Kulturnatt i Uppsala med en massa aktiviteter på stan. Den ordnas en gång om året, och det brukar vara kul att gå runt och lyssna på lite av varje.

Men inte idag. Istället blev det en promenad mot den strida strömmen av folk ner till Uppsala Central och tåg till huvudstaden.

Där var det ännu mer folk som var ute och rörde på sig. En del – mest män mellan 35 och 55 – hade tagit sig igenom en halvmara, men såg inte särskilt trötta ut för det.

Vi hade köpt biljetter till Dramaten (vid inköpstillfället okunniga om att det var kulturnatt i Uppsala), till en pjäs som heter Vox Humana, den mänskliga rösten.

Lena Endre spelar djupt förtvivlad kvinna inbegripen i ett sista telefonsamtal med den man som har lämnat henne.

Visserligen är det välspelat, men efter ett tag känner man att det kanske kan räcka med bedrövelse och  hjälplöshet. Kvinnan borde väl kunna tänka sig att leva också utan den här mannen.

Pjäsen tar en intressant vändning när också Endre protesterar mot att kvinnan gestaltas som helt renons på tankeförmåga.

Endre vill ändra i texten. Hon tycker inte att man kan framställa kvinnor på det här sättet år 2023.

Nu hände det grejer på scenen som jag inte är så säker på att pjäsförfattaren Jean Cocteau skulle ha gillat, men han är å andra sidan död sedan 60 år.

Pjäsen fick i alla fall med detta en viss dynamik som den verkligen behövde. Jag ska väl inte avslöja hur allt sedan slutar, men ni kan kanske gissa (ledtråd: det kommer inte att bli någon uppföljare).

En annan ovanlig och rolig grej som hade förvånat Cocteau … är att det förekommer en hund i föreställningen. Den finns inte i rolllistan, så jag vet inte vad den heter.