Jag ser i Dagens Nyheter att Svante Beckman är död.

När jag gick forskarutbildningen höll han ett seminarium som jag fångades av, kanske mer än något annat som jag bevistade under den tiden.

Det handlade om hur man i historien hade tänkt på framtiden, och vilka konsekvenser det kom att få.

Seminariet var intressant, och Svante utstrålade nyfikenhet och öppenhet.

”Framtiden ordnar nuet. Vår uppfattning av dagens situation bestäms i viss mening av vilken framtid vi tror att den är förhistorien till” (Långt borta och nära, utgiven av Sekretariatet för framtidsstudier)

Vi träffades sedan sporadiskt. Han ville att jag skulle skriva ett kapitel i en antologi åt Maktutredningen, men jag hade inte utrymme för det då.

När jag ledde ett forskningsprogram om kulturpolitik för ett knappt decennium sedan sågs vi igen … han var med och kommenterade en del texter.

Nu är han död. Jag är glad att jag sa till honom hur viktigt det där seminariet var för mig. Frid över hans minne.

I begravningsannonsen finns en underbar dikt som han själv har skrivit. Den är publicerad i diktsamlingen Ålderdomsbrott  som kom ett par år innan hans död.

När bladen brinner

forslas åldringarna ut i skogen

för att gå en kurs i vissnandets glädje

På vägen hem

skrålar de ”närmare Gud till dig” för full hals

och kastar överblivna bullar på varandra