Anders Tegnell har skrivit en bok om pandemin, och om sitt eget liv.

Eller rättare sagt är det Fanny Härgestam som har skrivit den (och gjort det bra). Härgestam har gjort mer än hundra intervjuer med Tegnell under 2023, dvs. efter det att epidemin var över.

Jag har – vilket nog är bekant för bloggens läsare – följt den svenska pandemihanteringen ända sedan början av 2020 och tycker inte att det finns något i boken gällande den som förvånar.

Tegnell redogör för hur man resonerade i myndigheten, och vilka knäckfrågorna var. Han pekar på tillfällen där man gjorde fel och gissade fel.

Han diskuterar inte direkt den kritik som kom från Coronakommissionen, men är indirekt kritisk till kommissionens sätt att resonera kring ”försiktighetsprincipen”.

Uppenbart tycker han att kommissionens argumentation är mer än lovligt naiv. Men han polemiserar inte.

Mest intressanta är nog resonemangen om konsekvenserna av att rikare länders strategier (med lockdowns och stängning av skolor) också kom att imiteras i fattiga länder, där åtgärderna gjorde mycket stor skada.

Han beklagar att vi inte verkar vara så intresserade av att ta tillvara lärdomar från pandemin.

Alla sa exempelvis under pandemin att villkoren i äldreomsorgen skulle bli en stor fråga i valet 2022.

Så blev det ju inte alls. Alla pratade om gängskjutningar, bensinpriser och försvarspolitk. Ingen pratade om äldreomsorg och om villkoren på särskilda boenden.

Tegnell skriver: ”Vad innebär det att samhället har släppt covid-19 och gått vidare som om ingenting hänt?”