Pizza for Hjo

En stad i Sverige som ända fram till nu har varit obeträdd mark för mig är Hjo.

Städer finns visserligen inte längre som rättsligt subjekt, men för mig är det dom 133 platser som i mitten av 1960-talet kallades städer (och som jag lärde mig i småskolan). Efter det fick vi kommuner, och ingen skulle få för sig att kalla Botkyrka, Uppvidinge eller Östra Göinge för stad.

Hjo är sedan mer än 600 år en stad, och var således fram till nu ännu obesökt av mig. Skälet är att den ligger på fel sida om Vättern. Allfartsvägen går som bekant genom Östergötland på andra sidan sjön.

Vad finns att säga om Hjo?

Det finns en sammanhållen träbebyggelse i staden, precis som i Nora och Eksjö (som jag och Maria faktiskt också har besökt under senare år). Besökeer man alla tre har man gjort en ”trästadsklassiker”.

Vättern ligger bredvid Hjo … och bara det gör ju platsen värd ett besök. Man kan äta både sik och röding nere vid hamnen.

Hjo sägs vara förebild till Grönköping, även om GV:s redaktion hävdar att Grönköping ligger någonstans mellan Hjo och Skövde.

Det står en fin staty på Stora torget: ”Kvinna vid brunnen” av David Otto Wretling (lite Vermeer över den). Statyn påminner om att Hjoborna förr i tiden hämtade sitt dricksvatten vid torget.

Sedan är förstås Hjo en outtömlig källa för ordvitsare. ”I Love Hjo” står det redan vid infarten till staden. ”Kommer du från Skövde? Nä, Hjo”. ”Är staden värd ett besök? Hjodå”.

 

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Leninstadion

Vi fortsatte resan genom gamla danska områden. På Hallands kulturhistoriska museum i Varbergs fästning finns en karta från 1629 över det som då utgjorde Danmark.

Halland, Skåne och Blekinge är fortfarande danskt. I frederna vid Brömsebro och Roskilde – senare under 1600-talet – skulle sedan landgränserna ritas om så att de ser ut som idag.

Den stora attraktionen i muséet – det som vi kom dit för – är Bockstensmannen, dvs. den människa från mitten av 1300-talet som hittades i en mosse i närheten av Varberg (och som förmodligen hade blivit ihjälslagen).

Unikt med Bockstensmannen är den välbevarade klädedräkten. Det går att se hur en någorlunda välbeställd man under medeltiden kunde vara klädd. Annat speciellt är att flera pålar hade slagits genom kroppen, förmodligen för att den döde inte skulle kunna gå igen.

Från fästningen tog vi den fina strandpromenaden söderut och blickade ut över Kattegatt. Efter sisådär 20 minuters vandrande tog vi oss över järnvägsrälsen till Hotell Havanna, ett av Lasse Didings hotell i Varberg.

Diding är kommunist och äger två profilerade hotell i stan: Gästis och Hotell Havanna. Havanna (hotellet alltså) är fullt av attiraljer från Castros Kuba. Är man förtjust i rom och cigarrer finns det en hel del att välja på.

Det var Diding som – när kommunen som brukligt är ville tjäna lite pengar på att döpa om sin fotbollsarena – erbjöd sig att punga ut med dryga halvmiljonen för att få döpa om Påskbergsvallen till Leninstadion.

Kommunpolitikerna tyckte inte att det var en bra idé. Diding erbjöd sig då istället att skänka motsvarande pengar till Varbergs ungdomsidrott, såvida arenan fortfarande fick heta Påskbergsvallen.

Så blev det inte. Nu heter den – ooriginellt nog – Varberg Energi Arena. Jag antar att varbergarna fortfarande kallar den för ”Vallen”.

 

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

CoOlof

Och så kom vi till Malmö, och Västra Hamnen.

Kockums gamla varvsområde har omvandlats i ett modernistiskt projekt. Här byggs det i parti och minut.

Visst är det fint att gå längs vattnet bort mot Ribersborgs kallbadhus, men vi kom inte för vyerna utan för att kunna vara tillsammans i några dagar med Linnea, Micke och Olof (och katten Bosse).

Att vara morfar är stort. Olof är en glad och kvick 2-åring som gillar en massa grejer: att spela boll, bygga tågbanor, leka med mästerflygarna och att låtsas vara ett spöke.

Vi hade några superfina dagar i Malmö: mat på Shamiat, Saluhallen och Surf Shack, fika på Lilla Rosteriet, besök på olika temalekplatser i staden, Hilma af Klints konst på Moderna Muséet (se tidigare blogginlägg) och promenader i blåsten i Västra Hamnen.

Och – äntligen – fick jag äta Linneas omtalade signaturkaka.

Några dagar i Malmö går alldeles för fort. Det måste snart bli ett återbesök. Snart kommer det ju också att finnas ytterligare en orsak att återvända till Malmö.

 

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Isterband från Bräkne-Hoby

Medan Söderköping hade sin storhetstid på 1300-talet, hade Karlskrona det några hundra år senare.

I Roskildefreden 1658 fick Sverige bland annat Skåne och Blekinge. Karlskrona grundades strax därefter på Trossö av Karl XI i militärt syfte med flottbas och befästningar.

Det gällde att hålla dansken kort.

Karlskrona byggdes som en tänkt framtida huvudstad i en svensk stormakt. Dess betydelse minskade dock i takt med att stormaktsambitionerna ”tonades ner”.

Karlskrona är en fin stad att promenera runt i. Vid det stora torget (faktiskt uppseendeväckande stort) står den tjusiga Fredrikskyrkan (bilden), och påminner inte så lite om ett italienskt renässanspalats.

Efter bilresan var det också skönt att i eftermiddagssolen nere vid Fisktorget kunna njuta av en skeppslager från ett lokalt bryggeri.

Vi hittade senare en glest besatt restaurang. Dess normala kundkrets under sommaren brukade, enligt kyparen, bestå till 50% av danskar och till 15 % av tyskar.

Staden byggdes för att hålla danskarna på betryggande avstånd. Nu – några hundra år senare – vill stadens invånare ingenting hellre än att välkomna så många danskar som möjligt.

Det blev en lokal blekingsk specialitet till middag för mig: isterband från Wiktor Olssons Slakt- och Chark i Bräkne-Hoby. Maria åt en sallad.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Bullerbyn

Söderköping var länge en av landets viktigaste städer.

År 1235 grundades ett franciskanerkloster, enbart 25 år efter det att Franciskus av Assisi hade grundat sin orden av gråbröder.

Runt år 1300 var staden politiskt nära nog  jämbördig med Stockholm. I staden kröntes såväl kungar som drottningar.

Drottning Margareta av Danmark hängde också en hel del i Söderköping.

Efterhand tappade staden i betydelse. Det huvudsakliga skälet var landhöjningen. Det gick inte längre att segla in djupgående båtar via Slätbaken, och den nya hamnstaden i räjongen kom istället att bli Norrköping.

Numera är Söderköping en idyllisk semesterstad,  känd för Göta kanal, glassförsäljning och Söderköpings Brunn (som dock visade sig ha stängt ner verksamheten för sommaren av Covid 19-skäl).

Istället för att dricka brunn, fick vi alltså dra vidare söderut. Nästa anhalt på resan  blev Stensjö by, i Döderhults socken, nära Oskarshamn.

Stensjö är något så ovanligt som en oskiftad by. Bönderna på plats protesterade mot skiftesreformerna 1815-1816 så de genomfördes inte … vilket fick till följd att alla gårdar kom att ligga kvar samlade i byn.

Allt hade säkert förfallit om inte Vitterhetsakademin – på initiativ av den från socknen bördige Erik Stensiö – finansierade en renovering och restaurering av bebyggelse och omgivningar.

Nu är hela byn ett mycket fint bevarat kulturreservat. Det är lätt att förstå att Stensjö användes vid inspelningarna av såväl Emil i Lönneberga som Barnen i Bullerbyn.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

20 kronor för en fika …

När jag var barn var sommarens höjdpunkt att åka runt i Sverige (i de södra delarna … aldrig längre norrut än Dalarna) och tälta.

Det var vad familjen hade råd med, och det var fantastiskt. I bilen satt jag med Vägboken och höll koll på hur vi skulle åka, var vi skulle stanna för att se något stenröse, skeppssättning eller liknande.

Vi badade, spelade fotboll och åt raketost. Allt var förenat med en stark känsla av frihet.

Hela familjen sov i ett litet innertält. När det regnade var pappa ute och grävde kanaler så att vi inte skulle flyta iväg.

Flera somrar var vi på Öland, någon sommar på Gotland (brorsan och jag tog autografer av Kurre Hamrin i sanddynerna i Tofta), någon i Bohuslän, några i Skåne och någon i Dalarna (autograf av Toini Gustavsson i Orsa).

Lite samma frihetskänsla infann sig för någon dryg vecka sedan när vi tog bilen söderut. Det huvudsakliga målet var att tillbringa några dagar med Linnea, Micke och tvårige Olof i Malmö.

Vi skyndade inte iväg utan stannade på några ställen och sov över, dock inte i tält den här gången.

Första stoppet var Söderköping. Det är nästan min barndoms hemtrakter (min farmor och farfar bodde där), så jag har hängt vid kanalen tidigare.

Söderköping är en idyllisk stad, numera tydligen mest känd för sina glassar. Höjdpunkten för oss var dock inte dessa, utan caféet utanför S:t Laurentii kyrka.

Inga snöda vinstintressen där inte. För 20 kronor fick man kaffe och en rejäl fikatallrik (bilden).

Och allt inmundigades, som synes på bilden till vänster, i enlighet med Folkhälsomyndighetens anvisningar.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Hilma af Klint

Mycket har redan sagts om Hilma af Klint.

Utställningen på Moderna Muséet i Malmö är magisk.

Det mesta kan visserligen kallas magiskt nuförtiden, men utställningen av hennes verk i Malmö förtjänar epitetet.

Af Klint var en föregångare inom det abstrakta måleriet. Något som framhålls i den lilla broschyr som beledsagar utställningen är att Klint i sin konst kanaliserade budskap från den andliga världen.

Som många av sina samtida kollegor, använde hon sig av olika esoteriska läror i sitt skapande. Man kan fördjupa sig i hur detta påverkade innehållet i konsten, men man  också bara njuta av måleriet.

Det är en mycket sevärd utställning.

Finast är nog de tio största dukarna, där människans livscykel utforskas: från barndom till ålderdom (det är ett par av dessa som finns på bilderna).

Utställningen i Malmö är förlängd till februari 2021. Av covidkommande skäl måste biljetter förbokas. Gör gärna det!

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Ockupation

Nu är den veckan på året då honungsrosen blommar (se bilden till höger).

Som det står på odlarsidor på nätet belönar rosen sin ägare med överdådig blomning. Så är det verkligen.

Vissa sägs planera sin semester efter rosen. När den blommar åker man ingenstans. I år är det hursomhelst inget problem, eftersom vi inte ska resa så mycket den här sommaren.

Så nu kan vi njuta av prakten, dofterna och surret från alla bin. Allt verkar frid och fröjd …

… men bakom idyllen döljer sig faktiskt en illasinnad ockupation. På bilden anas det säkert hundraåriga äppelträd som rosen har satt sina taggar i.

Utan någon skam alls använder rosen trädet som en slags spalje. Med sina taggiga grenar har den sugit sig fast och tagit trädet i besittning.

Visst är den både vacker och väldoftande, men vi låter oss inte luras. Att befria äppelträdet från ockupationsmakten ska bli höstens projekt i trädgården.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

En stiftelse löper amok

Stiftelseformen har av många framhållits som attraktiv för verksamheter som universitet och kulturinstitutioner. Stiftelser har en del fördelar om man exempelvis vill skydda verksamheter från framtida politiska klåfingrar.

Stiftelser utgör självständiga rättssubjekt. De har varken ägare eller huvudmän som de behöver lyda.

Dock kan de inte göra som de själva vill. Den som sitter i stiftelsens styrelse måste följa de stadgar som finns. Stadgarna kan vara mer eller mindre klara.

Finns oklarheter är det styrelsens plikt att ta reda på vilka intentioner stiftarna en gång hade, och att förvalta stiftelsen med detta i åtanke.

Men vad händer om en stiftelse börjar tolka sina stadgar på ett sätt som uppenbart är orimligt? Vad händer om de som förvaltar stiftelsen börjar se mer till sina egna och sina kollegors intressen?

Ett aktuellt exempel på en stiftelse vars handlande kan ifrågasättas i detta avseende är Östersjöstiftelsen.

Stiftelsen bildades i mitten av 1990-talet av löntagarfondspengar. Två ambitioner skulle förenas: att stödja en ny universitetsstruktur i södra Stockholm (det som sedermera blev Södertörns högskola) och att stötta framväxten av ett specifikt forskningsområde vid det lärosätet: Östersjö- och Östeuropaforskning.

Högskolan pekades i stadgarna ut som den enda destinatären för stiftelsen, dvs. den enda möjliga mottagaren av pengar. Stiftelsen skulle stödja uppbyggnaden av forskningen vid högskolan och den skulle stödja den angivna forskningsinriktningen vid högskolan.

Under de första dryga 20 åren var Södertörns högskola självklart den enda möjliga anslagsmottagaren. Många beklagade att det var så, framför allt forskare med Östersjö- och Östeuropainriktning vid andra lärosäten. Inte så svårt att förstå.

Men enligt stadgarna är det forskningen ”vid Södertörns högskola” som ska stödjas. I propositionen – som uttryckte stiftarens ambitioner – sades det att stiftelsen skulle bidra till tillkomsten av Södertörns högskola och ”… i fortvarighet finansiera forskning inom denna”.

Man kan förstås diskutera med vilken klokhet som stadgarna en gång formulerades, men de initiativ som har tagits för att åstadkomma en så kallad permutation har misslyckats. Det finns nämligen en destinatär: Södertörns högskola.

Nyligen (maj 2020) har dock stiftelsens styrelse antagit en programförklaring som öppnar för att andra också direkt kan finansieras av stiftelsen. Inledningsvis kommer detta måhända att ske i mindre skala, men på sikt kan det få dramatiska konsekvenser för högskolan.

Stiftelsen har dessutom tagit på sig rollen av den som ska styra högskolan, något som också strider mot stiftarens intentioner. I stiftelsens stadgar sägs att stiftelsen ska utvärdera sina stödformer, men stiftelsen behandlar numera snarast högskolan som en underlydande enhet som man bestämmer över.

Om motivet för den nya aktivismen hos stiftelsen kan man spekulera. Det som sägs av stiftelsen är att den konkurrens som uppstår kommer att öka kvaliteten i högskolans forskning, Men i realiteten handlar det nog i huvudsak inte om det, utan om pengar och makt.

De pengar som stiftaren en gång ”låste” till Södertörns högskola, vill nu stiftelsen att andra ska få del av. Det pikanta är förstås att det just är de forskare som sitter i stiftelsens styrelse (och deras kollegor och nätverk) som kommer att ha störst glädje av detta.

Stiftelsens styrelsemedlemmar riggar helt enkelt det framtida systemet på ett sätt som gynnar deras egna och deras kollegors intressen. Det här skulle förstås inte vara möjligt om det lärosäte som drabbades var ett större och mer etablerat än Södertörn.

Regering och riksdag avsåg att Östersjöstiftelsens medel skulle komma Södertörns högskola till del, och bidra till forskning och forskarutbildning där. Det förhållandet vill stiftelsens nuvarande styrelse ändra på.  

Stiftelsen räknar tvivelsutan med hurrarop från stora delar av universitets-Sverige. Alla forskare med intresse för Östersjö- och Östeuropastudier kommer att kunna få del av stiftelsens kassa. Och det är inga småpengar det handlar om.

Östersjöstiftelsen är en statlig stiftelse som har att agera efter sina stadgar och efter stiftarens intentioner. Hela tanken bakom ett stiftelseförordnande är stabilitet. Avsikten var att Östersjöstiftelsens pengar skulle komma högskolan till del för all framtid … i fortvarighet som det står i prop. 1993/94:177.

Det som aktualiseras är också en viktig principiell fråga, som har med lämpligheten i stiftelseformen att göra. Stiftelser har varken ägare eller huvudmän. De ansvarar enbart gentemot sig själva.

Det brukar ses som bra eftersom stiftelser inte behöver anpassa sig efter hur de dagsaktuella politiska vindarna blåser. Men vad göra när det är stiftelsens styrelse som svajar, och som inte längre är inställd på att fullgöra det som står i stadgarna?

Vad händer om en stiftelse bortser från vad stiftaren vill, och istället gör som den själv vill?

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Midsommar 2020

Den här konstiga våren och (för)sommaren kommer jag aldrig att glömma.

Konsumtionen av media om covid 19 har varit ohälsosamt hög. Undervisningen av studenter har skett digitalt. Det har till nöds fungerat, men har inte varit bra för kvalitén.

Jag har tappat lite i aktning för en institution som jag tidigare har varit ganska positivt inställd till (nej, det har ingenting med corona att göra).

Mer om det i ett framtida blogginlägg. Ledtråd: det är en stiftelse, men inte Svenska Akademin.

Det bästa med våren och försommaren har nog varit morgonpromenaderna i Stadsskogen.

Mycket mer njubart än att varje morgon behöva promenera till tåget.

Glad midsommar, alla!

 

 

Publicerat i Uncategorized, Varjehanda | Lämna en kommentar