Efter 10 omgångar – en tredjedel av alla matcher – kan det vara en lämplig tid för att spekulera lite om hur det allsvenska fotbollsåret kommer att se ut.

Mitt eget lag, IFK Norrköping, ligger på sjunde plats och det är lite bättre än förväntat. Så jag borde väl vara nöjd.

Men det har inte sett så bra ut på plan. Vi har problem i försvaret och blir ofta ganska lätt igenomspelade på mittfältet.

Så lite orolig är jag, men blir inte våra nyckelspelare skadade ska vi nog kunna undvika de tre sista platserna i tabellen.

Fyra glas konjak har det för resten blivit så här långt (varje seger firas på det sättet).

I övrigt då, vad finns att säga? Bästa spelet: Hammarby. Överraskning: Mjällby (leder serien). Störst potential: Elfsborg. Underpresterar: Sirius. Mest att förlora: Malmö FF.

Kanske vinner Malmö FF ändå till slut. Värnamo kommer säkert att åka ur, och det blir nog en jobbig sommar/höst för Öster och Halmstad.

Jag var för resten och såg IFK slå IK Sirius på Studenternas här i Uppsala i måndags: 1-2.

Sirius supportrar tyckte knappast att det var rättvist, men målvakten ingår också i laget och vår var bättre än deras.

Jag stod lite avsides bland supportrarna på en kortsida, på det som kallas ”bortastå”. Det var god stämning och helt bengalfritt.

När domaren efter 17 minuters tilläggstid (en assisterande domare stukade foten och fick bäras ut på bår!) blåste av matchen, kändes det bra att står där mitt i sången.

Kom att tänka på Nick Hornbys citat från boken Fever Pitch:

“…So please, be tolerant of those who describe a sporting moment as their best ever. We do not lack imagination, nor have we had sad and barren lives; it is just that real life is paler, duller, and contains less potential for unexpected delirium.”