Jag har sedan 8-årsåldern varit fotbollssupporter.

Aldrig någon våldsam sådan. Jag har aldrig bränt bengaler eller kastat ölburkar på motståndarlagets spelare.

Svurit åt någon kass domare kanske, men inte mer än så.

Ändå supporter … vilket betyder att vissa dagar har kunnat bli ångestfyllda.

Alla välvilliga råd som man har fått över åren – typ ”håll på något lag som vinner lite oftare” eller ”det är ju ändå bara en lek” – har alltid känts befängda.

Den här hösten har varit en plåga. Ett tag låg vi sist i tabellen och det mesta tydde på att det inte skulle bli spel i Allsvenskan nästa år.

Men det har gått lite bättre på sistone och nu har vi vunnit två matcher i rad (Värnamo och AIK), och säkrat kontraktet.

Det blev därför – som efter alla segrar – ett glas cognac efter matchen. Det har inte blivit så många i år. Flaskan är mer än halvfull.

Det är dessutom extra skönt att slå AIK (jag väntar fortfarande på grattis-sms från vännen Gunnar som är gnagare).

Bilden däruppe är från tifo från en tidigare match mot AIK. IFK Norrköping kallas (jag har här skrivit om varför) ibland för Snoka.

Snokens glädje kommer sig av att den just har svalt råttan.