Bosse Larsson, en av landets genom tiderna bästa fotbollsspelare, är död.

Jag har ett fint minne av honom. Året var 1964. Jag var 10 år gammal, och samlade autografer.

Efter IFK:s alla hemmamatcher stod jag och ett 20-tal andra killar utanför Idrottsparken och väntade på spelarna med våra autografblock.

Inför sista omgången var de flesta säkra på att Malmö FF skulle ta hem det allsvenska guldet. MFF spelade sin sista match mot IFK på Idrottsparken, och förlorade (förstås) med 3-0.

Djurgården vann samtidigt sin match mot Göteborg på Råsunda med 4-1 och tog – efter en groteskt feldömd straff i slutminuterna av matchen – hem pokalen med endast ett måls marginal.

MFF-spelarna var förkrossade. Som vanligt var Krister Kristensson och ”Tejpen” Björklund ändå hyggliga och skrev autografer, men inga andra.

Jag vågade mig ändå fram till deras store stjärna (som var på extremt dåligt humör), och bad om en autograf. Till min och alla andras förvåning tog han pennan och autografblocket och började skriva.

När de andra såg detta trängde de sig omedelbart på med sina block. Larsson blev lack och slutade skriva. Jag fick tillbaka blocket där det nu stod ”Bo”. Han hann inte längre.

Lite senare vågade jag mig fram igen och han fyllde då på med ”Larsson”. Det var den enda autograf som han skrev efter den matchen.

Jag har alltid tänkt på den där Bosse Larsson som skrev autograf enbart till mig som en etablerad spelare, men jag inser nu att han då faktiskt enbart var 20 år gammal och bara i början av en sagolik karriär.

Malmö FF är verkligen inte mitt lag, men malmöborna gör rätt i att hylla sin störste spelare genom tiderna. Vila i frid, Bo Larsson!