Med jämna mellanrum får vi en diskussion om inte kultur i högre grad skulle kunna finansieras vid sidan av det offentliga.

Jag tänkte på det när det kom stora rubriker i tidningarna i veckan om att privata donatorer hade skänkt pengar till renoveringen av Operan.

300 miljoner kronor kommer från Erling Perssons stiftelse, Antonia Ax:son Johnson med familj och stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond.

Kanske kommer det att användas som argument för dem som vill att kultur i högre utsträckning ska finansieras privat.

Man bör ändå hålla i åtanke att staten betalar 3.2 miljarder för renoveringen, dvs. mer än 90% av penningsumman.

Kulturministerns invigningstal på Göteborgs filmfestival nyligen aktualiserar också frågan om kulturens roll.

Parisa Liljestrand betonade att regeringen genomför den politik som en majoritet av svenskarna har röstat för, och att de pengar som satsas på film (och annan kultur) ska göra största möjliga nytta.

Hon möttes av en del burop, vilket har rapporterats utförligt i media. Filmkonnässörerna var inte så förtjusta i att nyttoperspektivet betonades så starkt.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan den tiden då målet för kulturpolitiken var att ”motverka kommersialismen negativa verkningar”.

Idag bejakas nyttoperspektivet, den privata finansieringen och kommersialismen … om än knappast när det handlar om operan.