Blyerts och blad

Ni som har undrat … tornseglaren kom i förra veckan till Uppsala, så nu är nästan alla fåglar på plats igen.

Någon som också var hos oss i helgen var Flora, mitt äldsta barnbarn.

Jag hämtade henne på skolan i Gamla Stan i fredags och så åkte vi tåg till Uppsala. Helgen gick sedan åt till att göra (i princip) allt som hon ville.

Vi har käkat sushi, spelat spel, lagt pussel, ätit glass, dansat (mest Flora), shoppat kläder (till henne) och så blev det lördagsmys och uppladdning inför finalen i Eurovision.

Jag har länge misstänkt att Eurovision och den svenska serien av kvalificeringar mest uppskattas av barn och så verkar det vara.

Flora somnade dock under själva tävlingen, så jag och Maria fick ensamma genomlida avslutningsnummer, snabbrepriser och omröstning.

Flora gillade Norges bidrag bäst (den kom på 18:e plats) och jag Italiens (som kom femma).

På söndagen ekade sedan ”Bada bastu” och det estniska ”Espresso Macchiato” (också en skojlåt) i huvudet … efter alltför många lyssningar.

Alla var lite trötta på söndagen, men vi kom i alla fall iväg på en promenad i skogen. Flora skrev upp alla fåglar som vi hörde.

Jag och Flora tog sedan tåget och tunnelbanan tillbaka till Gröndal sent på söndag eftermiddag, och där återförenades hon med lillebror Arthur.

På Floras uppmaning serverade sedan pappa Jon de små gullisarna drinkar på balkongen (bilden ovan).

Superfin helg!

Lite kylslagen vår. Idag hålls det en tyst minut för de tre ungdomar (två av dem barn) som sköts ihjäl i Fålhagen, i centrala Uppsala.

Morden skedde dagen före det stora valborgsfirandet.

När den förfärliga nyheten kom trodde vi att firandet (åtminstone det som arrangerades av universitetet och kommunen) skulle ställas in.

Men så blev det inte, och man kan fundera över varför.

Det var som att morden snabbt definierades som ”gängrelaterade”. De hade skett i de ”närverkskriminellas” värld, och att det var en annan värld än den som vi lever i.

En obehaglig tanke smög sig på … skulle reaktionen ha blivit annorlunda ifall de mördade barnen och ungdomarna hade hetat Jakob, Oskar och Hugo?

Det kändes i alla fall konstigt att Valborg i Uppsala skulle firas på traditionellt sätt efter detta.

Men det finns förstås olika sätt att se på detta. Som Tage Danielsson sa är det ”… ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände”.

Själv tog jag tåget från Uppsala söderut (bestämt sedan tidigare). Jag tillbringade några dagar med barnbarnen Olof och Albin i Malmö.

Det blev ett par fina dagar i ett varmt och skönt Malmö. Vi promenerade (som synes på bilden) i solen längs vattnet i Västra Hamnen, spelade fotboll och käkade glass.

Allt på behörigt avstånd från valborgsfirandet i Uppsala.

Det är verkligen härligt att promenera ute nu … molnigt och grått, men fint.

Stadsskogen intill där jag bor är full av trastar, rödhakar, gärdsmyg och kungsfåglar. De olika sångarna verkar också vara på ingång, så snart får man höra grönsångaren igen.

I närbelägna Ekebysjön simmar svanar, sothönor, rörhönor. Idag såg jag också ett par knipor.

Lika idylliskt är det inte i den stora världen.

Klimatmålet om 1.5% ökning av medeltemperaturen (jämfört med förindustriell tid) som finns i Parisavtalet har redan överskridits. Trots det leder regeringens politik till att våra egna utsläpp ökar.

Katastrofen i Gaza bara pågår och pågår … med massmord, svält, systematiska bombningar av sjukhus och etnisk rensning. Inte ett uns av kritik av den vidriga israeliska politiken kommer från den svenska regeringen.

Kriget mellan Ryssland och Ukraina fortsätter med dagliga attacker mot både civila och militära mål. Svenska politiker vill satsa enorma resurser på militär upprustning, och tycks märkligt ointresserade av att få till en rimlig fred.

Vi har övergivit alliansfriheten och vi har ett avtal som ger USA (ni vet det där landet som styrs av en lynnig narcissist) tillgång till våra militära anläggningar. Klokheten i detta är – för att uttrycka det milt – tvivelaktig.

Sånt där kan jag förtvivla över när jag promenerar i skogen och håller koll på flyttfåglarna när de återvänder från Södern till sina revir.

Kanske tänker dom som jag när dom ser mig igen: titta, där är den där figuren … precis som förra året och precis på samma plats.

Det är ändå märkligt allting.

Några har påpekat att bloggandet har legat nere ett tag, och det trots att det inte saknas händelser att skriva om.

Men det är helt enkelt svårt att ta in – och att skriva om – de omvälvningar som nu sker i världen. Det blir liksom så futtigt.

Det är sorgligt att se USA utvecklas i auktoritär riktning.

Mycket elände i världen har sitt ursprung i USA:s utrikespolitiska aktioner (till exempel i Irak), men det som nu sker i motarbetandet av internationella institutioner (ICC, WHO, FN etc.) saknar motstycke.

Uppenbart är att varken medlemskapet i Nato eller det så kallade DCA-avtalet (det bilaterala avtal som ger USA tillgång till alla våra militära anläggningar) ger oss svenskar någon säkerhet.

Man kan förstå att oron är ännu större inte enbart i Ukraina utan i förlängningen också i länder som Estland och Lettland att det ska bli kastade under bussen.

Europa behöver uppenbart enas – inom flera områden – om en tydlig linje gentemot USA, och Europa behöver rusta upp. Det kan bli nog så svårt.

Flera länder har stora ekonomiska problem. Tyskland kommer att få vänta ett tag på en ny koalitionsregering och det franska folket är grundligt trötta på sin president (och vem kommer att efterträda Macron?).

Många länder i Europa är dessutom hemsökta av partier som i hög grad välkomnar tidens auktoritära strömningar, och som dessutom är uttalat (eller outtalat) EU-skeptiska.

Mörker, men hur var det han sa Konfucius: ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus”. Eller om det var Tove Jansson …