Linnea och Micke

IMG_3974I helgen var det bröllop i Malmö. Älskade dottern min Linnea gifte sig med Micke.

Olof och Albin gillade säkert att föräldrarna gifte sig, men framförallt var det kul för dem att att få träffa kusinerna Flora och Arthur.

Och det börjar liksom gå upp för mig att alla mina tre barn har blivit vuxna. Så stolt över dem!

Vigseln skedde på lördagen i Kungsparken, och det var den finaste höstdag som man kan tänka sig. Malmö visade sig verkligen från sin bästa sida.

Kungsparken är en engelsk park som ligger centralt i stan (fast det mesta ligger förstås ganska centralt i Malmö).

IMG_4046”Parken har en romantisk karaktär …” står det i stadens information. ”Här kan man njuta av sköna promenader, vackra konstverk och exotiska träd”.

Och i lördags också av en stämningsfull vigsel.

Fotografering av brudparet föregick vigseln (se ovan). Alla de små barnen var kanske sedan inte lika pigga på att le inför kameran.

Efter vigseln – förrättad av Andreas Schön(s)tröm – blev det bubbel i parken, och därefter en mysig familjefest (Ellen var förstås också med) uppe på taket till OhBoy-huset i Västra hamnen.

Så kul att lite sådär ansvarslöst kunna njuta av att vara med den numera ganska stora familjen en helg. Mina enda ansvarsområden var att fixa champagneglas och att hämta tårtor.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Ett liv, ett lag

CD181C43-724E-4B24-9AAD-B33D59A5556FOk, lite mer fotboll. Igår tog jag tåget ner till Norrköping, och fick några timmar med storebrorsan Peter.

I vanliga fall brukar äldste sonen hänga på när Hammarby ska spela mot Norrköping, men den här gången höll både barn och svärföräldrar honom kvar i Stockholm.

Tråkigt för mig, men det var kanske skönt för honom.

Peter och jag käkade och fikade och tog en tur på det fina konstmuséet. I samlingarna finns svenskt måleri från slutet av 1800-talet och fram till idag.

Lagom mycket för att få en bild av hur måleriet har förändrats över tiden. Perfekt för någon timmes rundvandring.

Vi bor granne i Uppsala med Bror Hjorths hus (där Hjorth bodde och hade sin ateljé), så det var fint att se att han också var representerad i muséet i Norrköping.

IMG_3869När det närmade sig matchstart promenerade vi upp längs Södra promenaden i duggregnet, förbi ”Lärka” och Halvars glass till Parken.

Så gott som fullsatt och – som man säger numera – magisk stämning.

Krunegård var där sjöng ”Ett liv, ett lag” tillsammans med delar av stans symfoniorkester, och IFK gjorde glädjande nog en väldigt bra match.

Fjärde raka segern och lite marginal ner till Bajen i tabellen. Vi ska förstås ligga före dem när 30 omgångar är spelade (allt annat är bonus).

Efter matchen blev det lite lugnt firande på vägen ner mot tåget. Lång resa hem förstås (tillsammans med en del molokna om än samlade hammarbyare), och jag var hemma strax efter midnatt.

Men det var det förstås värt. Kul dag på det hela taget.

Publicerat i Idrott, Kultur | Lämna en kommentar

Snoka

334px-Gunnar_NordahlPå begäran kommer repris på ett inlägg från 2015

Att Norrköping i folkmun ibland kallas för Peking sägs härstamma från Sven Hedin. Denne (i sanning ärkereaktionäre) upptäcktsresande höll någon gång under 1910-talet en föreläsning om sina Kinaresor vid stadens läroverk.

Hedin sa då att Nanking betydde ” … den södra staden, ungefär som Söderköping”. Några läroverkselever frågade då vilken som var den norra staden, och fick då veta att det var Peking. Alltså Norrköping.

Kanske är det sant.

Numera kallas fotbollslaget i stan ofta för Peking. När jag växte upp gjorde vi inte det. Vi kallade laget ”Snoka” eller – helt enkelt – IFK.

”Snoka” var från början ett öknamn som supportrar till Sleipner brukade använda om IFK:arna. Sleipner var arbetarklassens lag. De välkammade läroverkspojkarna i IFK var precis som snokar, menade Sleipners anhängare. De försökte se farliga ut men egentligen var de ganska harmlösa.

Efterhand tog IFK:arna över (ök)namnet och gjorde det till sitt (smeknamn). Det är ofta en klok taktik.

Sleipner och IFK var länge stora rivaler. Sleipner var som sagt arbetarlaget, medan IFK hade grundats av pojkar vid det läroverk där Hedin en gång orerade. Läroverket heter numera De Geergymnasiet, och kallas ännu idag (antar jag) för ”Lärka”.

Det finns en alternativ förklaring till namnet ”Snoka”, nämligen att det har att göra med ”Nalle” Halldéns näsa för fotbollstalanger. IFK:s legendariske ledare lyckades under 1940- och 1950-talen snoka upp talanger runt om i landet – Gunnar Nordahl (på bilden ovan) och andra – som sedan kunde se till att IFK för det mesta vann Allsvenskan.

Det är längesedan nu. Rivaliteten mellan Sleipner och IFK finns knappast kvar. Fast jag har faktiskt en kollega som håller sin tumme när Sleipner spelar, och som verkar bekymra sig föga om hur det går för ”Snoka”.

PS En klasskamrat från ”Lärka” – Elisabet – kommenterade det här inlägget med att det finns ytterligare en förklaring till namnet Snoka, nämligen att det spelade flera poliser i laget (däribland hennes egen farbror Einar Steen).

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar

Förlåt Göteborg

IMG_3623Jag var lite orättvis mot Göteborg i förra veckan.

Lade ut ett grådaskigt kort på Facebook på fredag morgon från ett regnigt Drottningtorg. Det var verkligen en sådan morgon … ni vet hur det känns.

Många gillade. Det kändes ändå efterhand lite kymigt att stryka fördomarna om staden medhårs, för det är ju så – som ni säkert vet – att Göteborg är en fin stad.

Ibland kanske lite regnig … och det blöta kommer liksom lika mycket från sidan som uppifrån, vilket gör att paraplyer bara delvis är till någon hjälp.

IMG_3614Skälet till att vi kom iväg västerut var att Maria var anlitad för att opponera på en avhandling på Förvaltningshögskolan (hon gjorde det naturligtvis på ett excellent sätt). Jag hängde med.

Vi hade sedan en fin helg. Maria träffade lite kompisar från förr och sökte upp platser där hennes farmor och farfar en gång i tiden hade bott (Redbergslid).

Konstmuséet i Göteborg har fina samlingar, kanske särskilt av svensk konst (Zorn, Bergh, Hjertén, Kylberg, Åke Göransson) men det finns också Rembrandt, Munch, Degas och Monet och mycket annat.

Och så den enastående Helene Schjerfbeck (bilden uppe till höger).

IMG_3652Vi hejade förstås på Karin Boye utanför Stadsbiblioteket (Peter Lindes bronsstaty).

Och så åt vi fisk och skaldjur på Sjöbaren. De läckra ostronen kom dock inte från västkusten utan från Marennes i Frankrike.

Den där bilden på Drottningtorget i snålblåst och regn som fick så många gillanden och glada nunor på fejan, avspeglar förstås en sanning om Göteborg.

Men det är verkligen inte hela bilden.

Publicerat i Kultur, Varjehanda | 1 kommentar

Södra promenaden, Snoka och Gunnar Nordahl

IMG_3689Äntligen var det dags för levande fotboll.

IFK spelade borta ikväll mot Sirius, och det kändes lite skämmigt att följa den matchen framför skärmen.

Köpte således en plåt till bortalagets läktare och studerade noggrant regelverket.

Jag undvek att ta med mig banderoller, flaskor, burkar, droger och pyroteknik, och klarade därför visitationen med glans.

Några busslaster IFK-supportrar fanns också på plats, och de höll igång hela matchen med sånger och ramsor om Södra promenaden, Snoka och Gunnar Nordahl.

Det visade sig – vilket framgår av bilden ovan – att alla inte hade studerat regelverket lika noga som jag, utan trodde att det var ok att bränna lite bengaler under matchen.

IMG_3690Hur gick matchen då? Jo, mycket bra. Sirius är normalt ett bogey-team för oss, men den här gången var det inget tvivel om vilket som var det bästa laget. 2-4 slutade matchen.

Efter matchen kom spelarna fram och visade att de uppskattade stödet och skönsången. Kul med levande fotboll, och särskilt när det blir 3 poäng.

För mig blev det 20 minuters promenad hem efter matchen, och samtidigt lite kvalificerad matchanalys tillsammans med brorsan i Norrköping.

Mina kompisar på läktaren – pyroteknikerna och de andra –  sitter nog fortfarande på bussen hem. Kanske är de i Kolmården nu och skrålar om Södra promenaden, Snoka och Gunnar Nordahl.

Publicerat i Idrott | Lämna en kommentar

Empire of pain

IMG_3590Det finns böcker, och så finns det böcker.

Patrick Radden Keefes Empire of pain. The secret history of the Sackler dynasty tillhör de senare.

Jo, det är samma författare som för ett par år sedan skrev den likaledes mycket läsvärda Say nothing, om Nordirlands moderna historia. Den bokens titel är hämtad från en dikt av Seamus Heaney: ”Whatever you say, say nothing …”.

Och samma motto skulle kunna gälla för huvudpersonerna i Empire of pain, nämligen familjen Sackler.

Sacklers ville gärna synas som filantroper och välgörare, men helst skulle ingen veta att deras förmögenhet byggde på läkemedel som skapade beroenden och död.

Sacklers har gjort sig en förmögenhet på smärtstillande medel, och särskilt ett som heter OxyContin. Det är en opioid, ungefär som morfin och heroin. Men en som kan skrivas ut av läkare.

Trots att Sacklers visste att deras läkemedel missbrukades, var deras enda drivkraft att sälja mera. Att tjäna pengar.

Företaget – Purdue Pharma – som sålde OxyContin marknadsförde sina piller med grova lögner. De övertygade läkare om att skriva ut medicinen till alla patienter som hade någon form av smärta, trots att de visste att detta skulle leda till dödsfall.

Många blev beroende, fick allt starkare varianter av OxyContin och övergick i många fall efterhand till heroin och fentanyl.

Purdue Pharmas marknadsföring var aggressiv och innehöll grova lögner (stor hjälp hade de i sitt strategiska tänkande av McKinsey). Purdue Pharma har, visar Radden Keefe övertygande, en stor del i den opioid-kris som plågar USA.

2019 dog 50 000 amerikaner av överdoser av dessa medel. USA genomgår idag som en följd av detta en hälsokris som i hög grad är skapad genom legal försäljning av beroendeframkallande läkemedel.

Sacklers försökte i det längsta att undvika ansvar. De har genom historien skänkt en massa pengar till universitet och kulturinstitutioner runt om i världen. Inte utan motkrav. Sacklers såg till att dessa institutioner hyllade familjemedlemmarna som goda filantroper.

Sanningen kom dock efterhand ikapp familjen, om än tyvärr knappast någon rättvisa.

Det är en förfärlig historia som berättas i boken. Måhända typisk för kapitalismens guldålder: en historia om girighet och fullständig nonchalans när det gäller mänskligt lidande.

Empire of pain är smärtsam läsning. En makalöst bra bok har han skrivit, Patrick Radden Keefe. Bättre än så här blir det inte.

Publicerat i Kultur, Media, Politik | Lämna en kommentar

Styrningen av förvaltningen

9780199684168_450Igår besökte jag ett digitalt seminarium i Statskontorets regi. Det handlade om ”Svensk förvaltning i ett internationellt perspektiv”.

OECD har kommit med en ny version av ”Government at a Glance”, dvs. den skrift där man jämför OECD-länders förvaltningar i olika avseenden.

Årets rapport ägnade sig särskilt åt hanteringen av Covid.

Under den första fasen av covidhanteringen (april/maj) verkar förtroendet för regeringarna i de flesta länder ha stärkts, för att därefter (juni/juli) något falla tillbaka.

Mönstret är likadant i Sverige. Andra mätningar (de som görs av MSB och Kantar/SIFO) visar att förtroendet för Folkhälsomyndigheten visserligen efterhand sjönk något (för att nu åter stiga), men att det genomgående har varit exceptionellt högt.

Mest intressant under seminariet var inte presentationen av OECD:s rapport utan kommentarerna och reflektionerna från Maja Fjaestad, som har varit och är statssekreterare i Socialdepartementet.

Hon leder således det departement som under hela pandemin har befunnit sig i händelsernas centrum.

Fjaestad berättade bland annat om de mycket täta relationerna mellan regeringen och dess myndigheter … framförallt Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen.

Hon betonade nödvändigheten av myndigheter med integritet, samtidigt som dessa myndigheter också måste kunna vara lyhörda. Hon menade att regeringen var beroende av att myndigheterna kunde läsa av de förväntningar som fanns.

Hon pekade också på att stuprörsmetaforen visserligen är sliten, men icke desto mindre sann. De statliga myndigheterna har ibland svårt att samarbeta med varandra.

Samarbete måste dessutom ofta ske mellan stat, å ena sidan, och regioner och kommuner, å andra sidan. Inte alltid har detta samarbete fungerat utan störningar.

Att testningen och smittspårning och testning inte kom igång förrän det fanns ett avtal (med en hög pengar) mellan regeringen och SKR, illustrerar svårigheter som följer av den  decentraliserade förvaltningsstruktur som finns.

Det bör förstås sägas att sättet att komma tillrätta med problem väldigt sällan är att staten tar över. Decentraliserade och särkopplade strukturer fungerar ofta väl, även om det förstås kan uppstå problem att hålla samman.

Ibland kan det vara lättare att styra på distans.

Fjaestads bild av krishanteringen stämmer i hög grad med det som tidigare har visats i studier av svenska förvaltningsforskare, och också med de resonemang som jag och kollegorna Göran Sundström och Jon Pierre för i boken Governing the Embedded State (bilden).

Där, liksom i många andra sammanhang, har vi påpekat att det – trots den kompetens som otvivelaktigt finns i Regeringskansliet – saknas ett mer systematiskt lärande och tänkande kring styrning.

Stuprörsproblemen är ju delvis – om än inte helt – en följd av att regeringen har valt att organisera styrningen på ett visst sätt.

Fjaestads reflektioner kring krishanteringen väcker frågor om det som man lite högtravande skulle kunna benämna de strukturella förutsättningarna för politiken.

Kapaciteten när det gäller att tänka igenom förvaltnings organisering skulle behöva förstärkas. Utvecklingsarbetet när det gäller styrning missar i hög grad kärnan i styrningen av olika politikområden, nämligen hur verksamheter organiseras och positioneras.

Kapaciteten att ta reda på om verksamheter bedrivs på ett ändamålsenligt sätt skulle också behöva förstärkas. Vi granskar mer än någonsin, men den granskning som är mest relevant när det gäller att utveckla politik har snarast minskat i omfattning.

OECD:s rapport visar på ett relativt högt förtroende för förvaltningen, men visst finns det ”förbättringspotential”. Det skulle behövas en bred översyn av regeringens kapacitet för att styra och samordna förvaltningen.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Hôtel de Ville

IMG_3246Det är inte så ofta som man får post med riktiga frimärken nuförtiden.

Utom till jul förstås, då det ännu så länge brukar dimpa ner en del julkort.

Men idag hände det. Ett kort med kuvert … från Charente Maritime i Frankrike.

Det kom från Flora och Arthur.

Och se på frimärket! Det föreställer Hôtel de Ville i Stockholm.

Stadshuset i Stockholm på ett franskt frimärke. Det visar sig att Macron har sett till att alla – eller åtminstone de flesta – huvudstäder i Europa har förevigats på frimärken.

Bien fait, Emmanuel!

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Jaume Pensa

IMG_3225Ibland har man glädje av DN Kultur.

De tipsade i veckan om galleribesök som lät lockande, så vi tog oss idag till några stycken gallerier i trakten av Vanadisplan.

På Galleri Andersson/Sandström fanns bronsskulpturer föreställande unga flickor som blundar. Gjorda av Jaume Pensa, en katalansk konstnär.

Ebenholtspatinerade och lite spruckna. Väldigt fina.

En av dem – en betydligt större i gjutjärn men med samma både motiv och mörka patinering – är tillfälligt placerad i rondellen vid Vanadisplan (bilden). Där skulle den väl alltid kunna stå.

IMG_3219Samma galleri ställde också ut några verk av amerikanen Richard Serra. Enligt DN:s kritiker förenar han ”… en zenartad lätthet med en visuell tyngd”. Svart och vitt. Minimalistiskt. Visst är det sevärt, men det gjorde inte lika starkt intryck som Pensas skulpturer.

Det finns en hoper gallerier vid Vanadisplan så vi passade på att besöka några andra också.

På Galleri Berg fanns bland annat några oljemålningar av Markus Åkesson. Den till vänster heter Danse Macabre. Otroligt skickligt utfört. Åkesson vill man se mer av.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Alla stambytens moder

IMG_3111Vi är inte fler förvaltningsforskare hos oss än att vi kan ses och prata med varandra, och ändå följa myndighetens rekommendationer.

Igår hade vi upptaktsmöte inför terminen: i det gamla Kronohäktet på Långholmen. Så jag fick tillbringa en natt i cell.

Det var mycket kul att kunna prata undervisning, forskning och annat med kollegorna igen.

Det var också fint i förmiddags (dagen efter mötet) att kunna ta en lång promenad i solen från Långholmen till Slussen: längs vattnet vid Bergsunds strand (med vyn bort mot Gröndal där båten Östanvik låg vid Cementas depå), förbi Zinken, Bysistorget, Mariatorget och bort till puckeln på Hornsgatan.

Jag stannade och tog en fika på Café Tårtan (jo, det där som TV-programmet spelades in) och stötte där också på en bekant: en förvaltningsrevisor som numera var pensionerad och  mest ägnade sig åt fotografering.

IMG_3119Jag passerade sedan den gigantiska arbetsplatsen vid Slussen (”Alla stambytens mamma”, som det stod på en av flera fyndiga info-skyltar). Det är svårt att från marken få en föreställning om hur det kommer att bli.

Det finns en intensitet i Stockholm som jag tycker om. Att det finns många turister i stan, precis som det brukar i augusti, bidrar till känslan av storstad.

Jag försökte (som vanligt) se ut som någon som skulle kunna hjälpa vilsna turister med orientering och kartläsning, men som vanligt var ingen intresserad.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar