Vi är inne i oxveckorna, dvs. veckorna där nästa ledighet att se fram emot ligger oändligt långt fram i tiden (och man därför bara har att bita ihop och slita som en oxe).

Kanske finns det ändå en del att glädjas åt?

Vapenvilan i Gaza är, om än bräcklig, den gladaste nyheten på länge. Hoppas, hoppas att den blir en vändpunkt. Domen kommer att bli hård över Bidens administration för att den tillät massmördandet så länge.

Terminen på universiteten startar idag. Jag undervisar på kulturvetarlinjen på Stockholms universitet den första dagen på varje termin. Så också idag, och det är alltid kul att se glädjen och förväntan hos studenterna.

Glädje (om än i mindre skala) var att vi i helgen hittade ett relativt nyöppnat bageri och konditori i Uppsala: Kroasang. Det ligger i Svartbäcken. Väldigt bra bröd och den godaste semla som man kan tänka sig. Det kommer att bli fler promenader dit.

Och så kan man ju fira att det idag är femtio år sedan Dylans album Blood on the tracks släpptes. Tänka sig, 50 år. Och Dylan ansågs redan då av många som passé. Hur fel hade dom inte.

Dagen till ära lyssnade jag igenom hela albumet i eftermiddags, t.ex. den avslutande Shelter from the storm. Det sägs vara ett skilsmässoalbum, men jag tänkte faktiskt också en del på Trump …

”Well the deputy walks on hard nails
And the preacher rides a mount
But nothing really matters much
It’s doom alone that counts
And the one-eyed undertaker
He blows a futile horn
”Come in,” she said, ”I’ll give ya
Shelter from the storm”