En gång träffade jag Benny Fredriksson, Stockholms stadsteaters kraftfulle och framgångsrike chef.

Han var ledamot i Kulturrådets styrelse och jag höll i ett seminarium för styrelsen om något … kanske om kulturpolitik, kanske om styrningen av offentliga organisationer (jag minns inte riktigt).

Lars Strannegård, som också satt i styrelsen, hade bjudit in mig. Jag kommer ihåg Fredriksson som en intensivt närvarande person.

Tänkte på det där när jag läste Johan Hiltons fina bok om Fredriksson: Den siste teaterdirektören.

Fredriksson var chef för Stadsteatern och vd för Kulturhuset Stadsteatern, hjärnan och hjärtat bakom teaterns stora framgångar under dessa år. Besatt av teater.

Hösten 2017 blir Fredriksson föremål för ett vettlöst drev, i spåren av metoo och dess avläggare på teatern: Tystnadtagning.

Aftonbladet kom med allvarliga anklagelser och kränkande omdömen mot Fredriksson som byggde på anonyma källor och som visade sig vara grundlösa. Tidningen gav heller inte Fredriksson möjligheter att bemöta påståendena.

Pressens Opinionsnämnd fällde sedermera Aftonbladet för publiceringarna, men då var skadan redan skedd. Fredriksson tog sitt liv i mars 2018.

Boken ger en djup och nyansrik skildring av Fredrikssons liv och gärning, fram till det fasansfulla slutet. Hilton formar texten som en klassisk tragedi, och reder ut mekanismerna i det skamliga drevet mot Fredriksson.

De sista 20-30 sidorna är plågsam läsning.