Snygg sorti

Hur gick det på IFK:s digitala årsmöte, undrar ni kanske. Blev det någon kalabalik?

På förhand såg det ju ut så. Mötet föregicks av en intensiv debatt i surbullestan.

Någon dag innan årsmötet hade supporterforumet Gnällbänken stängt ned. Det blev helt enkelt lite för mycket påhopp.

Sisådär 900 plus var anmälda. Norrköpings Tidningar (NY), dvs. lokalblaskan, hade en direktchatt.

Det blev en digital framgång eftersom allt på något sätt ”funkade”. Dagordningen avverkades och beslut fattades.

Men poängen med medlemsmöten är också att åsikter och argument ska brytas mot varandra, och så blev det inte.

Den som begärde ordet blev uppringd vilket tog sin tid. Någon debatt blev det inte, och mötet tog ändå nästan fyra timmar.

Valberedningens förslag vann i nästan alla omröstningar … dock fick den nye ordföranden enbart en mandattid på ett år. Han har – ännu i varje fall – inte medlemmarnas fulla förtroende.

Den kickade ordföranden Peter Hunt begärde ordet från sin lockdowntillvaro i Portugal, och meddelade att han på egen hand skulle bekosta en staty av en av klubbens legendarer: Ove Kindvall.

Snygg sorti.

 

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar

When you’re smiling …

På allmän begäran (som det heter) kommer här låtlistan House warming.

Perfekt för en fredagkväll under coronan, eller någon annan kväll. Oemotståndligt bra musik.

Listan skapades för en inflyttningsfest i Uppsala … måhända lite i onödan eftersom det pratades så mycket den kvällen att ingen kunde lyssna på musiken.

Därefter har den i alla fall blivit den mest spelade Spotifylistan här hemma.

Mest består musiken av gamla jazzstandards med Billie Holiday, Lester Young, Chet Baker, Sarah Vaughan och andra, men det finns också en del lite mer sentida.

Inleder gör Billie Holiday och Teddy Wilson med When you’re smiling, the whole world smiles with you. Låten skrevs 1928 av Larry Shay, Mark Fisher och Joe Goodwin.

”Oh when you smilin’, when you smilin’
The whole world, smiles with you
Yes, when you laughin’, when you laughin’
Yes, the sun come shinin’ through

But when you cryin’, you bring on the rain
So stop your sighin’ baby, and be happy again
Yes, and keep on smilin’, keep on smilin’
And the whole world smiles with you”

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Kuppen i Uppsala

Upsala Nya Tidning – lokalpressen i Uppsala – rasar.

Partierna (s), (l) och (v), som tillsammans har majoritet i kommunstyrelsen, har beslutat att sätta ner foten i frågan om lokalisering av stadens konstmuseum.

Diskussionerna om muséets lokalisering har pågått i decennier, men nu ska långbänken (enligt kommunens ledning) forslas bort.

Förslaget är att gå vidare i processen med att förlägga muséet till Uppsala Slott. Där ligger det också idag, men nu ska det byggas om och snyggas till.

En annan möjlig lokalisering som har diskuterats under senare tid är till en lokal som kallas Kaniken och som ligger lite mer centralt i Uppsala, vid Fyrisån. Slottet ligger heller inte särskilt perifert, men allt är ju relativt.

Känslorna svallar, åtminstone enligt UNT. Jag är oklar över hur mycket de svallar bland Uppsalabor i gemen.

En före detta kulturchef på UNT klagar på att man måste ”hålla till godo med halvmesyren/provisoriet Slottet, en otillgänglig försvarsbyggnad med i sammanhanget icke fungerande arkitektur”.

På ledarplats talar chefredaktör Johan Rudström om att beslutet har fattats ”under närmast kuppartade former”, vilket måste sägas vara ett tvivelaktigt påstående.

En majoritet i kommunstyrelsen vill gå vidare med Slottet och beslutet kommer i sinom tid att komma till fullmäktige. Rudström har en ganska svag definition av vad som kännetecknar en kupp.

Jag försöker känna efter vad jag själv tycker i lokaliseringsfrågan, men det vill sig inte riktigt.

Visst vore det fint att kunna slinka in på ett konstmuseum när man går längs Fyrisån (särskilt om muséet får ett bra fik), men jag skulle nog också kunna hålla tillgodo med ”halvmesyren”, dvs. slottet.

Ekonomen i mig skulle vilja veta vad de båda alternativen kostar.

Det finns nog en del som talar för att frågan ännu inte är slutgiltigt avgjord.

Lärdomarna från forskning om komplexa beslutsprocesser är att kritikerna sannolikt kommer att kunna ”öppna” processen igen, exempelvis genom att lansera nya (eller nygamla) alternativ.

Det blir måhända läge att bära fram långbänken igen.

 

Publicerat i Kultur, Media, Politik | Lämna en kommentar

Granskad av UKÄ

Jag föreläste i veckan för Universitetskanslersämbetet (UKÄ) om boken Granskningssamhället.

Att föreläsa om granskning på UKÄ kan ungefär liknas vid att starta en diskussion om Foucault och Bourdieu på en filosofisk institution.

Granskning är nämligen vad de håller på med. Någonstans inser man att de nog vet lite mer om detta än en själv.

Numera granskar UKÄ i allt högre grad att lärosätena själva granskar kvaliteten i verksamheten.

Det är så mycken granskning ser ut numera. Man granskar sig själv och så finns det någon som granskar att granskningen sker i enlighet med lämplig regel (standard).

Alla universitetet och högskolor arbetar med att göra sig granskningsbara, för att komma väl ut när UKÄ ska granska ifall de sköter sig som granskare av sig själva.

Erfarenheterna från mitt eget lärosäte är att våra interna granskningar utförs på det sätt som vi tror att UKÄ skulle ha granskat (och så lägger vi gärna på lite ”extra allt”).

UKÄ är också granskade. I första hand av en europeisk kvalitetssäkringsorganisation (ENQA). ENQA ackrediterar kvalitetsgranskare inom högre utbildning. De undersöker ifall granskarna lever upp till de standarder som finns.

Sedan december 2020 är UKÄ åter medlem i ENQA, efter att under några år ha befunnits i onåd. Varför det blev så är en intressant historia. Den springande punkten var att myndigheten – tidigare – inte uppfattades som tillräckligt oberoende.

Hursomhelst beskrev jag under seminariet hur granskningen har utvecklats inom olika samhällssektorer från 1980-talet och fram till idag (alltså innehållet i boken), och förhoppningsvis fick UKÄ-folket något att spegla sig i och tänka på.

En extra bonus var att jag fick träffa Anders Söderholm (som numera är GD) i ett litet förmöte. Allt via zoom förstås. Anders och mina vägar korsas ibland. Jag minns exempelvis att vi en gång i tiden tillbringade en kväll på NHL-hockey i San José.

Sharks mötte Dallas Stars.

Jag har inget minne alls av av hur den matchen slutade. Däremot kommer jag ihåg att alla skärmar i arenan – när det inte hände något särskilt på isen – uppmanade åskådarna att skrika för full hals.

Jo, amerikaner är galna.

 

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Ikaros i Norrköping

Nästa vecka ska jag på medlemsmöte. Det är årsmöte i Idrottsföreningen Kamraterna i Norrköping (IFK). Allt sker förstås digitalt.

Kanske blir det dramatik. Föreningens ordförande under några år, Peter Hunt, har fått tonvis med kritik på senare tid.

Huvudsakligen har det gällt vad man skulle kunna kalla ledarstil. Hunt sägs vara lite för bufflig och tämligen självsvåldig. Det verkar ligga en del i det.

Å andra sidan har han bidragit till att IFK i några år nu har varit en klubb att räkna med. Det har gått bra både sportsligt och ekonomiskt, och en del av det verkar vara Hunts förtjänst.

Jag har följt diskussionerna bland en del supportar på den så kallade Gnällbänken. Tonläget är högt och inte alltid så respektfullt.

Silly season har fått en ny innebörd i år.

För en medlem som jag – på distans och med begränsad inblick i styrelsearbetet och föreningens skötsel – är det inte så lätt att veta vad som är bäst för föreningen.

Min känsla är att Hunt nog skulle kunna räkna med många medlemmars stöd. Å andra sidan är det svårt att ha en ledning som saknar legitimitet hos såpass många.

Kanske blir det ingen dramatik. Valberedningen har föreslagit en ny ordförande. Revisorerna har (i förväg i brev till medlemmarna) redovisat kritiska synpunkter på beslutsfattandet i föreningen under den nuvarande regimen, dvs. den under Hunt.

Min bild är väl att det som Hunt nu kritiseras för är sådant som under tidigare år i huvudsak har accepterats av den övriga styrelsen. Kritiken kan därför tyckas lite orättvis.

Å andra sidan kan en ordförande i en förening som IFK inte ha en stor del av medlemmarna emot sig.

Kanske är det som Noa Bachner skrev i Expressen att Hunt nog flög lite för nära solen.

Igår deklarerade också Peter Hunt att han inte kommer att ta strid. Så kanske blir det ett lugnt årsmöte. Vi får väl se. Och efter årsmötet är det förhoppningsvis slut på diskussionerna om arbetsmiljöproblem, organisation och styrelsearbete.

Då kan man istället börja oroa sig för det vanliga: stabiliteten i försvaret, kvaliteten på ”wingbacks” och när Totte Nyman kan vara på planen igen.

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar

Nyårsdagen

Så blev det ett nytt år.

Nyårsdagen … det är väl då som man kollar på backhoppning från Garmisch Partenkirchen, kommenterad av Sven Plex Pettersson.

Fast inte i år. Plex har varit död i ett knappt decennium, och ingen människa är väl längre intresserad av backhoppning.

Jag och Maria tog oss en lång promenad genom ett ganska tomt Uppsala. Det var skräpigt på marken efter gårdagskvällens nyårsfirande.

Sedan gjorde vi en fond på räkskalen som blev över från gårdagskvällen. Fisksoppa till middag.

Alla är djäkligt trötta på coronan.

Pressen attackerar ministrar som har gjort sig ärenden på stan. Visserligen har dessa – vad man kan förstå – alls inte underlåtit att hålla avstånd. Men kanske borde de ha anlitat andra för sina ärenden.

Jag vet inte … det känns väl som att de allra flesta av oss – inklusive landets politiker – kämpar på i ovissheten och gör det som vi tror är klokast.

Årets bästa nyhet är förstås att vaccin är på väg ut till medborgarna.

Framåt senvåren blir det förhoppningsvis möjligt att träffa barn, barnbarn, kollegor och vänner lite mer som vanligt igen.

Hörni … gott nytt år!

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skumtomtar och öl

Så blev det jul detta nådens år 2020.

Arbetsåret blev väl inte som det var tänkt. En hel del inställda seminarier, fast en del blev också av (om än digitalt). Två kurser för studenter pågår, och avslutas i januari. Båda via Zoom.

Det största som hände var att familjen utvidgades med ett nytt barnbarn: Albin föddes i början av september. Jag hann hälsa på honom (och Olof, Linnea och Micke) innan den andra coronavågen gjorde sig påmind.

Det har varit skönt att inte behöva pendla, men jag saknar ändå både tågresorna och (särskilt) att träffa kollegorna på kontoret. Det sker så mycket viktigt i de organisatoriska mellanrummen.

Nu är det i alla fall helg.

Maria och jag är väl förberedda: julklapparna ivägskickade, granen glittrar, laxen snart färdiggravad och Jansson har lämnat ugnen. Hälften av skumtomtarna har redan gått åt (trots att Maria  inte äter sådana).

Inte blir det en vanlig jul, men så måste det tyvärr bli. Önskar er alla sköna helger, och att ni alla gör det ni ska.

 

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Allsvenskan 1931-1947

Idag var det undervisning. Jag och Noomi Weinryb har en doktorandkurs om Institutions and Organizations.

25 doktorander från lärosäten runt om i landet deltar. Många olika samhällsvetenskapliga ämnen är representerade.

Allt sker digitalt, vilket förstås är lite synd. Men det har det goda med sig att deltagarna inte behöver ta sig till Campus Flemingsberg, utan kan sitta hemma i sina favoritfåtöljer.

Idag var ett av temana historisk institutionalism, och vi diskuterade bland annat betydelsen av stigberoenden (path dependencies).

Bilden ovan visades av kollegan Apostolis Papakostas (han är professor i sociologi på Södertörn). Den visar allsvenska seriesegrare mellan 1931 och 1947.

Klicka på bilden så blir texten läsbar, och ni kan dessutom se Apostolis.

Apostolis poäng var att det där visserligen är mycket länge sedan, men att det ungefär är samma lag då som nu som är i topp. De flesta sociala processer kännetecknas av trögheter.

Om det ändå vore lite mer så. Fyra av de där åren (bland annat de tre sista) vann ju IFK Norrköping serien.

 

Publicerat i Forskning, Idrott, Varjehanda | Lämna en kommentar

Procent av vad …

Först det självklara: att gamla inte får en ordentlig medicinsk bedömning är förfärligt, och ett lagbrott.

Jag ska ta upp något i IVO:s presentation som jag reagerade emot (men som möjligen i sammanhanget kan ses som en smula perifert).

Så här skriver Inspektionen för vård och omsorg (IVO) i sitt pressmeddelande:

”Utifrån den granskning av journaler som IVO genomfört så har ungefär en femtedel av personerna på äldreboendena inte fått någon individuell läkarbedömning.”

Många hakade på … 20%.

Dagens Nyheter skrev att ”ungefär var femte person som antingen haft eller misstänks ha haft covid-19 på de undersökta äldreboendena, inte har fått någon individuell läkarbedömning”.

Men är det så? Hur ska man tolka undersökningen?

IVO undersökte journaler i fall där det hade kommit in anmälningar, och kom då fram till att det – bland dessa – var en femtedel som inte hade fått någon individuell vårdbedömning av läkare.

Illa nog, men det är knappast så att ”en femtedel av personerna på äldreboendena inte fått någon individuell läkarbedömning”.

De journaler som undersöktes var ju sådana där det redan fanns en misstanke om att allt inte stod rätt till.

Det är lite skillnad om brister finns på 20% av sådana boenden där det redan finns en misstanke om missförhållanden, eller om brister finns på 20% av samtliga boenden.

 

Publicerat i Media, Politik | Lämna en kommentar

Corona och tilliten

Solen går ner kl 15 (om den alls har synts till), och alla är väldigt trötta på coronan.

I pressen diskuteras mest munskydd, men det känns väl mest (som Oisín Cantwell) skrev i Aftonbladet) att debatten om munskydd håller på att tråka ihjäl oss.

Dagens Nyheter försöker – precis som i våras –  mobilisera mot regeringens coronahantering, men lyckas ganska dåligt.

Studier som har gjorts visar att tilltron till Folkhälsomyndigheten fortsatt är mycket hög.

Enligt Kantar Sifo, som på uppdrag av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) mäter upplevt förtroende, har nu på senhösten nästan 3 av 4 svenskar (72%) högt förtroende för myndigheten. Så har det varit ända sedan i våras.

Förtroendet för regeringen var i slutet av oktober 44%, medan förtroendet för den politiska oppositionen låg på 22%. Förtroendet för medierna hamnade på 27%.

Medborgarna litar således lite mer på medierna än på Ulf Kristersson. De litar betydligt mer på regeringen än på oppositionen.

Och de litar mer på Folkhälsomyndigheten än på några andra (med undantag för sjukvården som har högst förtroende av alla).

Jag känner igen mig. Jag litar också på myndigheten. Inte för att jag tror att den i alla lägen hamnar rätt, men nog för det mesta.

Företrädare för myndigheten tvingas ständigt svara på frågor om vad den föreslår och varför. Alla är inte nöjda med svaren, men vi kan väl alla vara en smula stolta över öppenheten.

För många framstår nog myndigheten som den vuxne i rummet.

 

Publicerat i Media, Varjehanda | Lämna en kommentar