Visby i februari

Det är alltid lite speciellt att vara på rätt plats men i fel tid. Som att vara på Stadion i Stockholm och upptäcka att Springsteen inte är där.

Så är det att vara i Visby i februari.

Jag är på Gotland varje sommar, så det känns lite tomt och ödsligt längs Hästgatan och på Stora Torget.

I och för sig pågår aktiviteter nere vid universitet, där jag föreläser.

Kanske är det inte så många som vandrar runt i Fornsalen (inte jag heller den här gången), men lunchrestaurangen är fylld med gäster.

Som vanligt är det också mycket fint att gå en sväng nere vid vattnet, längs strandpromenaden norrut.

 

Annonser
Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

He mobilized the English language and sent it into battle

Filmen Darkest hour handlar om hur Winston Churchill blev premiärminister, och det dilemma som mötte den då nytillträdda brittiska regeringen.

Skulle Storbritannien ge sig in i förhandlingar med Hitler för att undvika den annalkande invasionen och det då sannolika nederlaget, eller skulle landet (och imperiet) kämpa till sista blodsdroppen.

Förespråkarna för att pröva förhandlingar var starka: lord Halifax, den tidigare premiärministern Neville Chamberlain och – åtminstone till att börja med – kung Georg XI.

Halifax säger i en scen att det är ” … nothing even remotely patriotic in death or glory if the odds are firmly on the former. Nothing inglorious in trying to shorten a war we are clearly losing.”

Gary Oldman (som spelar Churchill) gestaltar det brittiska dilemmat väl, och spelar upp Churchills goda och (långt flera visar det sig) dåliga sidor.

En avgörande händelse inträffar när Churchill – efter råd från kungen av alla människor – ger sig ner i tunnelbanan (där han aldrig tycks ha varit förut), och frågar människorna där hur de ser på situationen.

De säger åt honom att de aldrig kommer att ge upp, vilket fäller avgörandet. Efter detta möte med folket hamnar han vid tunnelbanestationen Westminster, och Winston stiger ur.

Folket har äntligen – utan mellanhänder – fått möjlighet att säga sitt till makten. Medan allt annat i filmen framstår som realistiskt, är den här nyckelscenen uppenbart påhittad.

Nåväl, Churchill återvänder till sitt kabinett och till parlamentet, håller några av sina allra bästa tal och alla jublar. Eftersom vi sitter med facit, vet vi att han gjorde rätt i att lyssna på folket.

Lord Halifax tolkning av vad som egentligen hände där och då var att: ”He mobilized the English language and sent it into battle”.

Snyggt gjord film och utmärkt skådespeleri. Oldham kommer säkert att kamma hem en Oscar, och därtill en massa andra priser. Kanske ändå en 4:a på en femgradig skala.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Sidenvägarna

Peter Frankopan har skrivit en mycket läsvärd och intressant världshistoria: The Silk Roads. A New History of the World.

Grundackordet är att världens centrum (medius terra) enbart under några få århundranden i historien kan sägas ha legat i Europa.

I övrigt har världens ekonomiska och kulturella blodomlopp runnit längre österut, i områdena mellan Eufrat och Tigris i väst till Kina i öst.

Med Persien (Iran) som någon slags medelpunkt.

Idéer, kunskaper, religioner, språk, varor (men också sjukdomar) har färdats sedan årtusenden genom Mesopotamien, Persien, Indien och Kina.

Frankopan skriver om Herat, Isfahan, Buchara, Karakorum, Samarkand … alla de där platserna som vi aldrig läste om i skolan, som definitionsmässigt utgjorde periferi.

Jag fick en del aha-upplevelser vid läsningen.

Bortmotandet av morerna vid Poitiers berodde mindre på en massiv försvarsinsats från Karl Martell & Co, utan mera på att det inte fanns några skäl att gå vidare. Rikedomarna fanns ju någon annanstans.

När Alexander skulle erövra världen … då drog han förstås österut. Välstånd, skönhet och kunskaper fanns ju där.

Jag förstår klantigheten hos alla romerska befälhavare som försökte komma tillrätta med Asterix och Obelix. Intressen fanns i norra Afrika och framförallt i Egypten, så romarna skickade knappast sina vassaste knivar i lådan till Gallien.

Att tala om sidenvägar i plural betonar att det inte har funnits en väg, utan en mängd olika och över tiden föränderliga vägar. De flesta utbyten har förstås varit lokala, och de har gått i nordsydlig riktning lika ofta som i östvästlig.

Det var egentligen först med upptäckterna av de nya kontinenterna i väst som Europa under några århundraden kunde dominera världen.

Till att börja med var det Spanien och Portugal som delade upp den (med överlägsna vapen) erövrade världen mellan sig. I senare skeden var det England och Frankrike som lät sina egna intressen bestämma hur gränser skulle dras.

I några av de sista kapitlen i boken ges en exposé över den nuvarande stormaktens arrogans, oförmåga att tolka skeenden och ovilja att låta de egna principerna om demokrati vägleda sitt globala agerande.

Idag graviterar världen geopolitisk åt öster. Under president Xi Jinping har Kina exempelvis tagit initiativ till nya Sidenvägar. Som Frankopan avslutar boken:

” … networks an connections are quietly being knitted together across the spine of Asia; or rather, they are being restored. The Silk Roads are rising again.”

Den eurocentriska historia som åtminstone jag fick läsa i grundskola och gymnasium hade inte bara luckor, utan riktade alltsomoftast sökarljuset åt fel håll.

Vi blev alla lite lurade, fast lärarna visste förstås inte bättre.

 

Publicerat i Kultur, Uncategorized | Lämna en kommentar

De långa rulltrapporna i Flemingsberg

Och om halvannan månad kanske det blir jazz på Katalin.

Per ”Texas” Johansson står då på scenen.

Det finns faktiskt en ”Texas-länk” mellan Södertörn och Katalin.

Efter det att ”Texas” hade tagit en paus med musiken för några år sedan, spelade han in en skiva som fick titeln: ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”.

Han jobbade tydligen som sköterska på Karolinska Sjukhuset i Flemingsberg (jag kallar det fortfarande Huddinge Sjukhus) och lärde känna de där rulltrapporna.

Det är dom som alldeles för ofta är ur funktion.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Mannen med den röda trombonen

Efter akademiska högtiden på Södertörn bar det av mot Uppsala.

Kl 21 på Katalin skulle nämligen Nisse Landgrens Funk Unit gå upp på scenen.

Funk unit har funnits i ett par decennier nu. Vilka skickliga musiker … och vilket sväng det blev!

Mottot för Funk Unit är: ”We promise to do the Funk, the whole Funk and nothing but the Funk” (lånat av den legendariska George Clinton).

Av lite olika skäl var jag tvungen att lämna konserten innan den var slut.

När jag gick förbi det gamla godsmagasinet (som inrymmer Katalin) på väg mot bussen, kändes det faktiskt som att hela området gungade.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Akademisk högtid

Akademisk högtid på Södertörn igår. Lite mindre pompöst än på andra ställen.

Ingen avslutar exempelvis sina tal med att säga DIXI.

Det brukar vara korta tal och lättsamma (men samtidigt seriösa) presentationer av de nya professorerna.

Framförallt brukar det vara bra musik, och så också den här gången.

Musiker från Stockholms musikpedagogiska institut, som numera också finns i Flemingsberg, spelade modern musik på klassiskt vis. Eller så var det tvärtom.

Hursomhelst var det väldigt njutbart.

De rottrådar (jag tyckte att det såg ut som DNA-kedjor) som syns bakom musikerna på bilden är skapade av gatu- och grafittikonstnären Shora Dehnavi.

I programmet gick att läsa att: ”Rotsystemet söker sig framåt, precis som nyfikenheten och kunskapen hittar nya vägar”.

DIXI

PS  Vid Uppsala universitet avslutas talen med ordet DIXI, vilket betyder ungefär ”nu har jag har sagt allt jag har velat säga och därför slutar jag nu att säga något”. Känns kanske ändå lite överflödigt.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Staten och kapitalet

Jag fick en liten flashback igår när jag läste DN Debatt.

Där publicerades ett policydokument. Några svenska företag meddelade att de skulle satsa på att framställa stål med hjälp av vätgas, istället för med kol.

Koldioxidutsläppen skulle därigenom minska, och vi skulle kunna röra oss mot ett lite mer hållbart samhälle.

Projektet heter HYBRIT, och det står för Hydrogen Breaktrough Ironmaking Technology. För att företagen ska gå vidare krävs insatser från staten.

Som det stod i DN behövs ”… (R)egeringens aktiva stöd för pilot- och demonstrationsanläggningar, samt stöd för att skapa långsiktiga förutsättningar för initiativet på EU-nivå”.

En pilotanläggning är planerad i Luleå och Malmfälten.

Mer än en egentlig debattartikel ska nog inlägget tolkas som att branschen förutsätter att staten ska hjälpa till med finansiering och med manegekrattande i Bryssel.

Varför flashback?

Jo, för ganska länge sedan studerade jag en process där ett svenskt företag försökte exakt samma strategi mot dåvarande näringsdepartementet.

Då handlade det om att utveckla världens miljömässigt bästa sätt att elda kol. Allt gott skulle uppstå ifall staten gick in och bidrog med kapital.

Då gick staten in, och en demonstrationsanläggning kom till stånd. Tekniken fungerade dock inte, så drömmarna gick i kras.

Hela denna beslutsprocess finns beskriven i min bok Kraftsamlingen. Politik och företagande i parallella processer (boken är slut på förlag, men den som är intresserad kan få ett exemplar).

Kanske kommer det här projektet att lyckas bättre. Och var så säkra: staten kommer inte att säga nej nu heller.

 

Publicerat i Forskning, Politik | 2 kommentarer

Peking vs Peking

I något som kallas för Atlantic Cup möts ikväll Peking och Peking.

Peking är, som bekant, ett av smeknamnen för IFK Norrköping. Sven Hedin sägs vara källan till detta.

Hedin höll under 1910-talet en föreläsning om sina Kinaresor vid stadens läroverk, och sade då att Nanking betydde ” … den södra staden, ungefär som Söderköping”.

Några läroverkselever frågade då vilken som var den norra staden, och fick då veta att det var Peking. Alltså Norrköping.

Så sägs det ha gått till.

Ikväll möter IFK det kinesiska laget Beijing Guoan FC, dvs. laget som kommer från den norra huvudstaden.

Peking mot Peking … den första träningsmatchen för säsongen. Resultatet är kanske inte det viktigaste, men blir det inte oavgjort så vinner Peking.

 

PS. Det blev oavgjort 1 – 1 (sedan vann Peking straffsparksläggningen)

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar

Skolinspirationen

På väg hem från två dagars utbildning av rektorer om ”granskningssamhället”.

Plats: Skepparholmen i Nacka.

Förvaltningsakademin på Södertörn disponerar en dag inom ramen för Stockholms universitets ”rektorsprogram”.

Jag mötte diskussionsglada rektorer. Genomgående var de lyhörda för ambitionerna att öka de professionellas handlingsutrymme, och – i motsvarande mån – att minska sådan kontroll och granskning som enbart letar fel.

Det efterlystes en främjande granskning som är inriktad mot lärande: att lära av sig själv och att lära av andra. Skolinspektionen stod inte särskilt högt i kurs.

Som någon uttryckte det: ”Skolinspektionen borde väl istället heta – och verka som – Skolinspirationen”.

När jag i tisdag kväll kom till Skepparholmen var det vinter, och när jag åker därifrån nu på torsdag eftermiddag känns det (nästan) som vår.

Utsikten från hotellrummet gick heller inte att klaga på.

 

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Surdegar (igen)

Att en del idiomatiska uttryck har sett bättre dagar säger nog en del om hur samhället förändras.

Som när man säger att det här går som på räls, eller att något går som tåget. Vi som (gärna) åker tåg vet att det som går som på räls alltför ofta står och vilar en stund mellan Katrineholm och Södertälje.

Det kom som ett brev på posten är också uppenbart tidsotypiskt. Det är ju inte så vanligt längre att det alls kommer några brev på posten, och utbärningen är heller inte vad den har varit.

Eget beröm luktar illa har också blivit föråldrat, tyvärr. Vilken odör det skulle bli inför alla utvecklingssamtal på arbetsplatser ifall det vore sant. Att framhålla sig själv ingår idag i det som indikerar förtjänst och skicklighet.

Böljan den blå är ett annat sådant uttryck. Böljor har väl egentligen aldrig varit blå, men uttrycket blir alltmer missvisande. För mycket olja och annat skräp.

Hon är ute och cyklar kunde tidigare  tyda på att någon inte riktigt hade alla bestick i lådan, men nuförtiden är den som är ute och cyklar både miljövänlig och sportig och ett föredöme för oss andra. ”Hon är ute och cyklar. Jaha, vad bra …”. Så det uttrycket faller också bort.

Det kanske bästa exemplet på ett idiomatiskt uttryck som är passé är att det där är en riktig surdeg. Är det något som står för progressivt och modernt leverne på 2010-talet – åtminstone i de kvarter där jag bor – så är det väl just surdegar.

Det är roligt att språk förändras på det här sättet, dvs. att betydelsen kan bli den rakt motsatta. Som att dra dit pepparn växer. För det vore inte så dumt att kunna tillbringa ett par veckor på Trinidad eller Cayman Islands, dvs. där pepparn växer.

(Repris från januari 2015)

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar