Jag har skrivit förut om konstbråket i Uppsala kring Erik Krikortz DDR-dekorerade värmecentral vid Karolinabacken. Den lilla huset är numera försett med en del förklarande texter (ett slags disclaimers).

I morse i det lätta snöfallet gick jag förbi Bror Hjorts Näckens polska som står framför stationshuset. Det är en sex meter hög skulpturgrupp som uppfördes 1967. Då blev det också bråk.

Bror Hjort ville att vi under vår korta stund på jorden,”… liksom det dansande paret på skulpturens topp skulle känna livets dans i dess eviga cirkelrörelse genom generationerna”.

Det som mest diskuterades, då det begav sig, var dock knappast detta utan den nakna kvinnan och den nakna mannen, och särskilt den senares praktfulla könsorgan.

Det råder dock inte någon sedvanlig könsmaktsordning i form av undergiven passivitet hos kvinnan, hävdar kommunen i ett roande försök att undvika felaktiga tolkningar (här är informationsbladet).

”Näckens penis halvslokar och ansiktsuttrycket är snarare hjälplöst underställt naturens obändiga lagar än ett uttryck för manlig dådkraft”.