Förlåt Göteborg

IMG_3623Jag var lite orättvis mot Göteborg i förra veckan.

Lade ut ett grådaskigt kort på Facebook på fredag morgon från ett regnigt Drottningtorg. Det var verkligen en sådan morgon … ni vet hur det känns.

Många gillade. Det kändes ändå efterhand lite kymigt att stryka fördomarna om staden medhårs, för det är ju så – som ni säkert vet – att Göteborg är en fin stad.

Ibland kanske lite regnig … och det blöta kommer liksom lika mycket från sidan som uppifrån, vilket gör att paraplyer bara delvis är till någon hjälp.

IMG_3614Skälet till att vi kom iväg västerut var att Maria var anlitad för att opponera på en avhandling på Förvaltningshögskolan (hon gjorde det naturligtvis på ett excellent sätt). Jag hängde med.

Vi hade sedan en fin helg. Maria träffade lite kompisar från förr och sökte upp platser där hennes farmor och farfar en gång i tiden hade bott (Redbergslid).

Konstmuséet i Göteborg har fina samlingar, kanske särskilt av svensk konst (Zorn, Bergh, Hjertén, Kylberg, Åke Göransson) men det finns också Rembrandt, Munch, Degas och Monet och mycket annat.

Och så den enastående Helene Schjerfbeck (bilden uppe till höger).

IMG_3652Vi hejade förstås på Karin Boye utanför Stadsbiblioteket (Peter Lindes bronsstaty).

Och så åt vi fisk och skaldjur på Sjöbaren. De läckra ostronen kom dock inte från västkusten utan från Marennes i Frankrike.

Den där bilden på Drottningtorget i snålblåst och regn som fick så många gillanden och glada nunor på fejan, avspeglar förstås en sanning om Göteborg.

Men det är verkligen inte hela bilden.

Publicerat i Kultur, Varjehanda | 1 kommentar

Södra promenaden, Snoka och Gunnar Nordahl

IMG_3689Äntligen var det dags för levande fotboll.

IFK spelade borta ikväll mot Sirius, och det kändes lite skämmigt att följa den matchen framför skärmen.

Köpte således en plåt till bortalagets läktare och studerade noggrant regelverket.

Jag undvek att ta med mig banderoller, flaskor, burkar, droger och pyroteknik, och klarade därför visitationen med glans.

Några busslaster IFK-supportrar fanns också på plats, och de höll igång hela matchen med sånger och ramsor om Södra promenaden, Snoka och Gunnar Nordahl.

Det visade sig – vilket framgår av bilden ovan – att alla inte hade studerat regelverket lika noga som jag, utan trodde att det var ok att bränna lite bengaler under matchen.

IMG_3690Hur gick matchen då? Jo, mycket bra. Sirius är normalt ett bogey-team för oss, men den här gången var det inget tvivel om vilket som var det bästa laget. 2-4 slutade matchen.

Efter matchen kom spelarna fram och visade att de uppskattade stödet och skönsången. Kul med levande fotboll, och särskilt när det blir 3 poäng.

För mig blev det 20 minuters promenad hem efter matchen, och samtidigt lite kvalificerad matchanalys tillsammans med brorsan i Norrköping.

Mina kompisar på läktaren – pyroteknikerna och de andra –  sitter nog fortfarande på bussen hem. Kanske är de i Kolmården nu och skrålar om Södra promenaden, Snoka och Gunnar Nordahl.

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar

Empire of pain

IMG_3590Det finns böcker, och så finns det böcker.

Patrick Radden Keefes Empire of pain. The secret history of the Sackler dynasty tillhör de senare.

Jo, det är samma författare som för ett par år sedan skrev den likaledes mycket läsvärda Say nothing, om Nordirlands moderna historia. Den bokens titel är hämtad från en dikt av Seamus Heaney: ”Whatever you say, say nothing …”.

Och samma motto skulle kunna gälla för huvudpersonerna i Empire of pain, nämligen familjen Sackler.

Sacklers ville gärna synas som filantroper och välgörare, men helst skulle ingen veta att deras förmögenhet byggde på läkemedel som skapade beroenden och död.

Sacklers har gjort sig en förmögenhet på smärtstillande medel, och särskilt ett som heter OxyContin. Det är en opioid, ungefär som morfin och heroin. Men en som kan skrivas ut av läkare.

Trots att Sacklers visste att deras läkemedel missbrukades, var deras enda drivkraft att sälja mera. Att tjäna pengar.

Företaget – Purdue Pharma – som sålde OxyContin marknadsförde sina piller med grova lögner. De övertygade läkare om att skriva ut medicinen till alla patienter som hade någon form av smärta, trots att de visste att detta skulle leda till dödsfall.

Många blev beroende, fick allt starkare varianter av OxyContin och övergick i många fall efterhand till heroin och fentanyl.

Purdue Pharmas marknadsföring var aggressiv och innehöll grova lögner (stor hjälp hade de i sitt strategiska tänkande av McKinsey). Purdue Pharma har, visar Radden Keefe övertygande, en stor del i den opioid-kris som plågar USA.

2019 dog 50 000 amerikaner av överdoser av dessa medel. USA genomgår idag som en följd av detta en hälsokris som i hög grad är skapad genom legal försäljning av beroendeframkallande läkemedel.

Sacklers försökte i det längsta att undvika ansvar. De har genom historien skänkt en massa pengar till universitet och kulturinstitutioner runt om i världen. Inte utan motkrav. Sacklers såg till att dessa institutioner hyllade familjemedlemmarna som goda filantroper.

Sanningen kom dock efterhand ikapp familjen, om än tyvärr knappast någon rättvisa.

Det är en förfärlig historia som berättas i boken. Måhända typisk för kapitalismens guldålder: en historia om girighet och fullständig nonchalans när det gäller mänskligt lidande.

Empire of pain är smärtsam läsning. En makalöst bra bok har han skrivit, Patrick Radden Keefe. Bättre än så här blir det inte.

Publicerat i Kultur, Media, Politik | Lämna en kommentar

Styrningen av förvaltningen

9780199684168_450Igår besökte jag ett digitalt seminarium i Statskontorets regi. Det handlade om ”Svensk förvaltning i ett internationellt perspektiv”.

OECD har kommit med en ny version av ”Government at a Glance”, dvs. den skrift där man jämför OECD-länders förvaltningar i olika avseenden.

Årets rapport ägnade sig särskilt åt hanteringen av Covid.

Under den första fasen av covidhanteringen (april/maj) verkar förtroendet för regeringarna i de flesta länder ha stärkts, för att därefter (juni/juli) något falla tillbaka.

Mönstret är likadant i Sverige. Andra mätningar (de som görs av MSB och Kantar/SIFO) visar att förtroendet för Folkhälsomyndigheten visserligen efterhand sjönk något (för att nu åter stiga), men att det genomgående har varit exceptionellt högt.

Mest intressant under seminariet var inte presentationen av OECD:s rapport utan kommentarerna och reflektionerna från Maja Fjaestad, som har varit och är statssekreterare i Socialdepartementet.

Hon leder således det departement som under hela pandemin har befunnit sig i händelsernas centrum.

Fjaestad berättade bland annat om de mycket täta relationerna mellan regeringen och dess myndigheter … framförallt Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen.

Hon betonade nödvändigheten av myndigheter med integritet, samtidigt som dessa myndigheter också måste kunna vara lyhörda. Hon menade att regeringen var beroende av att myndigheterna kunde läsa av de förväntningar som fanns.

Hon pekade också på att stuprörsmetaforen visserligen är sliten, men icke desto mindre sann. De statliga myndigheterna har ibland svårt att samarbeta med varandra.

Samarbete måste dessutom ofta ske mellan stat, å ena sidan, och regioner och kommuner, å andra sidan. Inte alltid har detta samarbete fungerat utan störningar.

Att testningen och smittspårning och testning inte kom igång förrän det fanns ett avtal (med en hög pengar) mellan regeringen och SKR, illustrerar svårigheter som följer av den  decentraliserade förvaltningsstruktur som finns.

Det bör förstås sägas att sättet att komma tillrätta med problem väldigt sällan är att staten tar över. Decentraliserade och särkopplade strukturer fungerar ofta väl, även om det förstås kan uppstå problem att hålla samman.

Ibland kan det vara lättare att styra på distans.

Fjaestads bild av krishanteringen stämmer i hög grad med det som tidigare har visats i studier av svenska förvaltningsforskare, och också med de resonemang som jag och kollegorna Göran Sundström och Jon Pierre för i boken Governing the Embedded State (bilden).

Där, liksom i många andra sammanhang, har vi påpekat att det – trots den kompetens som otvivelaktigt finns i Regeringskansliet – saknas ett mer systematiskt lärande och tänkande kring styrning.

Stuprörsproblemen är ju delvis – om än inte helt – en följd av att regeringen har valt att organisera styrningen på ett visst sätt.

Fjaestads reflektioner kring krishanteringen väcker frågor om det som man lite högtravande skulle kunna benämna de strukturella förutsättningarna för politiken.

Kapaciteten när det gäller att tänka igenom förvaltnings organisering skulle behöva förstärkas. Utvecklingsarbetet när det gäller styrning missar i hög grad kärnan i styrningen av olika politikområden, nämligen hur verksamheter organiseras och positioneras.

Kapaciteten att ta reda på om verksamheter bedrivs på ett ändamålsenligt sätt skulle också behöva förstärkas. Vi granskar mer än någonsin, men den granskning som är mest relevant när det gäller att utveckla politik har snarast minskat i omfattning.

OECD:s rapport visar på ett relativt högt förtroende för förvaltningen, men visst finns det ”förbättringspotential”. Det skulle behövas en bred översyn av regeringens kapacitet för att styra och samordna förvaltningen.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Hôtel de Ville

IMG_3246Det är inte så ofta som man får post med riktiga frimärken nuförtiden.

Utom till jul förstås, då det ännu så länge brukar dimpa ner en del julkort.

Men idag hände det. Ett kort med kuvert … från Charente Maritime i Frankrike.

Det kom från Flora och Arthur.

Och se på frimärket! Det föreställer Hôtel de Ville i Stockholm.

Stadshuset i Stockholm på ett franskt frimärke. Det visar sig att Macron har sett till att alla – eller åtminstone de flesta – huvudstäder i Europa har förevigats på frimärken.

Bien fait, Emmanuel!

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Jaume Pensa

IMG_3225Ibland har man glädje av DN Kultur.

De tipsade i veckan om galleribesök som lät lockande, så vi tog oss idag till några stycken gallerier i trakten av Vanadisplan.

På Galleri Andersson/Sandström fanns bronsskulpturer föreställande unga flickor som blundar. Gjorda av Jaume Pensa, en katalansk konstnär.

Ebenholtspatinerade och lite spruckna. Väldigt fina.

En av dem – en betydligt större i gjutjärn men med samma både motiv och mörka patinering – är tillfälligt placerad i rondellen vid Vanadisplan (bilden). Där skulle den väl alltid kunna stå.

IMG_3219Samma galleri ställde också ut några verk av amerikanen Richard Serra. Enligt DN:s kritiker förenar han ”… en zenartad lätthet med en visuell tyngd”. Svart och vitt. Minimalistiskt. Visst är det sevärt, men det gjorde inte lika starkt intryck som Pensas skulpturer.

Det finns en hoper gallerier vid Vanadisplan så vi passade på att besöka några andra också.

På Galleri Berg fanns bland annat några oljemålningar av Markus Åkesson. Den till vänster heter Danse Macabre. Otroligt skickligt utfört. Åkesson vill man se mer av.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Alla stambytens moder

IMG_3111Vi är inte fler förvaltningsforskare hos oss än att vi kan ses och prata med varandra, och ändå följa myndighetens rekommendationer.

Igår hade vi upptaktsmöte inför terminen: i det gamla Kronohäktet på Långholmen. Så jag fick tillbringa en natt i cell.

Det var mycket kul att kunna prata undervisning, forskning och annat med kollegorna igen.

Det var också fint i förmiddags (dagen efter mötet) att kunna ta en lång promenad i solen från Långholmen till Slussen: längs vattnet vid Bergsunds strand (med vyn bort mot Gröndal där båten Östanvik låg vid Cementas depå), förbi Zinken, Bysistorget, Mariatorget och bort till puckeln på Hornsgatan.

Jag stannade och tog en fika på Café Tårtan (jo, det där som TV-programmet spelades in) och stötte där också på en bekant: en förvaltningsrevisor som numera var pensionerad och  mest ägnade sig åt fotografering.

IMG_3119Jag passerade sedan den gigantiska arbetsplatsen vid Slussen (”Alla stambytens mamma”, som det stod på en av flera fyndiga info-skyltar). Det är svårt att från marken få en föreställning om hur det kommer att bli.

Det finns en intensitet i Stockholm som jag tycker om. Att det finns många turister i stan, precis som det brukar i augusti, bidrar till känslan av storstad.

Jag försökte (som vanligt) se ut som någon som skulle kunna hjälpa vilsna turister med orientering och kartläsning, men som vanligt var ingen intresserad.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Sommaren 2021

IMG_2098På måndag är semestern slut. Vi får väl se hur det blir. Det är tänkt att undervisning i huvudsak ska ske på plats, men samtidigt ska sådana som kan (dvs. jag) fortsätta att arbeta hemifrån.

Vi i kretsen förvaltningsforskare på Södertörn ska i alla fall ha en första zoomfri höstsamling i veckan. På Långholmen, så det blir en natt i cellen.

Hur har sommaren varit då, undrar ni? Här kommer den här sommarens ”bästalista”.

Bästa kultur: En lågoddsare, Zorn på Nationalmuseum. Kul att vi kunde kombinera någon vecka senare med ett besök på Zorngården uppe i Mora. Fantastiskt ställe. Vilket par det var: Emma och Anders Zorn.

Bästa mat: Oliveriet i Kristinehamn var en höjdare. Andrea från Sardinien och Jenny från orten förestår en pärla till italiensk restaurang mitt inne i Kristinehamn. Vi stannade i stan för att se Picassoskulpturen (som jag gillade), men restaurangen blev nog det finaste minnet.

Lyssnad musik: Man skulle kunna gissa på Arlo Parks, Taylor Swift och Jack Antonoff, men mest har jag lyssnat på The Kinks i sommar. Vid sidan av Lennon & McCartney och Jagger & Richards, var Ray Davies den bäste låtskrivaren i popvärlden under 1960- och början av 1970-talet.

Bästa mat 2: Jag fick äntligen med Maria till Operabaren i Stockholm. Underbart ställe. Rårakor och Biff Rydberg. Det kändes som att Harry Friberg närsomhelst skulle stiga in i lokalen tillsammans med kommissarie Vesper Johnson (precis som i Trenterböckerna).

Bästa bad. Marias favoritbadplats sedan barndomen finns vid sjön Ärtingen i Bengtsfors, så det får bli den. För egen del badar jag enbart på ställen som Kourion på Cypern (där det är varmt i vattnet och en del vågor).

IMG_2419Mysigaste övernattning: Kanalvillan i Dals Långed, ett vandrarhem vid en sluss i Dalslands kanal. Vi fick en underbar kväll där när vi satt i den stora trädgården och njöt av friden (bilden till vänster).

Bästa sport: EM i fotboll. Hög kvalitet, många mål och så vann laget som spelade den mest offensiva fotbollen: Italien. Inte trodde man det om landet som en gång i tiden hyllade catenaccion (betongförsvaret).

Bästa kultur 2: Lars Lerin på Sandgrund i Karlstad. Det har blivit en hel del besök där de senare åren, men jag blir alltid lika imponerad.

Bästa fik: Vi har testat många och Leijons i Uppsala (Rosendal) står sig bra i konkurrensen. Tur att det är på promenadavstånd. Uppsalabor rekommenderas också ett besök på Forsby Kvarn Kafé i Fjärdhundra (citronbullen är värd en omväg).

Största kändis som vi träffade: clownen Manne i Arbrå i Hälsingland. Maria hjälpte hans partner med lite sytråd. Tydligen var det något i Mannes clownutstyrsel som behövde åtgärdas.

Bästa kulturarv: Fryksås fäbod vid Orsa i Dalarna (500 m över havet). Det var Maria som ville dit och det var superfint. Inga djur på sommarbete nu förstås, men små fina timrade hus och en magnifik utsikt över Orsasjön (bilden uppe till höger)

Sommarläsning: Avslutade lite otippat semestern med att läsa en hög svenska deckare. Valde ut sådana som de senaste fem åren har utsetts som de bästa av Deckarakademin. Genomgående hög kvalitet. Särskilt rekommenderas Tove Alsterdals bok Rotvälta (ruskig historia från Ångermanland).

Bästa film: Det har inte blivit så mycket TV men jag har sett den så omskrivna Babylon Berlin (SVT Play) … om Gereon Rath och Charlotte Ritters äventyr i Weimarrepublikens Berlin från slutet av 1920-talet. Bästa serien sedan den franska Falsk identitet.

IMG_2374Mest uppskattad drink: Inte min bästa gren precis (inte än i alla fall) men den som hette Nuevo Cubano och som vi testade en mycket varm dag i Karlstad var himmelsk. Rom, cava, mynta och lite annat.

Bästa missade kartläsning: Vi diskuterade den svenska modernismen i bilen och glömde att svänga av mot Karlskoga. Istället hamnade vi i Laxå och därefter – det blev en höjdpunkt på resan – i Degerfors. Jag såg förstås till att vi åkte förbi den klassiska fotbollsarenan Stora Valla. Det var jag som missade i kartläsningen.

Mötet med stort M: Det var när alla fyra barnbarnen – Flora, Olof, Albin och Arthur – fanns hos oss i Uppsala. Vilket gäng! En kvartett nya små människor som kommer att leva till en bit in på 2100-talet. Den överlägset roligaste händelsen var när lille Arthur Jacobsson Sedillot föddes i början av juli.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Kusinerna

a44ad3bd-ea31-4c44-8246-c03d0010b0b7I förra veckan var det fullt ös här hemma.

Två av mina tre barn hälsade på tillsammans med sina respektive.

Samtliga fyra barnbarn var här: Olof, Albin, Flora och Arthur.

Flora och Olov, två 3-åringar, som har hur kul som helst tillsammans när de träffas (alltför sällan eftersom Flora bor i Gröndal och Olof i Malmö).

IMG_2563Albin, 10 månader gammal och alltid – åtminstone för det mesta – med ett stort leende på läpparna (som på bilden till vänster).

Och så Arthur som är nykomlingen i världen … ännu bara några veckor gammal, som redan har fått pass och strax ska dra till Paris och Oléron.

Och det är så märkligt att småttingarna – fastän de nyss har kommit till världen – redan har utvecklat sina egna unika personligheter (inte Arthur än, förstås).

Kusinerna. Världens finaste ungar och världens bästa föräldrar. Kan man bli annat än glad?

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Litania

IMG_9440Ibland kan man sakna jobbet.

Kanske framförallt luncherna, och i första hand då man över en bit mat kan ondgöra sig över alla konstiga grenar som numera tillåts i OS.

Bäst funkar litaniorna tillsammans med den idrottskunnige historikerkollegan Torbjörn.

Torbjörn har också en stark känsla för vad som bör känneteckna ett olympiskt spel.

Visst, TV-bolagen måste få sitt (det är ju därifrån som kulorna trillar in), vilket har gjort det nödvändigt att fylla på med nya idrotter. Mera TV-tid innebär mera reklam.

Men ska det verkligen gå att vinna olympiska medaljer i sådant som skateboard och golf? Surfing och klättring? Street basketball?

Det är väl tveksamt om något av detta kan betraktas som OS-idrott (eller i några av dessa fall som idrott överhuvudtaget).

Vi befinner oss på ett sluttande plan. Vad kommer att vara nytt på programmet i Paris-OS 2024: petanque, parkour, synkroniserat stavhopp och rugby-golf?

Men det är klart … det har funnits konstiga grenar också förut: hästpolo, krocket, dragkamp, pistolduell, duvskytte och tandemcykling. Och många andra.

Duvskytte (som fanns med i början av 1900-talet) handlade till att börja med inte om att skjuta på lerduvor, utan på levande duvor. Duvorna levde (ända till dess att skytten träffade dom).

Vid duellskyttet med pistol sköt man inte på människor utan på dockor iklädda långa slängkappor (med tavlor på bröstkorgen).

OS-innehållet har ständigt förändrats.

Det som vi håller fast vid som riktiga OS-grenar är nog de som fanns med när vi följde våra första olympiska spel, så det kan måhända finnas ett visst drag av konservatism i våra uppfattningar.

Kanske ska man se med viss fördragsamhet på att nya grenar kommer till, och gamla försvinner.

Men bäst vore förstås om IOK anlitar oss som experter när det nästa gång ska bestämmas vilka grenar som ska till och vilka som ska bort.

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar