Oxveckor och gråkallt. Jag hade varit nere på stan för att köpa ägg och lite annat. På väg hem tänkte jag lyssna på Trumps tal från Davos.

Men jag klarade bara sisådär tjugo sekunder innan jag var tvungen att stänga av. Jag blir illamående av att lyssna på honom.

Istället fick det bli Amanda Bergmans nya album i lurarna.

Embraced for a second as we die.

Läget i världen är deppigt. USA låtsas numera inte ens att de agerar utifrån något annat än det egna intresset, och landet är i expressfart på väg mot ett auktoritärt styre.

Så mycket checks and balances ser man inte, trots att presidenten är galen.

Den amerikanske utrikesministern Henry Kissinger sa en gång att det inte fanns någon att ringa om man ville prata med Europa.

På sätt och vis sant, både då och nu. Nu är läget det att EU har ett nummer i Washington att ringa, men att det inte längre finns någon vuxen där som svarar.

Alla som tyckte att vi äntligen hade kommit hem när vi blev medlemmar i NATO, kanske börjar undra om inte det där hemmet är djupt dysfunktionellt.

Man får innerligt hoppas att det är slut med den europeiska underdånigheten, och att EU skaffar sig en egen utrikespolitisk strategi. Vet inte om jag vågar tro på det.

Jag fortsatte hem med Amanda Bergmans låt Grasp i öronen.

”They terrorize/Blood in the seas/Blood on their sunny beaches/Blood in their tracks/Can’t keep a conversation now/You’re mad like a dream.”