Idag var det forskningspolitisk dag, arrangerad av Vetenskapsrådet. Plats: Stockholm Waterfront.

Jag var nyfiken på vad utbildnings- och forskningsministern Mats Persson skulle säga om forskningspolitik.

Kanske också om den föreslagna (och av de flesta remissorgan kraftfullt kritiserade) omorganisationen av den svenska forskningsrådsorganisationen.

Övrigt på programmet: forskningskvalitet och samhällsnytta; forskningens genomslag; och om hur vi ska hantera AI för att bli en framgångsrik forskningsnation.

Plus en föreläsning av fjolårets svenska nobelpristagare i fysik Anne L’Huillier.

Tid för mingel var det också. Jag är varken särskilt road av det eller bra på det (det senare kanske förklarar det första), men jag såg till att få i mig tillräckligt med koffein för att hänga med under sessionerna.

Hur var det då? Tja, ministern var inte där i egen hög person utan gav en hälsning via länk. Han var istället på Zoegas i Hälsingborg på en kafferostningsaktivitet.

Med 400 deltagare intresserade av forskningspolitik i ett arrangemang av Perssons viktigaste myndighet, var det en uppseendeväckande konstig prioritering.

Bäst var Anne L’Huillers underbart fina beskrivning av sin egen karriär som forskare.

På frågan om vad som gör en bra forskningsmiljö sa hon (ungefär): 10-15 forskare som trivs att jobba tillsammans och som har olika kompetenser.

”Och så behövs det väl en ledare”, undrade moderatorn för hennes session. Nej, det behövs inte alls sa L’Huiller. Ingen ledare men det kan behövas en koordinator …

Precis så.