Jag har alltid gillat Bruno K. Öijer …om än lite på avstånd. Han har precis kommit med en ny diktsamling och låtit sig intervjuas av de stora drakarna.

Öijer är väl det närmaste Dylan som man kan komma i Sverige.

Jag kommer inte att köpa biljett till den pågående uppläsningsturnén, men läser gärna hans dikter.

Tyckte mycket om hans diktsamling ”Svart som silver”, och kanske särskilt dikten Aldrig. Dikten handlar, gissar jag, om de ständiga försöken att definiera Öijer.

Precis som när det gäller Dylan, lyckas det inte riktigt. Objektet låter sig inte fångas in.

Som titeln på Todd Haynes film om Dylan: I am not there.

Lite så är det med Bruno K. Öijer. Han låter sig inte definieras, sättas på någon tron.

ni har

missförstått allt

sa en tonårsflicka

han har bara skrivit en enda dikt

och den handlar om förlorad kärlek

jag vet var han är

jag vet vem ni söker

han var den enda som fångade min blick en dag

när jag såg ut

över det här stela livlösa landskapet

han var den där grenen som fortfarande vajade

där den försvunna fågeln suttit

och ni kan fortsätta

ni kan fortsätta att bygga er tron

han kommer aldrig att sitta där

aldrig

Så slutar dikten Aldrig, från diktsamlingen Svart som silver.

Det är vackert.