Det pågår en diskussion om hur universitet och högskolor ska styras.

De konkurrerande alternativen sägs vara linjestyrning och kollegial styrning.

Vissa vill ha ledningar som agerar strategiskt (starka organisationer), medan andra vill att kollektiv av lärare och forskare ska bestämma (mer) över verksamheten.

I praktiken kommer vi antagligen alltid att ha blandformer (som vi  kommer att vara missnöjda med).

Bo Rothstein hävdade på DN Debatt att de bästa amerikanska universiteten kännetecknas av stark linjestyrning (verkställande makt) och starka kollegier.

Hans idé är att vi ska ha starka verkställande ledningar, men att dessa ska granskas av kollegiala organ som också ska kunna utkräva ansvar av linjen.

Således: både starka ledningar och starka kollegiala organ.

Det är oklart vilken roll som politiken tänks spela, vilket är märkligt när förebilden för det som föreslås just är den parlamentariska demokratin.

Mina erfarenheter gör nog att jag föredrar situationen med svaga ledningar och relativt svaga kollegiala organ.