Det är mars, och jag hör en bofink i trädgården för första gången i år. Och så har det hållits årsstämma i bostadsrättsföreningen Gustavsberg 12.

Vårtecken.

Mars var också den romerska krigsguden … månaden mars är uppkallad efter honom, eftersom man brukade starta krig vid den tiden på året.

Så också nu … efter folkmord och förstörelse i Gaza lyckades Nethanyahu (som under många år har velat ha ett krig mot Iran) få med sig den amerikanske presidenten på ett sådant.

Utan något tydligt amerikanskt motiv och som det verkar relativt planlöst (och under pågående förhandlingar under omansk ledning) attackerades Iran med all den militära kraft som USA och Israel kan uppbåda.

Konsekvenserna av kriget går inte att förutsäga, förutom att en massa människor kommer att dö.

Att Iran är ett land med stor kapacitet att orsaka förödelse i regionen och i världen, bekymrade inte en nyckefull amerikansk president, omgiven som han numera är av en samling lojala galenpannor.

Kriget är dårskap och det strider mot internationell rätt.

Det bekymrar förstås inte dem som anser att makt är rätt, men andra? Europeiska ledare har med några undantag (framförallt Sanchez i Spanien) varit mycket försiktiga i sina reaktioner, eftersom de inte vill stöta sig med Trump.

Om europeiska länder inte står upp för en regelbaserad ordning och kan säga att det som sker är en aggression som bryter mot en sådan ordning, vad finns det då kvar av principiell hållning?

Värst i klassen är nog den svenske statsministern. I Agenda säger Kristersson att det är hur kriget avslutas som kommer att avgöra vad vi tycker. Om det lyckas är det tillåtet … är det verkligen en doktrin för oss?

”Lyckas” för Kristersson är förmodar jag att det iranska folket blir kvitt den vedervärdiga regim som länge har styrt landet. Många önskar det, men det är nu inte det som vägleder barbarerna i Washington och Tel Aviv.