Blyerts och blad

… eller borde i alla fall göra det.

Trump har visserligen backat från sitt ultimatum och tänker åtminstone inte den här veckan förstöra livsviktig infrastruktur i Iran (vilket skulle vara ett uppenbart krigsbrott om någon nu skulle bry sig om det).

Iran hade ju hotat med att – om så skedde – förstöra gulfstaternas avsaltningsanläggningar, vilket hade kunnat leda till en humanitär katastrof.

Så man får väl för stunden vara tacksam.

Samtidigt skickar USA ytterligare militärer till området, så det mest sannolika verkar väl vara att konflikten ytterligare kommer att eskalera.

Trump vill att Iran ska kapitulera, eftersom han hävdar att de militärt har besegrats. Men han sitter ju inte med trumf på hand. Det är som att han inte vill inse det som andra ser.

Nämligen att Iran kontrollerar vattenvägen ut ur Persiska Viken och har kapacitet att omintetgöra decenniers framsteg i gulfstaterna, med oöverskådliga konsekvenser för världsekonomin.

Förhoppningen man kan ha är det som brukar kallas för TACO, dvs. Trump always chickens out, men hans ego kommer kanske inte att tillåta det den här gången.

Efter att ha blivit attackerade två gånger av USA mitt under pågående förhandlingar litar Iran heller inte det minsta på USA, så de kommer knappast att spela med den här gången i Trumps teater.

Utomordentligt farligt läge för hela världen och det huvudsakliga skälet till det är USA:s och Israels militär anfall … att det kunde hända beror på amerikanarna ville ha en impulsiv knäppgök som president.

Det land som tjänar mest på kriget är förstås Ryssland. USA:s sanktioner på rysk olja har hävts samtidigt som landet nu får mycket bättre betalt för all sin olja.

Och, som om inte det var nog illa, går de bomber och kanoner som Ukraina skulle ha behövt för sitt försvar nu åt i snabb takt i Mellanöstern.

Och krigen fortsätter i Mellanöstern.

Man kan väl till att börja med konstatera att det är synd att världen inte har kommit längre när det gäller att göra sig av med beroendet av fossila bränslen.

Irans regim är vidrig och har förmodligen stöd av en väldigt liten del av befolkningen (hört experter som gissar på 15-20%), men regimen är välorganiserad. Den verkar också (till skillnad från Trumps USA) vara ganska förutsägbar.

Till att börja med var USA:s angrepp uppenbarligen ”a war of choice”. Det fanns inget omedelbart hot från Iran mot USA, utan Trump lät sig övertalas av Israel.

Men frågan är om inte läget har förändrats.

Trump skulle nu kunna deklarera att han har vunnit (STÖRRE ÄN NÅGON NÅGONSIN HAR VUNNIT NÅGOT FÖRUT). Iran skulle i så fall på sina ställen vara sönderbombat och militärt försvagat, men geopolitiskt skulle regimen stå starkare än tidigare.

Alla skulle då veta att Iran närsomhelst skulle kunna stänga av Hormuzsundet och sätta skräck både i staterna runt Persiska viken (USA:s allierade) och världssamfundet i stort.

För att undvika detta och för att få till stånd en regimförändring blir då alternativet att sätta in markstyrkor mot Iran, och då kan vi nog räkna med många år av stridigheter. Med många döda och oviss utgång.

Trump gick till val på att inte upprepa misstagen från Irak, Libyen och Afghanistan, men genom att låta sig styras av Israel och den mäktiga Israel-lobbyn har han hamnat i en rävsax.

Om en stormakt som USA slåss mot en långt sämre militärt utrustad motståndare (som Iran) kommer det att betraktas som en förlust ifall USA inte vinner. Och den militärt svagare motståndaren (Iran) kommer att betrakta det som en vinst ifall den inte förlorar.

Jag är verkligen ingen expert på sånt här men alternativen – som jag ser det – verkar nu vara att USA antingen (som de har för vana att göra) går in med ”boots on the ground” eller att vi hamnar i en situation där Iran påtagligt stärker sin geopolitiska position.

Jag hoppas verkligen att det någonstans ska uppenbaras ytterligare några alternativ.

Det är mars, och jag hör en bofink i trädgården för första gången i år. Och så har det hållits årsstämma i bostadsrättsföreningen Gustavsberg 12.

Vårtecken.

Mars var också den romerska krigsguden … månaden mars är uppkallad efter honom, eftersom man brukade starta krig vid den tiden på året.

Så också nu … efter folkmord och förstörelse i Gaza lyckades Nethanyahu (som under många år har velat ha ett krig mot Iran) få med sig den amerikanske presidenten på ett sådant.

Utan något tydligt amerikanskt motiv och som det verkar relativt planlöst (och under pågående förhandlingar under omansk ledning) attackerades Iran med all den militära kraft som USA och Israel kan uppbåda.

Konsekvenserna av kriget går inte att förutsäga, förutom att en massa människor kommer att dö.

Att Iran är ett land med stor kapacitet att orsaka förödelse i regionen och i världen, bekymrade inte en nyckefull amerikansk president, omgiven som han numera är av en samling lojala galenpannor.

Kriget är dårskap och det strider mot internationell rätt.

Det bekymrar förstås inte dem som anser att makt är rätt, men andra? Europeiska ledare har med några undantag (framförallt Sanchez i Spanien) varit mycket försiktiga i sina reaktioner, eftersom de inte vill stöta sig med Trump.

Om europeiska länder inte står upp för en regelbaserad ordning och kan säga att det som sker är en aggression som bryter mot en sådan ordning, vad finns det då kvar av principiell hållning?

Värst i klassen är nog den svenske statsministern. I Agenda säger Kristersson att det är hur kriget avslutas som kommer att avgöra vad vi tycker. Om det lyckas är det tillåtet … är det verkligen en doktrin för oss?

”Lyckas” för Kristersson är förmodar jag att det iranska folket blir kvitt den vedervärdiga regim som länge har styrt landet. Många önskar det, men det är nu inte det som vägleder barbarerna i Washington och Tel Aviv.