Democracy don’t rule the worldYou better get that in your headThis world is ruled by violenceBut I guess that’s better left unsaid
Jag ville förstås se James Mangolds film om Bob Dylans tidiga år: A Complete Unknown.
Musiken var – föga förvånande – den stora behållningen. Timothée Chalamet är kongenial som Dylan (stor överraskning för mig) och Monica Barbaro låter verkligen exakt som Joan Baez.
Historien är välkänd: en ung Dylan kommer till New York och slår alla med häpnad, blir helgonförklarad efter Newportfestivalen och skriver oavbrutet fantastiska låtar.
Han har en del problem med kvinnor och beter sig lumpet både mot Suzy Rotolo (som heter något annat i filmen) och Joan Baez. Eller det är väl kvinnorna som har problem med honom.
Dylan blir alltmer missnöjd med all uppståndelse, och på alla som hela tiden vill ha något av honom. Han vill gå sin egen väg och chockar folkmusikentusiasterna vid ytterligare en festival i Newport med att spela elektriskt och ”fucking loud”.
Ingen dokumentär är det, så man får stå ut med sådant som inte är historiskt korrekt (till och med jag som inte är någon riktig ”Dylanman” hittar en hel del).
Det är annars en ganska rak historia som berättas. Filmen har inte samma djup som Todd Haynes film om Dylan från 2007, I’m Not There. Där lät Haynes sex skådespelare, bland annat Cate Blanchett, göra olika inkarnationer av Dylan.
Det där citatet som jag började blogginlägget med är för resten från Dylans låt Union Sundown från albumet Infidels. Känns tyvärr än mer aktuellt idag än på länge.
Blyerts och blad 