Lennart Lundquist, statsvetare vid Lunds universitet, skrev i slutet av 1990-talet om Demokratins väktare.

Han argumenterade för att ämbetsmännen, förvaltningen, inte enbart har en roll som politikens tjänare utan också som politikens väktare.

Framförallt var Lundquist kritisk till det han kallade ekonomismen, vilket väl ungefär var det som andra då och senare har talat om som NPM (New Public Management), dvs. bruket av management- och marknadsmodeller för att styra offentliga verksamheter.

Lundquists resonemang om förvaltningen som demokratins väktare har i samtiden fått förnyad aktualitet, och det i samband med en diskussion om ”democratic backsliding”.

Med detta avses en gradvis process där värden som är förknippade med demokratiska institutioner undermineras. Ofta refereras i dessa sammanhang till Trump, Bolsonaro, Orban och Nethanyahu.

Men det finns också tendenser i vår egen demokrati att politiken hittar på saker som kan resultera i att vi rör oss i en riktning som äventyrar grundläggande demokratiska värden.

En artikel nyligen på SvD:s debattsida om förslaget att ge mer lön till sådana tjänstemän i Regeringskansliet som arbetar med Tidö-frågor illustrerar detta.

Lundquists argument och det argument som andra inom forskningsområdet lyfter fram är att tjänstemännens uppgift och plikt är att försvara demokratins värden också mot demokratiskt valda regeringar när dessa föreslår sådant som kan underminera sådana värden.

Alltså, tjänstemännen som demokratins väktare.

Hur rollen som demokratins väktare kan förenas med rollen som demokratins tjänare, är en viktig och allt annat än trivial fråga.

Precis som den förvaltningspolitiska kommissionen i slutet av 1990-talet betonade, handlar det om att väga olika krav mot varandra: demokrati, rättssäkerhet och effektivitet.

Lundquists argument var att ekonomismen (NPM-idéerna) var ett resultat av en strävan efter effektivitet som hotade såväl rättssäkerhet som demokrati.

Dagens debatt om ”backsliding democracy” handlar om att den liberala demokratin kan hotas av illiberala politiska rörelser, dvs. av demokratin.

Den liberala demokratin är ju utformad för sådana som är beredda att acceptera spelreglerna. Det vi ser idag på olika håll i världen är dock illiberala politiker som med hjälp av demokratiska regler och procedurer gör sådant som kan sätta demokratin ur spel.