Dagens Nyheter den 20 december 2023.

På ett stort uppslag, illustrerat med kartor och en stridsutrustad svensk soldat, visas den nya geografin för den svenska försvarsmakten.

Arméchefen säger att: ”förhoppningsvis slipper vi ta striden på eget territorium”.

Vår sedan länge beprövade – och får man säga lyckosamma – politik baserad på militär alliansfrihet, eget försvar och en utrikespolitik inriktad mot fredliga relationer, är borta med vinden

Genom värdlandsavtalen med USA och (det kommande) medlemskapet i Nato, blir vi en integrerad del i Nato:s försvars- och anfallsplanering. Förmodligen kommer den framtida svenska krigsmakten att ledas från Nato:s ledningsstab i Norfolk på USA:s östkust.

Fort går det. Det har påståtts vara så bråttom att ändra politiken att det inte har funnits tid att låta medborgarna tänka till och säga sitt.

Argumentet har sagts vara att hindra Putin att i närtid (dvs. när Ryssland har fullt upp med kriget mot Ukraina) kasta sig över oss. Låter det sannolikt?

Nä, brådskan är skapad. En bättre förklaring är väl att de krafter i vårt samhälle som länge har hånat alliansfriheten och velat att Sverige ska närma sig Nato med Putins invasion fick och utnyttjade ett ”window of opportunity”.

Med värdlandsavtalen inordnas Sverige i USA:s planering, och underordnas amerikanska intressen. Svårt att vara entusiastisk över detta.

Att Ryssland i framtiden skulle ha riktat ett avgränsat angrepp mot ett Sverige utanför Nato förefaller osannolikt. När vi är med i Nato kommer vi dock vid en storkonflikt att uppfattas som ett legitimt mål för ryska angrepp.

Som medlemmar i Nato och med amerikanska baser, anläggningar och övningsområden på 17 platser i landet (där amerikansk lag ska gälla!) utgör vi uppenbart ett hot mot Ryssland.

Med våra beslut har vi således bidragit till att öka spänningen i området, och ökat risken att vi i en storkonflikt mellan stormakterna hamnar mitt i stridigheterna (med alla de fruktansvärda konsekvenser som det skulle få).

Det hade varit klokare att fortsätta vår tidigare linje, rusta upp vårt försvar, samarbeta med (men inte underordna oss) Nato och verka för att minska spänningen i området.

Ingen kan påstå att vi har haft en omfattande diskussion om denna dramatiska förändring av politiken. Det borde vi ha haft.

På en annan sida i samma tidning (DN den 20 december 2023) möts vi av rubriken: ”Hela svenska samhället ska förberedas för krig”.

Det är klokt att vi förbereder oss för ett krig, men vi borde inte bidra till att öka sannolikheten för att drabbas av ett sådant.