Kristofer Ahlström slår idag ett slag för eskapismen i morgontidningens kulturdel, dvs. att kunna fly in i böcker, serier, fågelskådande, stickningar … i vad som helst som är varmt välkomnande.

Och som kan utgöra ett alternativ till det oavbrutna oväsen av information om krig, klimat, sprängningar, hybridhot, som man utsätts för … och som man ”… förväntas hantera med en hjärna utformad för att äta bär i en grotta”.

”Det har blivit ett heltidsjobb att frambringa en mening i allt”, skriver Ahlström.

Huvudet på spiken. Kanske borde det glädja mig som inte längre behöver bekymra mig om högskolans forskning eller forskningsrådets procedurer. Kanske försöka hitta meningen i allt på heltid?

Men jag vet inte. Världen är absurd. Hur ska man – ens om man ägnar det heltid – kunna frambringa en mening i det som händer?

Musk heilar i Capitolium. Trump, en man som initierade en kupp för att stjäla ett val som han hade förlorat, är tillbaka vid makten … och hotar vänligt sinnade allierade. Kan man lita på att han inte gör det som han säger att han ska göra?

Och här hemma känns det som att alla initiativ från regeringen handlar om försvar, brottslighet, invandring och att hålla ihop regeringen (blidka SD) … och väldigt lite om att långsiktigt försöka få ordning på sånt som landets infrastruktur, energipolitik, skola och välfärd.

Jag tänker nog kompromissa, ägna halvtid åt att frambringa en mening i allt och den andra halvtiden åt eskapism: Wolf Hall, Nicole Kidman, böcker, fåglarna i trädgården, fotboll och amaryllisar.