Det är mycket som är fint med Uppsala.

En grej är när man kommer hem efter en dag i Stockholm och möts av sång från den romska kvinnan som sitter i tunneln under Resecentrum. Lite som att förflyttas till en film av Emir Kusturica.

Vid övergångsstället upp mot Vretgränd kommer nästa sensation. När det blir grönt hör man en röst som säger ”välkommen att passera precis som du är”. Störde mig på det där ganska länge, men det känns nu ganska fint att inte behöva vara någon annan.

Tar en omväg genom Luthagen och den fina Tegnerparken. Där står en skorsten av Jan Svenungson, och ingen svart rök kommer ur den.

Går sedan förbi Ekebyfältet och ser fotbollslag i alla åldrar spela matcher mot varandra. Ser den där glädjen att få kuta efter bollen. 12-åringar är definitivt mer taktiskt drillade än vi var på min tid, men de ser faktiskt ut att ha lika kul.

Och jag tänker lite på det som Kurt Vonnegut Jr. brukade säga: ”If this isn’t nice, what is?”