När mina två äldsta barn var små (längesedan) åkte vi åtskilliga gånger nattåg till Skellefteå.

I praktiken var det nattåg till Bastuträsk, där vi fick gå upp vid halv sex-tiden för att byta till rälsbuss som tog oss de dryga fem milen till kusten.

Jag påmindes om det igår när vi såg pjäsen Jernbanan, baserad på Sara Lidmans epos med samma namn.

Jernbanan hade premiär i kulturhuset Sara i Skellefteå, och spelas nu i en ny uppsättning på Uppsala Stadsteater.

Den handlar om Didrik Mårtensson, som ser järnvägen som nyckeln som ska binda ihop hans by Lillvattnet med Schwärje.

Det går bra till att börja med men utvecklas till en tragedi. Didrik inser inte att han är en bricka i ett mycket större spel.

Dag Thelander har skrivit manus och Pär Wickström musiken … duon som under senare år har legat bakom en del fina uppsättningar med frigruppen Östfronten (pjäser om Milton Friedman och Michel Foucault).

Ibland är det kanske lite för mycket vibbar av proggteater och nog är det aningen för långt, men det är sevärt. Proffsig ensemble. Man känner närvaron av Sara Lidman.

Jag kom också att tänka på de där morgnarna i Bastuträsk när vi skulle bylta på barnen, lämna det varma nattåget på Jernbanan, sätta oss i en utfrusen rälsbuss och anträda den avslutande resan mot kusten.