Broken Dreams

Broken-dreamsJag hade två seminarier i dag med högre chefer i Trafikverket: ett om förvaltningspolitiken och ett om europeiseringen av förvaltningen.

Tyvärr kunde jag inte träffa dem ”live” i Pylonen i Borlänge eller i Solna strand, där verkets ledning håller till.

Jag anknöt en del till våra tidigare studer av Trafikverket, som jag tyvärr inte tror att de hade någon koll på alls.

Kanske är det läge att ordna något seminarium där vi för intresserade trafikverkare skulle kunna redogöra för vad vi kom fram till då (som finns att läsa i boken En modern myndighet. Trafikverket som ett förvaltningspolitiskt mikrokosmos).

Så här skrev jag när boken kom ut.

Efter det skulle vi kunna låta trafikverkare berätta för oss vad som har hänt sedan vi genomförde våra studier.

Intressanta frågor saknas ju inte: Hur går det med den renodlade beställarrollen? Talar verket fortfarande om sig själv som samhällsutvecklare, eller har förvaltarrollen tagit över? Är den interna styrningen lika vildvuxet kaotisk som tidigare? Och vilka nya ord snurrar runt i Trafikverkets diskursiva universum?

Vi får väl se om det går att ordna ett sådant seminarium. I så fall skulle det förstås passa bra att avsluta dagen med en middag på projektets borlängska stamhak: Broken Dreams.

Publicerat i Forskning | Lämna en kommentar

Demokratins skymning

Screenshot 2021-05-05 at 19.13.54Jag har i veckan läst Anne Applebaums bok Demokratins skymning. Applebaum är en amerikansk historiker och journalist som, framför allt, är expert på Sovjet/Ryssland och Östeuropa.

Hon har som historiker skrivit om Gulag, om Stalins svältpolitik och om förtrycket i Östeuropa under åren efter världskriget.

Politiskt stod hon länge för en skarp kritik av de kommunistiska regimerna i öst. Hon tillhörde det man skulle kunna kalla en center-höger inom politiken: pro-Thatcher och pro-Reagan.

Applebaum menar att hon värderingsmässigt inte har förflyttat sig särskilt mycket, men däremot att många av dem som tidigare fanns i samma värdemässiga gemenskap har rört sig långt åt höger.

Demokratins skymning börjar på en fest på den polska landsbygden 1999. Applebaum och hennes man (som är polack) hade bjudit in vänner som alla i princip delade föreställningen om liberala värden, integration i den Europeiska unionen och en västlig gemenskap.

20 år senare inser Applebaum – i samband med en ny fest – att det inte längre finns någon sådan gemenskap. Hälften av gästerna vill inte träffa och skulle inte längre kunna prata med den andra hälften.

Många av de forna vännerna stod nu bakom en illiberal och auktoritär politik som angrep fria medier, journalister, domstolar, statstjänstemän och diverse liberala rättigheter.

Nationalismen var det starka kittet i det nya. Den egna nationen uppfattades som hotad.

De nya politikerna stod för en kritik mot det mångkulturella och deras rörelser rymde ofta antisemitism, islamofobi och homofobi.

Applebaums inledande exempel är Ungern och Polen, men hon behandlar därefter liknande strömningar av ett slags krypande utbredning av illiberala och/eller nationalistiska idéer i Spanien, Storbritannien och (förstås) USA.

Applebaum frågar sig varför hennes vänner, dvs. de intellektuella, hoppade på tåget. Är de ”true believers” eller enbart cyniska opportunister som ser en möjlighet att få makt och att berika sig själva.

Applebaum kallar dem för ”klerker”, dvs. ett slags andliga funktionärer och evangelister och hon menar att de var förbittrade över att de inte fick positioner efter förtjänst.

Möjligen betonar sådana förklaringar det psykologiska lite för mycket. Bitterhet och cynism när det gäller samhällets utveckling har ju också funnits i andra tider än vår, utan att det har lett till omfattande angrepp på samhällets institutioner.

Applebaum berör visserligen att djupare förändringar i samhället har skapat en otrygghet som kan vara förhållandevis lätt att spela på för auktoritära ledare och deras allierade, men jag skulle nog velat ha mer av en bredare samhällelig analys.

Demokratins skymning berättar ändå på ett initierat sätt om den förskjutning som har skett bland politiker, journalister och andra intellektuella, och om hur det som man tidigare var överens om nu har blivit föremål för oförsonliga konflikter.

Det som vi på många håll har betraktat som stabila institutioner – domstolar, förvaltningar, fria media, universitet etc. – kan inte en gång för alla tas för givna. Det är kanske inte ens säkert att den som förlorar ett demokratiskt val accepterar valresultatet.

Demokratins skymning påpekar att statskupper inte alltid behöver se ut som den nyligen i Myanmar (med militärer, öppet våld och vapenskrammel), utan att de kan ske genom en processer där viktiga samhällsinstitutioner långsamt och gradvis undergrävs.

”Tärningen kan mycket väl redan vara kastad. Det är möjligt att vi redan lever i demokratins skymning, att vår civilisation redan är på väg mot anarki eller tyranni, som antikens filosofer och Amerikas grundlagsfäder fruktade, att en ny generation klerker, förespråkare för illiberala eller auktoritära idéer, kommer till makten på 2000-talet, alldeles som de gjorde på 1900-talet. Det är möjligt att deras världsåskådning, född ur bitterhet, vrede och djupa messianska drömmar, vinner seger.”

Anne Applebaum är utan tvekan en läsvärd skribent. Om man inte läser boken finns också en hel del klipp på Youtube där Applebaum lägger ut texten om hoten mot demokratin.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Valborg i Uppsala 3

Vi tog en promenad ner på stan.

De stora gräsplättarna vid Botaniska, Ekonomikum och Stadsparken, där det brukar vara fest på Valborg, var avstängda.

Några studenter, som säkert kände varandra väl, hängde nere vid ån med mat och vin.

De flesta verkade hålla sig inom sina bubblor. Skönt så … det verkar (peppar, peppar) som att smittspridningen i länet äntligen är på väg ner.

I Odinslund på väg upp mot Carolina Rediviva – där det normala år brukar var fullt med människor – mötte vi ett äldre par iklädda sina slitna studentmössor.

Hand i hand gick de upp mot Carolinabacken … jag misstänker att de saknade körsången, rektors mössviftande och alla de andra riterna. Nästa år får de förhoppningsvis fira som vanligt igen.

Visst är dom fina.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Valborg i Uppsala 2

Jag känner mig verkligen inte bekväm med så kallade akademiska traditioner, dvs. det där som inte har med själva arbetet att göra men som sägs vara så kul.

Så har det alltid varit.

Valborg i Uppsala är (normalt, om än inte i år) fullt av sådana traditioner: det är champagnegalopper, manskörer som sjunger Gluntarna, universitetskoryféer som står på balkonger och viftar med sina vita mössor och en massa annat.

Det är förstås kul när människor har kul (och det inte går ut över några andra), men inget av ovan sagda lockar mig det minsta.

En fördel dock med att fira det katolska helgonet Walpurgis – åminstone om man är akademiker i staden – är att man inte förväntas arbeta. Så man kan gå en fin promenad i Stadsskogen och läsa tidningar hela förmiddagen.

Och sedan ordna en ordentlig sillunch. Det är ändå en tradition som jag står ut med.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Valborg i Uppsala

Muralmålning pågår i Uppsala … på Påvel Snickares gränd (jag tror att det är där man handlar med förbjudna substanser i staden).

Charlie Granberg, graffittimålare från Ljusdal avbildar Pelle Svanslös och Maja Gräddnos i en praktfull väggmålning.

Verket kommer att bli 15 meter högt, och superfint. Det går åt 200 sprayburkar.

När jag gick förbi stod Granberg uppe i skyliften och målade på Maja.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Granskningen av regeringen

Det pågår utfrågningar i Konstitutionsutskottet (KU) om regeringens agerande i samband med coronapandemin.

Igår var det utfrågning av statsminister Stefan Löfven.

Några KU-ledamöter saknade en formell strategi från regeringens sida. En sådan fanns på regeringens hemsida den 7 april, men ledamöterna tyckte inte att det räckte utan efterlyste ett formellt regeringsbeslut.

De menade att det hade varit bättre med en formellt beslutad strategi ”eftersom en sådan skulle ha kunnat underlätta utvärdering och granskning i efterhand” (citat från DN 27 april).

Man känner igen de mekanismer som tvingar alla organisationer (också regeringar) att stoltsera med mål och strategier.

Inte alltid i första hand för att de ska kunna bedriva en effektiv verksamhet, utan för att de ska klara den granskning som de (alltid) vet är i antågande.

Statsministern hävdade att regeringen visst hade agerat strategiskt, och att det inte hade gjort någon skillnad ifall det hade funnits ett formellt regeringsbeslut.

Kritikerna argumenterade primärt heller inte för att det var fel på strategins innehåll, utan för att det brast i det formella.

Frågan som måhända kan ställas är om strategier ska utformas för att styra det som görs på ett ändamålsenligt sätt eller om de ska utformas för att klara en granskning.

Granskningslogiken har idag fått så starkt genomslag att det har blivit självklart för de flesta organisationer att ymnigt pråla med sådant som visioner, mål och strategier.

Utan sådana är man helt enkelt inte en modern organisation.

Kanske kommer regeringen framöver att få någon form av kritik av KU för att den inte fattade ett formellt regeringsbeslut, och det kan till äventyrs vara motiverat.

Man slås ändå av hur svårt oppositionspartierna har att slå mynt av smittspridningen och dödstalen. I huvudsak beror det väl på att de aldrig har drivit några egna, alternativa strategier.

Att skjuta in sig på att formalia inte har följts och på brister i klarhet och konsekvens är visserligen görligt, men knappast en valvinnare.

Man kan väl misstänka att oppositionen – som alla vi andra om än delvis av andra skäl – snarast vill ha bort hanteringen av pandemin från den politiska dagordningen.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

The Super League

En ny superliga i fotboll annonserades i förra veckan. 12 klubbar – eller åtminstone deras ägare – deklarerade att de ville ersätta Champions League med en egen serie.

Det handlade om pengar. De stora klubbarna ville hitta ett format där de skulle kunna tillskansa sig så stora intäkter som möjligt.

En stängd liga med de bästa lagen i världen, samtidigt som klubbarna spelade vidare i sina nationella ligor.

Det blev ingenting av med detta den här gången, men ingen kunde väl vara överraskad över initiativet.

De sex stora klubbarna i England (som var med bland de 12) styrs av kapitalstarka ägare som inte kunde bry sig mindre om tradition och supportar … så länge det inte påverkar intäkterna förstås.

Fotboll är big business.

Arsenal ägs av Stan Kroenke, en amerikansk miljardär. Man United av familjen Glazer (USA). Manchester City av Skheikh Mansour i Förenade Arabemiraten. Liverpool av amerikanska Fenway Sports Group. Tottenham av ENIC International, ett investmentbolag och Chelsea av en rysk oligark (Abramowich).

AC Milan ägs av en amerikansk hedgefond: Elliott Management Corporation. Inter ägs av kinesiska Suning Holdings och Juventus sedan länge av familjen Agnelli.

Medan Real Madrid och Barcelona är medlemsägda, ägs Atletico Madrid av en spansk affärsman (tidigare ägdes klubben av kinesiska Wanda). Superligan hade förstås också välkomnat Qatarägda PSG.

Framförallt de amerikanska ägarna ser sina klubbar som undervärderade, och såg en möjlighet att få den europeiska fotbollen att mer likna den amerikanska varianten (NFL).

Förslaget var – precis som gäller i NFL – att skapa en stängd liga med i princip samma lag varje säsong och där ingen skulle flyttas ned eller upp.

Stora pengar skulle rulla in till dessa klubbar på ett förutsägbart sätt.

Superligan blev inte av den här gången. Massiva protester från UEFA, andra klubbar, spelare och supportar satte stopp för initiativet. Albion rasade. När landet nu med stor möda hade lyckats lämna den europeiska gemenskapen, skulle då fotbollen – det allra heligaste – ansluta sig till en europeisk liga.

Man kan väl misstänka att Real Madrids frontfigur Florentino Pérez blev mäkta sur på de engelska klubbarna som – när den förväntade kritiken kom – omedelbart fegade ur.

Att få till stånd flera tävlingsmatcher mellan de allra bästa klubbarna i världen är en makalös affärsidé, så det kommer säkert nya liknande initiativ framöver.

Och som Horatius uttryckte det: He who is greedy is always in want.

Publicerat i Idrott, Politik | Lämna en kommentar

En fråga om timing

Södertörns högskola – mitt lärosäte – har sedan starten haft ambitionen att bli universitet.

Tidigare fanns det regler för vilka kriterier som skulle vara uppfyllda för att få status som universitet.

Reglerna var dock mest på låtsas.

Vissa lärosäten blev universitet utan att klara kriterierna, medan andra aldrig fick sin ansökan prövad trots att de levde upp till kriterierna (jag är jävig här men så kan man nog beskriva det).

Regeringen (en av de Reinfeldtska) tog bort reglerna, och meddelade att det fick vara nog med universitet i riket.

Följden av denna åtgärd blev dock en annan än den avsedda. Nu behövde man inte ens låtsas att ett lärosäte levde upp till till några kriterier, utan det räckte med att det fanns en majoritet i riksdagen.

Sådana majoriteter har under senare år kunnat skapas för att inrätta Malmö universitet (2018) och – nu nyligen – Mälardalens universitet (2022).

Nu har regeringen insett att de senaste utnämningarna kommer att stimulera andra att vilja följa i spåren av Malmö och Mälardalen.

Regeringen har därför i forskningspropositionen aviserat att den ska införa kriterier som grund för beslut att få kallas universitet, som man säger ”… i syfte att tydliggöra att kvalitet är en viktig aspekt.”

Universitetskanskanslersämbetet (UKÄ) kommer som en följd av detta att få i uppdrag att ”lämna förslag på kvalitetskriterier som kan användas vid regeringens beslut om benämningen universitet”.

Uppdraget kan bli en svår nöt för UKÄ att knäcka. Kriterierna bör ju helst vara sådana att de nuvarande universiteten klarar dem, medan de nuvarande högskolorna inte gör det.

Särskilt lätt kommer det kanske inte att bli för myndigheten att navigera i detta. Generaldirektören för UKÄ, Anders Söderholm, resonerar klokt om uppdraget på sin blogg.

En konsekvens av uppdraget är att regeringen under ganska lång tid kommer att kunna hålla frågan på armlängds avstånd. Man kan nog inte utesluta att någon just har haft detta i åtanke.

Regeringar kommer att kunna avvisa propåer från ”universitetswannabes” med argumentet att kriteriefrågan är under utredning. Och under utredning kommer den gissningsvis att vara under lång tid framöver.

Sannolikt är timingen inte den bästa just nu för lärosäten som vill lobba för att bli universitet.

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

NKS-projektet

Seminarium idag på Södertörn om projektet Nya Karolinska, Solna (NKS).

Inget riktigt seminarium förstås.

Några kollegor till mig har, på uppdrag av Region Stockholm, studerat beslutsprocesserna.

Det finns flera intresanta delstudier att fördjupa sig i och nu finns det också en slutrapport: Megaprojektet Nya Karolinska Solna. Beslutsprocesserna bakom en sjukvårdsreform.

De som presenterade boken under seminariet var redaktörerna Göran Sundström, Maria Grafström och Martin Qvist. Sara Broström hade läst och kommenterade (alla fyra syns någonstans på bilden ovan).

Författarna talade om ”framgångssagans pris”, bland annat att demokratin blev lidande av det grupptänkande och den kraftfulla handlingsinriktning som (tidvis) fanns i NKS-projektet.

I boken finns en del förslag som syftar till att återskapa en balans mellan slutenhet och öppenhet. Viss slutenhet – alla kan inte alltid ha möjlighet att påverka – är nödvändig för att något överhuvudtaget ska hända. Öppenhet – alla måste åtminstone någon gång ha möjlighet att påverka – är nödvändig för att besluten ska uppfattas som legitima.

Boken avslutas med en del normativa rekommendationer om hur beslutsprocesser av detta slag bör organiseras.

Författarna föreslår rådgivande folkomröstningar (för att säkra en debatt i tidiga skeden av beslutsprocesserna), att det görs allsidiga utredningar, att det skapas en kraftfull extern revision och att staten tar på sig en tydligare roll i planeringen av megaprojekt.

Alla dessa förslag handlar om att öka öppenheten och att få in mer av alternativa och kritiska perspektiv i beslutsprocesserna. Sådant skulle verkligen ha behövts när det gäller NKS, kanske särskilt när det gäller finansieringsformen.

Man bör dock inte glömma att beslutsprocesser – ifall man verkligen vill att de ska resultera i att något genomförs – också förutsätter att det åtminstone under vissa perioder kan skapas viss slutenhet.

Här kan man läsa boken

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

The best things in life

The best things in life are not things.

Så brukar det sägas och det stämmer förstås.

Jag har tre fina barn, som alla har blivit kloka vuxna vid det här laget.

Tänk alla år då lejonparten av ens vardagsliv cirklade kring dem. Fantastiskt var det, men den tiden kommer inte igen.

Nu har jag dessutom tre barnbarn – Flora, Olof och Albin – som jag kan glädjas åt. Sådär i några timmar, innan föräldrarna kan ta över igen.

I fönstret (ovan) tittar treåringarna Olof och Flora ut. De ses lite för sällan, men när de gör det har de väldigt kul tillsammans.

Flora styr och ställer och älskar att ha omgivningens odelade uppmärksamhet (ibland med små sagor).

Olof är dock inte alldeles styrbar. Han vet oftast vad han vill göra och gör det (ofta handlar det om att bygga räls och köra tåg på den).

Och den lille parveln som jag håller i är halvåringen Albin, som är en unge som alltid skiner upp och ler när man pratar med honom.

Underbara ungar. Nya små människor.

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar