”Bruden är vacker men har redan en man”, är en fras från ett telegram som skickades till den första Sionistiska världskongressen 1898.

Telegrammet kom från de representanter som hade sänts ut till det heliga landet.

Många hade tänkt sig att Palestina (bruden) var ett land utan folk, men så var det ju inte. Det bodde människor där.

I den så kallade Balfourdeklarationen från 1917 lovade ändå den brittiske utrikesministern Arthur Balfour att man skulle arbeta för att i Palestina etablera en nationell hemvist för det judiska folket.

Det hade under en tid skett en inflyttning av judar till Palestina och vid den här tiden var ca 10% av befolkningen i Palestina judisk.

Edward Said, amerikansk-palestinsk författare, har beskrivit Balfourdeklarationen som:

“made by a European power … about a non-European territory … in a flat disregard of both the presence and wishes of the native majority resident in that territory”.

Judar hade under långa perioder blivit förföljda och förtryckta i Europa, och den under 1800-talet framväxande nationalismen hade förvärrat situationen. Judarna blev (ännu) mer än tidgare främlingar där de bodde och levde.

Efter första världskriget, när det ottomanska riket föll samman, var det Storbritannien som styrde över Palestina. Det brittiska mandatet varade från 1923 till 1948.

Under den brittiska mandatperioden emigrerade en stor mängd judar till Palestina. I hög grad var det en konsekvens av pogromer, den vitt spridda antisemitismen i Europa och dess fasansfulla konsekvenser under andra världskriget.

Den arabiska befolkningen gjorde motstånd, förfärade som de var av den hastigt förändrade demografin i området. Britterna hade också lovat araberna en egen stat. Det var stora konflikter mellan araber och inflyttade judar: uppror, strejker, mördande.

Judiska terrororganisationer kom också att utföra attentat mot de styrande britterna som till slut tröttnade på uppgiften att försöka styra området … och lämpade över ansvaret på det nybildade FN.

Det allestädes närvarande våldet och kostnaderna för att upprätthålla ordning gjorde att britterna drog sig ur.

Judiska paramilitära grupper hade också börjat förstöra byar och städer för att bana väg för den nya stat som man var på väg att skapa.

Man beräknar att 700 000 araber fördrevs från sina hem från 1947 och ett par år framåt. Det är det som kallas för Nakba, katastrofen på arabiska.

Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin var mycket kritisk till USA:s stöd till den sionistiska rörelsen, och till kravet på en judisk statsbildning.

FN tillsatte en kommitté för att hantera den alltmer infekterade konflikten, och den föreslog en delning i en judisk stat och en palestinsk stat.

Judarna, som vid den här tiden utgjorde en tredjedel av befolkningen skulle enligt förslaget få 55% av landområdet och araberna skulle få 45%. Jerusalem skulle stå under internationell kontroll (FN:s plan framgår av kartan).

Förslaget fick en kvalificerad majoritet bakom sig i FN:s generalförsamling (november 1947). Judarna accepterade formellt förslaget men de palestinska araberna var emot. Alla arabländer i FN röstade emot.

Ernest Bevins kommentar till planen var: ”The majority proposal is so manifestly unjust to the Arabs that it is difficult to see how we could reconcile it with our conscience”.

Samma dag som den brittiska mandatet upphörde, den 14 maj 1948, utropades den judiska staten Israel.

David Ben Gurion som blev den nya statens första premiärminister talade i en intern diskussion om det han kallade ”den fundamentala realiteten”:

”Varför skulle araberna sluta fred? Om jag vore en arabisk ledare skulle jag inte göra upp med Israel. Det är naturligt. Visst Gud lovade det till oss man varför skulle de bry sig om det? Vår Gud är inte deras. Vi kommer från Israel, det är sant men det var för 2000 år sedan och vad betyder det för dem? Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz men var det deras fel? De ser bara en sak vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?