Blyerts och blad

Sista dagen och det blåser i Köpenhamn, så den planerade turen till Reffen blir inte av. Reffen verkar annars vara det mest trendiga stället att vara på, med street food, gallerier och annat.

Det är på Reffen som de moderna kulturella och kreativa näringarna frodas.

Men vi är ju i den ålderskategori som gärna tar oss till lite äldre institutioner, och inte hänger på alltför trendiga ställen.

Så för oss blir det istället ytterligare ett konstmuseum: Statens Museum for Kunst (SMK). Danmarks nationalgalleri, dvs. ungefär som Nationalmuseum i Stockholm.

Det är lite ödsligt på SMK, men fina samlingar och väl värt några timmars besök.

Finast då? Kanske samlingen med Matisse-målningar. Eller Modiglianis Alice, med det där för konstnären typiska sättet att måla ansikten. Eller Sittows porträtt av Christian den II (dvs. han som vi kallar Kristian Tyrann).

Eller Elisabeth Jerichau Baumans målning av en egyptisk krukförsäljerska.

Jerichau, som var polska (eller tysk-polska), hade gift sig med en en dansk skulptör (Jens Adolf) vid mitten av 1800-talet och flyttat till Danmark. Hon hade med begränsad framgång försökt sig på lite nationalromantiskt måleri i tidens anda (en del av det såg vi på Glyptoteket).

Jerichau kom att göra flera resor till Mellanöstern och till det Osmanska riket. Det var där som hon målade hon den egyptiska krukförsäljerskan (mitten av 1870-talet). Det är verkligen lätt att fångas av den tavlan. Som någon skrev var ”de sensuella inslagen i hennes konst … problematiska för dåtidens konstvärld”.

Jerichau hade mycket att kämpa emot som kvinna i en mansdominerad konstvärld. Nio barn fick hon tillsammans med Jens Adolf. Jerichau dog 1881 i Köpenhamn.

Det finns förstås också möjligheter att äta smörrebröd och dricka öl på Statens Museum for Kunst.

Ett stenkast ifrån Tivoli ligger ett konstmuseum där vi inte har varit tidigare.

Glyptoteket grundades av bryggaren Carl Jacobsen (Carlsberg). Jacobsen samlade på skulpturer och annan konst och donerade hela sin samling till Köpenhamns stad i slutet av 1800-talet.

Där finns skulpturer och föremål från Mellanöstern och Egypten (bland annat den sumeriske mannen på bilden, från 2400 f.v.t), men också dansk konst från 1800-talet.

Och en stor samling med fransk impressionism: Gauguin, van Gogh, Monet, Morisot, Pissarro, Degas, Cezanne och många fler.

Vissa verk griper tag i en mer än andra, t.ex. Edgar Degas danserskor (Dancers Practicing in the Foyer). Fattiga flickor från arbetarklassen kunde från 14-års ålder förbättra sina ekonomiska villkor genom att i beskydd av någon förmögen man träna balett (och förmodligen också utnyttjas sexuellt).

Degas målade och skulpterade mer än 1000 verk med danserskor (med blandad respons från dåtidens recensenter). Han var intresserad av att avbilda den hårda träningen samtidigt som han inte glömde under vilka villkor den ägde rum.

Vi sätter oss efter ett tag och tar en öl med smörrebröd i den fina Vinterträdgården, som är muséets hjärta.

Många verk av Paul Gauguin finns också på Glypoteket. Gauguin reste till Tahiti på uppdrag av den franska regeringen. Gauguin sökte något ursprungligt, och något som han hade misslyckats med att hitta i Bretagne och Danmark.

Han bodde ett tag i Köpenhamn (gift som han var med en danska) men kom att hata ”… the petty Danes with questionable national character and bad taste”. Han blev också djupt kritisk till kolonialmakters och europeiska missionärers sätt att förstöra allt som kom i deras väg på Tahiti.

Gauguin blev desillusionerad (precis som han hade blivit i Bretagne), men han målade fina tavlor. Lite paradoxalt är att han som den representant för den franska kolonialmaktens kulturella ambitioner som han var, förfärades över allt elände som samma kolonialmakt orsakade.

Vi lämnar Glypoteket lätt överväldigade. Allt är verkligen smakfullt, med lagom mycket texter kring föremål och konstverk. En plats att återvända till.

Christiania behöver vi inte se (vi är möjligtvis hippa men inga hippies), men vi tar oss till Christianshavn.

Anlagt av holländare för att kunna skydda staden från angrepp utifrån (gissa från vilka).

Avstår från att ta oss upp på utsidan av tornspiran vid Vor Frelsares Kyrka. Vi funderar på att ta tillbaka en av kyrkklockorna (ett krigsbyte från danskarnas erövring av Vänersborg 1676), men bestämmer oss för att låta den vara.

Danmark var länge en ärkefiende som vi nästan alltid var i krig med. Gotland tog vi tillbaka på 1640-talet. Genom Roskildefreden 1658 fick vi Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän och efter Napoleonkrigen i början av 1800-talet övertog vi Norge.

Sedan 1814 (freden i Kiel) har vi ändå levt i fred med Danmark. Gott så.

Det är fridsamt i de tjusiga kvarter runt kanalerna i Christianshavn. Vackra hus med stockrosor och perfekt för en kopp kaffe med en tebirkes.

Vi går vidare ut mot Operan som ligger på Holmen (som är en liten ö). Operahuset har blivit 20 år gammalt nu, och ligger fint vid vattnet. När vi sitter i solen utanför operan ser vi Amalienborg rakt över på andra sidan vattnet.

Vi promenerar tillbaka mot centrala Köpenhamn för att träffa en kollega (som nu arbetar i Köpenhamn) på kulturhuset Den Sorte Diamant, som är en nyare del av det kungliga biblioteket.

Det känns verkligen som att Köpenhamn ligger en bra bit före Stockholm när det gäller nyskapande arkitektur. Först den häftiga operabyggnaden och sedan den Svarta Diamanten.

Vi ser fram emot Chipperfields nya Nobelcenter vid Slussen i Stockholm.

Köpenhamn är ett bra ställe att vara på för den som är intresserad av konst.

Louisiana är ett måste så vi tar tåget norrut till Humlebaek, och promenerar den sista biten till muséet. Även om vi har varit här många gånger förut slås vi återigen av hur rofyllt det är.

Det är fint med skulpturerna i parken (Miro, Calder, Moore och andra) och att kunna sitta och titta ut över sundet. Det är olika nyanser av blått.

Rummet med Giacomettis skulpturer missar vi inte.

Det pågår en tillfällig utställning med Sophie Calle, en fransk konstnär som ingen av oss visste något om. Trots att hon – som det stod i en recension – är en av av nutidens mest uppmärksammade kvinnliga konstnärer.

Calle ägnar sig åt konceptkonst, och hennes variant av detta är både idérik och intressant.

Hon har exempelvis filmat hur människor reagerar när de för första gången i livet får se havet.

Och hon har frågat 23 människor som har varit blinda sedan födseln hur de uppfattar skönhet.

Och gjort en massa annat som visas upp. Det är en omfattande utställning som blandar bild och text … mycket att läsa. Ofta är det roligt.

Namnet på muséet – Louisiana – kommer sig för resten av att muséets grundare (ostgrossisten Knut W. Jensen) helt enkelt behöll det namn som den förste ägaren hade givit stället.

Denne hade varit gift tre gånger och varje gång med en kvinna med namnet Louise.