Natofrågan har länge varit rejält pinsam.

Ansökan borde ha föregåtts av en rejäl offentlig diskussion, och rimligen också en folkomröstning.

Att ge upp en position som formellt alliansfri som under lång tid har varit definierande för utrikespolitiken, är ett beslut som borde ha underställts medborgarna.

Hela processen efter det att en ansökan lämnades in har inneburit en räcka pinsamma och förnedrande anpassningar till önskemål från en illiberal regim.

Vi borde aldrig ha inlett några förhandlingar med Turkiet.

Som en kollega till mig, Nils Brunsson, uttryckte det i en debattartikel i Svenska Dagbladet i början av året: vi vill ju inte bli medlem i Turkiet utan i Nato.

Alltså borde vi enbart förhandla med Nato, dvs. den organisation där vi önskar medlemskap.

Vi borde nu dra tillbaka vår ansökan, och säga att vi kan tänka oss att lämna in en ny när organisationen Nato ger klartecken för ett medlemskap.

Och så får Nato och dess medlemmar reda ut hur organisationen ser på ett svenskt medlemskap.

Under tiden skulle vi på hemmaplan på ett respektfullt sätt kunna diskutera för- och nackdelar med ett medlemskap.