Häromdagen kom en intressant artikel i Svenska Dagbladet, signerad journalisten Birgitta Forsberg.

Den handlade om regeringens hantering av kärnkraftsfrågan, mest specifikt om relationen mellan regeringen och det statliga bolaget Vattenfall.

Regeringen har lovat saker som Vattenfall inte menar går att räkna hem. Bolaget har heller inte fått några nya ägardirektiv, så generaldirektören och ledningen agerar utifrån det befintliga (inom kort kommer det nog ett nytt).

Vattenfall utreder för närvarande möjligheterna att investera i små modulära reaktorer (utan att ännu ta ställning till investeringar), men är övertygade om att investeringar i konventionella reaktorer kommer att vara stora förlustprojekt.

Samtidigt står det i Tidöavtalet att”… Vattenfall bör omedelbart påbörja planeringen av ny kärnkraft vid Ringhals och andra lämpliga platser”.

Vattenfalls ledning är skeptisk till lönsamheten och vill veta vem som ska betala, och efterlyser en bred politisk enighet om den långsiktiga energipolitiken.

Anna Borg, generaldirektör på Vattenfall skriver att ”För att vi ska investera i ny kärnkraft krävs ett sunt business-case för oss som affärsdrivande bolag”.

Här är artikeln i Svenska Dagbladet.

Jag ska inte gå igenom hela den långa och välskrivna artikeln (när detta skrivs är den inte bakom betalvägg), men vill säga hur viktig den här typen av journalistik är.

Det är ganska sällan som detaljerade studier av specifika politiska processer produceras inom samhällsvetenskapen.

Sådana artiklar kan därför vara viktiga för forskningen. Som forskare har vi ibland andra sätt att förstå processerna (det är därför vi har teorier), men den som vill förstå något bör ju börja med att utförligt beskriva vad som egentligen har hänt.

Och Forsbergs artikel är helt enkelt bra empiri.