Blyerts och blad

”Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
for att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt ibland.”

Werner Aspenström, Ur diktsamlingen Trappan

Ibland undrar man om våra folkvalda har blivit helt tosiga.

”Våra barn och barnbarn ska inte behöva lära sig att prata ryska”, säger finansminister Elisabeth Svantesson.

Det är ett motiv för att vi ska storsatsa på att bygga upp försvaret efter de nedrustningar som har skett (och som i hög grad beslutades av hennes eget parti).

Borde vi inte ha en minister som är åtminstone lite bevandrad i historien? Och som har ett uns av förståelse när det gäller vad som skapar konflikter i vårt närområde?

Jag tycker också att vi ska bygga ut försvaret, om än inte (som vi gör nu) helt integrera det med det krigiska landet i väster. Men att tro att Putin skulle vara det minsta intresserad av att tvinga Svantessons telningar att tala ryska är bara stolligt.

Suck … när jag var ute igår och promenerade här på Ekebyfältet möttes jag för resten av en enorm gul blomsterprakt (se bilden ovan).

Växten heter ryssgubbe, och är tydligen en invasiv art. Mycket vanlig i Uppland. Kanske är den bannlyst i Svantessons trädgård.

Jag har skrivit vid olika tillfällen om konflikten i det heliga landet … och på senare tid om det skamliga i att regeringen inte entydigt sätt kan ta avstånd från den israeliska politiken.

Under det senaste dygnet har minst 120 palestinier dödats, och nästan 500 skadats (inga rubriker i våra tidningar om det). Totalt har 55 000 palestiner dödats, de flesta av dem kvinnor och barn.

Israel svälter ut Gaza och blockerar den humanitära hjälpen. Sjukhus och skolor har bombats. Hjälparbetare har dödats. Gaza är på väg att jämnas med marken. Såväl Israel som USA ser etnisk rensning som lösningen på konflikten.

Yair Golan, en israelisk politiker och före detta militär blev anklagad för förräderi när han sa att: ”A sane country doesn’t engage in fighting against civilians, doesn’t kill babies as a hobby and doesn’t set for itself the goals of expelling a population”.

Det var Hamas attack den 7 oktober som triggade igång den senaste fasen av konflikten, men det grundläggande problemet är förstås ockupationen.

Det bor cirka 700 000 judar i bosättningar (och så kallade outposts) på Västbanken och i Östra Jerusalem. Bosättningspolitiken, som är olaglig, har i princip stötts av alla israeliska regeringar under senare decennier.

Diagrammet (från Wikipedia) visar ökningen av antalet bosättare, dvs. av judar som bor på det område som är tänkt för en palestinsk stat.

Sedan början av 1970-talet har det skett en kraftig expansionen av bosättare (den röda linjen).  Den blå linjen visar bosättare på Västbanken, den gula bosättare i östra Jerusalem

Så sent som för någon dryg vecka sedan godkände den israeliska regeringen 22 nya bosättningar.

Uppenbarligen är Israel ute efter att ta över hela området ”from the river to the sea”.

John Kerry, USA:s utrikesminister under Obama, förespråkade en tvåstatslösning (även om USA aldrig pressade Israel i den riktningen). Kerry menade att det enda sättet att bibehålla en judisk, demokratisk stat var genom en sådan lösning.

Annars återstod alternativet med en enstatslösning, där alla medborgare oavsett etnicitet och religion fick samma rättigheter … och något sådant skulle vara slutet för den judiska staten.

Många politiker kommer framöver säkerligen åter att prata om en tvåstatslösning, men med tanke på bosättningarna är en sådan orealistisk. Och hur framtiden kommer att se ut står skrivet i stjärnorna.

Bombandet fortsätter nu med oförminskad kraft och den humanitära hjälpen hindras att nå de som behöver den. Palestinier i Gaza och på Västbanken verkar ställas inför tre alternativ: att bombas ihjäl, att fly från sitt land eller att leva under ett apartheidsystem.

Ett folkmord sker mitt framför våra ögon. Ingen kan i framtiden säga att vi inte visste, möjligen att vi inte brydde oss.