Isterband från Bräkne-Hoby

Medan Söderköping hade sin storhetstid på 1300-talet, hade Karlskrona det några hundra år senare.

I Roskildefreden 1658 fick Sverige bland annat Skåne och Blekinge. Karlskrona grundades strax därefter på Trossö av Karl XI i militärt syfte med flottbas och befästningar.

Det gällde att hålla dansken kort.

Karlskrona byggdes som en tänkt framtida huvudstad i en svensk stormakt. Dess betydelse minskade dock i takt med att stormaktsambitionerna ”tonades ner”.

Karlskrona är en fin stad att promenera runt i. Vid det stora torget (faktiskt uppseendeväckande stort) står den tjusiga Fredrikskyrkan (bilden), och påminner inte så lite om ett italienskt renässanspalats.

Efter bilresan var det också skönt att i eftermiddagssolen nere vid Fisktorget kunna njuta av en skeppslager från ett lokalt bryggeri.

Vi hittade senare en glest besatt restaurang. Dess normala kundkrets under sommaren brukade, enligt kyparen, bestå till 50% av danskar och till 15 % av tyskar.

Staden byggdes för att hålla danskarna på betryggande avstånd. Nu – några hundra år senare – vill stadens invånare ingenting hellre än att välkomna så många danskar som möjligt.

Det blev en lokal blekingsk specialitet till middag för mig: isterband från Wiktor Olssons Slakt- och Chark i Bräkne-Hoby. Maria åt en sallad.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Bullerbyn

Söderköping var länge en av landets viktigaste städer.

År 1235 grundades ett franciskanerkloster, enbart 25 år efter det att Franciskus av Assisi hade grundat sin orden av gråbröder.

Runt år 1300 var staden politiskt nära nog  jämbördig med Stockholm. I staden kröntes såväl kungar som drottningar.

Drottning Margareta av Danmark hängde också en hel del i Söderköping.

Efterhand tappade staden i betydelse. Det huvudsakliga skälet var landhöjningen. Det gick inte längre att segla in djupgående båtar via Slätbaken, och den nya hamnstaden i räjongen kom istället att bli Norrköping.

Numera är Söderköping en idyllisk semesterstad,  känd för Göta kanal, glassförsäljning och Söderköpings Brunn (som dock visade sig ha stängt ner verksamheten för sommaren av Covid 19-skäl).

Istället för att dricka brunn, fick vi alltså dra vidare söderut. Nästa anhalt på resan  blev Stensjö by, i Döderhults socken, nära Oskarshamn.

Stensjö är något så ovanligt som en oskiftad by. Bönderna på plats protesterade mot skiftesreformerna 1815-1816 så de genomfördes inte … vilket fick till följd att alla gårdar kom att ligga kvar samlade i byn.

Allt hade säkert förfallit om inte Vitterhetsakademin – på initiativ av den från socknen bördige Erik Stensiö – finansierade en renovering och restaurering av bebyggelse och omgivningar.

Nu är hela byn ett mycket fint bevarat kulturreservat. Det är lätt att förstå att Stensjö användes vid inspelningarna av såväl Emil i Lönneberga som Barnen i Bullerbyn.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

20 kronor för en fika …

När jag var barn var sommarens höjdpunkt att åka runt i Sverige (i de södra delarna … aldrig längre norrut än Dalarna) och tälta.

Det var vad familjen hade råd med, och det var fantastiskt. I bilen satt jag med Vägboken och höll koll på hur vi skulle åka, var vi skulle stanna för att se något stenröse, skeppssättning eller liknande.

Vi badade, spelade fotboll och åt raketost. Allt var förenat med en stark känsla av frihet.

Hela familjen sov i ett litet innertält. När det regnade var pappa ute och grävde kanaler så att vi inte skulle flyta iväg.

Flera somrar var vi på Öland, någon sommar på Gotland (brorsan och jag tog autografer av Kurre Hamrin i sanddynerna i Tofta), någon i Bohuslän, några i Skåne och någon i Dalarna (autograf av Toini Gustavsson i Orsa).

Lite samma frihetskänsla infann sig för någon dryg vecka sedan när vi tog bilen söderut. Det huvudsakliga målet var att tillbringa några dagar med Linnea, Micke och tvårige Olof i Malmö.

Vi skyndade inte iväg utan stannade på några ställen och sov över, dock inte i tält den här gången.

Första stoppet var Söderköping. Det är nästan min barndoms hemtrakter (min farmor och farfar bodde där), så jag har hängt vid kanalen tidigare.

Söderköping är en idyllisk stad, numera tydligen mest känd för sina glassar. Höjdpunkten för oss var dock inte dessa, utan caféet utanför S:t Laurentii kyrka.

Inga snöda vinstintressen där inte. För 20 kronor fick man kaffe och en rejäl fikatallrik (bilden).

Och allt inmundigades, som synes på bilden till vänster, i enlighet med Folkhälsomyndighetens anvisningar.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Hilma af Klint

Mycket har redan sagts om Hilma af Klint.

Utställningen på Moderna Muséet i Malmö är magisk.

Det mesta kan visserligen kallas magiskt nuförtiden, men utställningen av hennes verk i Malmö förtjänar epitetet.

Af Klint var en föregångare inom det abstrakta måleriet. Något som framhålls i den lilla broschyr som beledsagar utställningen är att Klint i sin konst kanaliserade budskap från den andliga världen.

Som många av sina samtida kollegor, använde hon sig av olika esoteriska läror i sitt skapande. Man kan fördjupa sig i hur detta påverkade innehållet i konsten, men man  också bara njuta av måleriet.

Det är en mycket sevärd utställning.

Finast är nog de tio största dukarna, där människans livscykel utforskas: från barndom till ålderdom (det är ett par av dessa som finns på bilderna).

Utställningen i Malmö är förlängd till februari 2021. Av covidkommande skäl måste biljetter förbokas. Gör gärna det!

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Ockupation

Nu är den veckan på året då honungsrosen blommar (se bilden till höger).

Som det står på odlarsidor på nätet belönar rosen sin ägare med överdådig blomning. Så är det verkligen.

Vissa sägs planera sin semester efter rosen. När den blommar åker man ingenstans. I år är det hursomhelst inget problem, eftersom vi inte ska resa så mycket den här sommaren.

Så nu kan vi njuta av prakten, dofterna och surret från alla bin. Allt verkar frid och fröjd …

… men bakom idyllen döljer sig faktiskt en illasinnad ockupation. På bilden anas det säkert hundraåriga äppelträd som rosen har satt sina taggar i.

Utan någon skam alls använder rosen trädet som en slags spalje. Med sina taggiga grenar har den sugit sig fast och tagit trädet i besittning.

Visst är den både vacker och väldoftande, men vi låter oss inte luras. Att befria äppelträdet från ockupationsmakten ska bli höstens projekt i trädgården.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

En stiftelse löper amok

Stiftelseformen har av många framhållits som attraktiv för verksamheter som universitet och kulturinstitutioner. Stiftelser har en del fördelar om man exempelvis vill skydda verksamheter från framtida politiska klåfingrar.

Stiftelser utgör självständiga rättssubjekt. De har varken ägare eller huvudmän som de behöver lyda.

Dock kan de inte göra som de själva vill. Den som sitter i stiftelsens styrelse måste följa de stadgar som finns. Stadgarna kan vara mer eller mindre klara.

Finns oklarheter är det styrelsens plikt att ta reda på vilka intentioner stiftarna en gång hade, och att förvalta stiftelsen med detta i åtanke.

Men vad händer om en stiftelse börjar tolka sina stadgar på ett sätt som uppenbart är orimligt? Vad händer om de som förvaltar stiftelsen börjar se mer till sina egna och sina kollegors intressen?

Ett aktuellt exempel på en stiftelse vars handlande kan ifrågasättas i detta avseende är Östersjöstiftelsen.

Stiftelsen bildades i mitten av 1990-talet av löntagarfondspengar. Två ambitioner skulle förenas: att stödja en ny universitetsstruktur i södra Stockholm (det som sedermera blev Södertörns högskola) och att stötta framväxten av ett specifikt forskningsområde vid det lärosätet: Östersjö- och Östeuropaforskning.

Högskolan pekades i stadgarna ut som den enda destinatären för stiftelsen, dvs. den enda möjliga mottagaren av pengar. Stiftelsen skulle stödja uppbyggnaden av forskningen vid högskolan och den skulle stödja den angivna forskningsinriktningen vid högskolan.

Under de första dryga 20 åren var Södertörns högskola självklart den enda möjliga anslagsmottagaren. Många beklagade att det var så, framför allt forskare med Östersjö- och Östeuropainriktning vid andra lärosäten. Inte så svårt att förstå.

Men enligt stadgarna är det forskningen ”vid Södertörns högskola” som ska stödjas. I propositionen – som uttryckte stiftarens ambitioner – sades det att stiftelsen skulle bidra till tillkomsten av Södertörns högskola och ”… i fortvarighet finansiera forskning inom denna”.

Man kan förstås diskutera med vilken klokhet som stadgarna en gång formulerades, men de initiativ som har tagits för att åstadkomma en så kallad permutation har misslyckats. Det finns nämligen en destinatär: Södertörns högskola.

Nyligen (maj 2020) har dock stiftelsens styrelse antagit en programförklaring som öppnar för att andra också direkt kan finansieras av stiftelsen. Inledningsvis kommer detta måhända att ske i mindre skala, men på sikt kan det få dramatiska konsekvenser för högskolan.

Stiftelsen har dessutom tagit på sig rollen av den som ska styra högskolan, något som också strider mot stiftarens intentioner. I stiftelsens stadgar sägs att stiftelsen ska utvärdera sina stödformer, men stiftelsen behandlar numera snarast högskolan som en underlydande enhet som man bestämmer över.

Om motivet för den nya aktivismen hos stiftelsen kan man spekulera. Det som sägs av stiftelsen är att den konkurrens som uppstår kommer att öka kvaliteten i högskolans forskning, Men i realiteten handlar det nog i huvudsak inte om det, utan om pengar och makt.

De pengar som stiftaren en gång ”låste” till Södertörns högskola, vill nu stiftelsen att andra ska få del av. Det pikanta är förstås att det just är de forskare som sitter i stiftelsens styrelse (och deras kollegor och nätverk) som kommer att ha störst glädje av detta.

Stiftelsens styrelsemedlemmar riggar helt enkelt det framtida systemet på ett sätt som gynnar deras egna och deras kollegors intressen. Det här skulle förstås inte vara möjligt om det lärosäte som drabbades var ett större och mer etablerat än Södertörn.

Regering och riksdag avsåg att Östersjöstiftelsens medel skulle komma Södertörns högskola till del, och bidra till forskning och forskarutbildning där. Det förhållandet vill stiftelsens nuvarande styrelse ändra på.  

Stiftelsen räknar tvivelsutan med hurrarop från stora delar av universitets-Sverige. Alla forskare med intresse för Östersjö- och Östeuropastudier kommer att kunna få del av stiftelsens kassa. Och det är inga småpengar det handlar om.

Östersjöstiftelsen är en statlig stiftelse som har att agera efter sina stadgar och efter stiftarens intentioner. Hela tanken bakom ett stiftelseförordnande är stabilitet. Avsikten var att Östersjöstiftelsens pengar skulle komma högskolan till del för all framtid … i fortvarighet som det står i prop. 1993/94:177.

Det som aktualiseras är också en viktig principiell fråga, som har med lämpligheten i stiftelseformen att göra. Stiftelser har varken ägare eller huvudmän. De ansvarar enbart gentemot sig själva.

Det brukar ses som bra eftersom stiftelser inte behöver anpassa sig efter hur de dagsaktuella politiska vindarna blåser. Men vad göra när det är stiftelsens styrelse som svajar, och som inte längre är inställd på att fullgöra det som står i stadgarna?

Vad händer om en stiftelse bortser från vad stiftaren vill, och istället gör som den själv vill?

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Midsommar 2020

Den här konstiga våren och (för)sommaren kommer jag aldrig att glömma.

Konsumtionen av media om covid 19 har varit ohälsosamt hög. Undervisningen av studenter har skett digitalt. Det har till nöds fungerat, men har inte varit bra för kvalitén.

Jag har tappat lite i aktning för en institution som jag tidigare har varit ganska positivt inställd till (nej, det har ingenting med corona att göra).

Mer om det i ett framtida blogginlägg. Ledtråd: det är en stiftelse, men inte Svenska Akademin.

Det bästa med våren och försommaren har nog varit morgonpromenaderna i Stadsskogen.

Mycket mer njubart än att varje morgon behöva promenera till tåget.

Glad midsommar, alla!

 

 

Publicerat i Uncategorized, Varjehanda | Lämna en kommentar

Possibillities

 

I prefer movies.
I prefer cats.
I prefer the oaks along the Warta.
I prefer Dickens to Dostoyevsky.
I prefer myself liking people
to myself loving mankind.
I prefer keeping a needle and thread on hand, just in case.
I prefer the color green.
I prefer not to maintain
that reason is to blame for everything.
I prefer exceptions.
I prefer to leave early.
I prefer talking to doctors about something else.
I prefer the old fine-lined illustrations.
I prefer the absurdity of writing poems
to the absurdity of not writing poems.
I prefer, where love’s concerned, nonspecific anniversaries
that can be celebrated every day.
I prefer moralists
who promise me nothing.
I prefer cunning kindness to the over-trustful kind.
I prefer the earth in civvies.
I prefer conquered to conquering countries.
I prefer having some reservations.
I prefer the hell of chaos to the hell of order.
I prefer Grimms’ fairy tales to the newspapers’ front pages.
I prefer leaves without flowers to flowers without leaves.
I prefer dogs with uncropped tails.
I prefer light eyes, since mine are dark.
I prefer desk drawers.
I prefer many things that I haven’t mentioned here
to many things I’ve also left unsaid.
I prefer zeroes on the loose
to those lined up behind a cipher.
I prefer the time of insects to the time of stars.
I prefer to knock on wood.
I prefer not to ask how much longer and when.
I prefer keeping in mind even the possibility
that existence has its own reason for being.

/Wislawa Szymborska

 

 

 

Publicerat i Dikter, Kultur | Märkt , , | Lämna en kommentar

I never made a great film

Jag har plöjt Woody Allens självbiografi under några kvällar.

En rejäl del av Apropos of Nothing handlar om giftermålet med Mia Farrows adoptivdotter Soon-Yi Previn, konflikten med Farrow, pedofilanklagelser och allt runt omkring det.

Allen vill ge sin bild av vad som har hänt. Varken Allen eller Farrow kommer ut särskilt väl ur berättelsen (men det bör sägas att Allen är friad från det som han är anklagad för).

Allen är en skicklig berättare (vem trodde något annat?), och ibland är det lika kul som i en del av hans filmer. Särskilt när han beskriver uppväxten i New York och vägen till genombrottet … då han skrev 50 skämt i veckan för andra.

Men ofta är det lite för många namn som flimrar förbi.

Något som slår en under läsningen är glädjen i själva arbetet … skapandet. Trots det skriver han ändå förvånansvärt lite om hur filmerna kommer till: skrivandet, regisserandet, klipperiet etc.

Kanske beror det på att han – i sina egna ögon –  inte är någon intellektuell utan: “illiterate and uninterested in all things scholarly”. Idén om han skulle vara en intellektuell är ”phony as the Loch Ness monster”.

Även om han säger att han – trots att han har haft alla resurser i världen – aldrig har åstadkommit en riktigt bra film, så stämmer ju inte det.

Allen har verkligen en rad mästerverk: bakom sig Annie Hall, Broadway Danny Rose, Hanna och hennes systrar, Radio Days, Zelig, Match Point …

Och även om han har blivit (med Tegnells ord) ”äldre äldre” så är han ju bara 84 … och han gör fortfarande film.

Han säger sig inte ha något intresse av hur han kommer att bli ihågkommen: ”Rather than live on in the hearts and mind of the public, I prefer to live on in my apartment.”

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Kurvor

Bengt är ett typiskt 40- och 50-talsnamn. Ganska vanligt då, men inte längre.

Heter man Bengt idag är risken stor att man är en yngre äldre i riskzonen (det gäller förstås inte mig).

Ingen kallar längre sina nykomlingar i världen för Bengt, och det är inte så mycket att säga om det.

Bilden till höger här visar trenden för namnet Bengt under de senaste 100 åren. När jag döptes hade det hunnit bli en rejäl utförsbacke.

Såhär ser de flesta ”namnkurvor” ut. Kanske andra kurvor också … för visst ser kurvan ungefär också ut som kurvorna över Covid 19-dödsfall i olika länder.

Kanske kan man hoppas på en andra våg?

 

 

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar