade de rödgröna partierna (särskilt centern). Moderaterna frustade dessutom av ilska och menade att Magdalena Andersson nog hade vilselett talmannen (som om det hade varit jättekul att tvingas begära entledigande några timmar efter att ha blivit vald).

Sverigedemokraterna kände sig som vinnare. De hade äntligen fått komma in i den blå värmen, och skålade i champagne.

Den nya statsministern höll sig lugn och hävdade att det skulle vara möjligt för henne att leda en regering med socialdemokrater, trots att delar av budgeten hade bestämts av andra.

Det blev stökigt där på superonsdagen och talmannen fanns sig dagen därpå föranlåten att vid en pressträff orera om risker för riksdagen som institution, för det politiska systemet etc.

Och så beskyllde han miljöpartiet för att ha orsakat turbulensen. Inte riktigt vad man förväntar sig av en talman.

Jag misstänker att miljöpartiet nog inte visste att det skulle behövas en ny statsministeromröstning ifall de lämnade regeringen. Den okunskapen tror jag att de delade med många andra (inklusive undertecknad).

Den som förstås borde ha haft kunskap om formella regler och praxis, och dessutom en känsla för vilka utfall som skulle vara möjliga under onsdagen var talmannen. Det är ju talmannen som äger processen.

Jag misstänker att talmannen efterhand insåg att han borde ha kunnat förutse att det fanns en risk att det som hände skulle kunna hända.

Istället för att beklaga att han inte ställde frågor till miljöpartiet väcktes istället – gissar jag – de politiska instinkterna till liv … och han skyllde ifrån sig på miljöpartiet. Inte särskilt snyggt.

En del av röran i politiken är välkända och har vi levt med nu under ganska lång tid. Man kan förstås vara missnöjd över alla låsningar som finns, och de lär inte försvinna under den valrörelse som nu är igång. Men demokratier kan se ut så här.

Men en del av röran den här gången orsakades av talmannen. Sådant kan man måhända ha överseende med.

Men när denne skjuter över ansvaret för det som huvudsakligen är egna försummelser på andra, är det lite svårare att vara förlåtande.

Publicerat i Politik | Lämna en kommentar

Intervju med okänt utfall

Screenshot 2020-09-30 at 10.13.12Oj, vad konstigt det kändes.

Jag blev just intervjuad som kandidat till ett förtroendeuppdrag (via zoom).

Först fick jag berätta lite om mig själv och min professionella bakgrund. Det blev en slags sammanfattning av cirka 40 år i akademins tjänst.

Det gick ok.

Sedan fick jag frågan om jag skulle ha utrymme att prioritera uppdraget under några år framöver.

Jag kommer (förstås) att fortsätta forska när jag lämnar min professorstjänst nästa år, men det kommer också att finnas utrymme för annat.

Så det var också lätt att svara på.

Nästa fråga var knepigare. Intervjuarna ville veta vilka personliga egenskaper jag hade som skulle vara till nytta för uppdraget.

Öhh …

Att sälja mig själv har aldrig varit min bästa gren (för det tackar jag mina föräldrar som verkligen inte tyckte att man skulle göra sig till).

Jag hummade lite om att jag har sytt ihop och förestått stora forskningsprojekt och lite annat, utan att det har resulterat i handgripligheter.

Lite kul var det ändå att bli intervjuad … det var faktiskt den första intervjun av det här slaget för mig sedan 2001.

Jag kommer ihåg att jag vid det tillfället fick en fråga (och jag minns av vem) om hur jag såg på forskning om Östersjöområdet och Östeuropa. Där blev jag nog svaret skyldig.

Vi får väl se vad som händer nu … kanske vill dom ha någon som är lite bättre på att marknadsföra sig.

Publicerat i Forskning, Politik, Varjehanda | Lämna en kommentar

Senfärdighet

IMG_4317Snart ska ansvar utkrävas. Senfärdighet har kännetecknat pelargonhanteringen här hemma.

Pelargonerna på baksidan ska förpassas till garaget över vintern. Där brukar de sedan glömmas bort ända till i april.

I april brukar de tas de ut ur garaget, klippas ner och sedan blommar de igen fint framåt juli och augusti.

Men nu har de blivit kvar på uteplatsen.

Att fixa pelargonerna har funnits med i planen flera helger i rad, men det har brustit i implementeringen av de vällovliga intentionerna.

Annat har varje helg setts som mer akut, t.ex. att gå på stan och fika. Att jag har gått och hostat och nyst i ett par veckor har också gjort sitt till.

Kanske kan man också säga att vi prioriterade nedtagningen av den stora honungsrosen. Det kan diskuteras om det var så klokt. Samordningen av aktiviteter har hursomhelst inte fungerat på ett tillfredställande sätt.

Tröghet kännetecknar pelargonhanteringen. Planer genomförs inte. Trots tydliga mål har det brustit i genomförandet. Det har saknats ledarskap.

IMG_4318Man kan nog nästan tala om ett haveri.

Jag argumenterar här hemma för att pelargonerna klarar nutidens  oktobertemperaturer, och att de – även om de tas in i november – kommer att blomma ymnigt nästa sommar.

Men kanske kommer sådana argument inte att falla i god jord, när det framöver ska kungöras vem som är ansvarig för senfärdigheten.

Jag misstänker att granskningen kommer att visa att vi behöver se över våra rutiner, göra planer och mål tydliga … kanske till och med rekommendera att vi ser över vår organisation och vårt ledarskap.

Publicerat i Uncategorized, Varjehanda | 1 kommentar

Opretentiöst, nedtonat och ogulligt

IMG_4241What’s in a name, som den gamle barden uttryckte det.

Den kanadensisk-amerikanska gruppen hade åkt på konsertturnéer med Bob Dylan, och nu ställt samman sitt första album.

Det var det dags att bestämma sig för under vilket namn som de skulle bli stora på egen hand.

Det blev The Band … det var opretentiöst, nedtonat och ogulligt. Precis som musiken.

Jag kommer ihåg när den där första skivan kom: Music from Big Pink (med låtar som The Weight och To Kingdom Come). Big Pink kallades huset i Woodstock som the Band hade gjort till sitt hem.

Richard Manuel sjöng de flesta låtarna och Robbie Robertson skrev de flesta. Såväl Manuel, Robertson som Levon Helm var utmärkta sångare.

I filmen Once were brothers – regisserad av Martin Scorsese – som kom för ett par år sedan berättas historien om The Band, framförallt ur Robertsons perspektiv.

Mycket sevärt. En kul grej är att Clapton (ni vet Eric ”Slowhand”) var så imponerad av musikerna att han åkte upp till Big Pink och undrade om han fick vara med som kompgitarrist.

IMG_4232Annars känns historien om The Band som en ofta berättad historia. Medlemmarna var som bröder, men efterhand började det knaka i fogarna.

Och i hög grad var den en följd av missbruk av alkohol, andra droger och psykisk ohälsa.

Robertson kom efterhand att bli den som skrev alla låtar, och – om man får tro filmens narrativ – berodde det i hög grad på att han var den som hade en smula ordning på sitt privata liv.

Music from Big Pink kom 1968 och The Bands legendariska avskedskonsert The Last Waltz (också filmad av Scorsese) ägde rum i San Fransisco 1976. Clapton var där och Dylan, Neil Young, Van Morrison, Joni Mitchell, Muddy Waters och många andra.

Under några få år i slutet av 1960- och början av 1970-talet spelade The Band in en handfull excellenta LP-skivor. Därtill en dubbel-LP Rock of Ages, som ofta snurrade på skivtallriken i mitt hem.

”The story of the Band was a beautiful thing. It was so beautiful it went up in flames”, enligt Robertson i filmen.

So it goes, som Kurt Vonnegut Jr. brukade säga.

Som sagt, sevärd film. Men ännu bättre är förstås att lyssna, kanske särskilt på albumet The Band (1969) och Rock of Ages (1972).

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Hybridkänsla

IMG_4179Hybridkänsla nu över livet och jobbet.

Jag har varit på två ämneskonferenser under veckorna som varit (först en i statsvetenskap och sedan en företagsekonomisk), och båda har varit digitala.

Samtidigt har vi möten på jobbet i 3D (som någon uttryckte det) och jag föreläste förra veckan på Skogshem & Wijks kursgård för chefer i staten från ett tiotal myndigheter.

Nu i veckan ska jag ha två seminarier för masterstudenter på Södertörn, men den undervisningen är fortfarande digital (via Zoom). Högskolan har ännu ett tag regler om avstånd som gör att lokalerna inte räcker till för undervisning på plats.

Och på fredag blir det disputation hos oss på Södertörn. Johan Sandén ska försvara sin intressanta avhandling om digitaliseringen inom skolan. Avhandlingen heter Närbyråkrater och digitaliseringar och går att läsa här.

IMG_4169Man kan vara med på plats (disputationen går inte att följa digitalt), men måste anmäla närvaro i förväg.

Så ser det ut. Somt försigår ännu i det pandemiska tillståndet medan annat börjar återgå till det normala.

Något som jag tänker fortsätta med i det postpandemiska livet – åtminstone de dagar som jag arbetar hemifrån – är promenaderna i Stadsskogen och bort mot Hågadalen.

Inte idag dock. Som en försynt påminnelse om hur livet såg ut innan pandemin, har jag nämligen dragit på mig en helt vanlig förkylning. Det är som att man har glömt hur det var.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Linnea och Micke

IMG_3974I helgen var det bröllop i Malmö. Älskade dottern min Linnea gifte sig med Micke.

Olof och Albin gillade säkert att föräldrarna gifte sig, men framförallt var det kul för dem att att få träffa kusinerna Flora och Arthur.

Och det börjar liksom gå upp för mig att alla mina tre barn har blivit vuxna. Så stolt över dem!

Vigseln skedde på lördagen i Kungsparken, och det var den finaste höstdag som man kan tänka sig. Malmö visade sig verkligen från sin bästa sida.

Kungsparken är en engelsk park som ligger centralt i stan (fast det mesta ligger förstås ganska centralt i Malmö).

IMG_4046”Parken har en romantisk karaktär …” står det i stadens information. ”Här kan man njuta av sköna promenader, vackra konstverk och exotiska träd”.

Och i lördags också av en stämningsfull vigsel.

Fotografering av brudparet föregick vigseln (se ovan). Alla de små barnen var kanske sedan inte lika pigga på att le inför kameran.

Efter vigseln – förrättad av Andreas Schön(s)tröm – blev det bubbel i parken, och därefter en mysig familjefest (Ellen var förstås också med) uppe på taket till OhBoy-huset i Västra hamnen.

Så kul att lite sådär ansvarslöst kunna njuta av att vara med den numera ganska stora familjen en helg. Mina enda ansvarsområden var att fixa champagneglas och att hämta tårtor.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Ett liv, ett lag

CD181C43-724E-4B24-9AAD-B33D59A5556FOk, lite mer fotboll. Igår tog jag tåget ner till Norrköping, och fick några timmar med storebrorsan Peter.

I vanliga fall brukar äldste sonen hänga på när Hammarby ska spela mot Norrköping, men den här gången höll både barn och svärföräldrar honom kvar i Stockholm.

Tråkigt för mig, men det var kanske skönt för honom.

Peter och jag käkade och fikade och tog en tur på det fina konstmuséet. I samlingarna finns svenskt måleri från slutet av 1800-talet och fram till idag.

Lagom mycket för att få en bild av hur måleriet har förändrats över tiden. Perfekt för någon timmes rundvandring.

Vi bor granne i Uppsala med Bror Hjorths hus (där Hjorth bodde och hade sin ateljé), så det var fint att se att han också var representerad i muséet i Norrköping.

IMG_3869När det närmade sig matchstart promenerade vi upp längs Södra promenaden i duggregnet, förbi ”Lärka” och Halvars glass till Parken.

Så gott som fullsatt och – som man säger numera – magisk stämning.

Krunegård var där sjöng ”Ett liv, ett lag” tillsammans med delar av stans symfoniorkester, och IFK gjorde glädjande nog en väldigt bra match.

Fjärde raka segern och lite marginal ner till Bajen i tabellen. Vi ska förstås ligga före dem när 30 omgångar är spelade (allt annat är bonus).

Efter matchen blev det lite lugnt firande på vägen ner mot tåget. Lång resa hem förstås (tillsammans med en del molokna om än samlade hammarbyare), och jag var hemma strax efter midnatt.

Men det var det förstås värt. Kul dag på det hela taget.

Publicerat i Idrott, Kultur | Lämna en kommentar

Snoka

334px-Gunnar_NordahlPå begäran kommer repris på ett inlägg från 2015

Att Norrköping i folkmun ibland kallas för Peking sägs härstamma från Sven Hedin. Denne (i sanning ärkereaktionäre) upptäcktsresande höll någon gång under 1910-talet en föreläsning om sina Kinaresor vid stadens läroverk.

Hedin sa då att Nanking betydde ” … den södra staden, ungefär som Söderköping”. Några läroverkselever frågade då vilken som var den norra staden, och fick då veta att det var Peking. Alltså Norrköping.

Kanske är det sant.

Numera kallas fotbollslaget i stan ofta för Peking. När jag växte upp gjorde vi inte det. Vi kallade laget ”Snoka” eller – helt enkelt – IFK.

”Snoka” var från början ett öknamn som supportrar till Sleipner brukade använda om IFK:arna. Sleipner var arbetarklassens lag. De välkammade läroverkspojkarna i IFK var precis som snokar, menade Sleipners anhängare. De försökte se farliga ut men egentligen var de ganska harmlösa.

Efterhand tog IFK:arna över (ök)namnet och gjorde det till sitt (smeknamn). Det är ofta en klok taktik.

Sleipner och IFK var länge stora rivaler. Sleipner var som sagt arbetarlaget, medan IFK hade grundats av pojkar vid det läroverk där Hedin en gång orerade. Läroverket heter numera De Geergymnasiet, och kallas ännu idag (antar jag) för ”Lärka”.

Det finns en alternativ förklaring till namnet ”Snoka”, nämligen att det har att göra med ”Nalle” Halldéns näsa för fotbollstalanger. IFK:s legendariske ledare lyckades under 1940- och 1950-talen snoka upp talanger runt om i landet – Gunnar Nordahl (på bilden ovan) och andra – som sedan kunde se till att IFK för det mesta vann Allsvenskan.

Det är längesedan nu. Rivaliteten mellan Sleipner och IFK finns knappast kvar. Fast jag har faktiskt en kollega som håller sin tumme när Sleipner spelar, och som verkar bekymra sig föga om hur det går för ”Snoka”.

PS En klasskamrat från ”Lärka” – Elisabet – kommenterade det här inlägget med att det finns ytterligare en förklaring till namnet Snoka, nämligen att det spelade flera poliser i laget (däribland hennes egen farbror Einar Steen).

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar