Jag vet att det är ett ålderstecken att alltför ofta utbrista hur vackert någonting är därute, men den gotländska naturen är säregen.

Särskilt kombinationen av kalkstensvita vägar, låg vegetation, den blå Östersjön och en himmel som ibland liksom öppnar sig.

Som vid Grogarnsberget (på bilden till höger) i närheten av Katthammarsvik.

Från klinten kan man se ut över vattnet – det alltid närvarande.

Tomas Tranströmer har i sin diktsamling Östersjöar beskrivit detta:

Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt,
Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen
är man ute på öppna sjön.
Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte
stelnade i melankoli när det blåste upp:
”Man måste tänka på dem som är ute i båtarna.”