Covid 19 och politiken

Igår talade jag vid ett så kallat webinarium, dvs. ett seminarium på webben. Det handlade om politik, förvaltning och expertstyre under pandemin.

Arrangörer var Förvaltningsakademin och Centrum för politikens organisering, Södertörns högskola.

Ca 140 personer deltog (eller satt i alla fall och tittade via zoom).

Jag tog min utgångspunkt i den kritik som finns som säger att politiken har gömt sig bakom myndigheten och expertisen, och att balansen mellan politik och administration har blivit fel.

Vi som läser Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet känner igen argumentationen om politikens abdikation. Peter Wolodarski skrev exempelvis i DN (9 mars) att ”Ingen statsminister kan outsourca ledarskapet i en nationell kris till en statsepidemiolog”.

Min bild är att politiken heller inte har gjort det. Det är som om man tror att politiskt ledarskap framförallt handlar om att låta kraftfull och att peka med hela handen.

Politiken har organiserat den verksamhet som de ansvarar för på ett sätt som de tror är ändamålsenligt. Politisk styrning handlar om hur områden är organiserade: hur arbetsuppgifter är fördelade, hur samordning ska ske. Det handlar om regler, resurser och ledning.

Politiker har exempelvis inom folkhälsoarbetet givit mycket breda uppgifter till en myndighet (Folkhälsomyndigheten), och har instruerat myndigheten att dess arbete ska stå på vetenskaplig grund.

 

Det är detta som är den huvudsakliga styrningen, och den fanns redan på plats när Covid 19 nådde Sverige. Och det är – får man förmoda – denna sakkunskap som har ”organiserats in” som politiken har lyssnat till, och övertygats av.

Att inom ett område luta sig mot sina experter – och den organisering som har byggts upp – är inte ett uttryck för att politiken retirerar. Tvärtom visar det att politiken har tilltro till sin egen styrning.

Politiken hade förstås kunnat agera på annat sätt, tagit kommandot, inte följt expertmyndighetens råd (som i Danmark och Norge). Det finns inte några konstitutionella hinder för detta.

Men myndigheten har övertygat regeringen (och ganska stora delar av allmänheten verkar det som) om att den – i den svåra situation som uppstått – agerar på ett klokt sätt. Det har också får man väl säga funnits en stor öppenhet i agerandet med bland annat dagliga pressträffar.

Ansvarsfördelningen har således inte hamnat fel. Myndigheten har inte tagit på sig en roll som man inte bör ha. Politiken är varken outsourcad eller frånvarande.

Min bedömning är att regeringen agerar ungefär som man hade kunnat förvänta sig: den lyssnar på sina professionella och den litar (åtminstone än så länge) på sin egen organisering.

 

 

 

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Ett liv – ett lag

 

“Allting som har hänt känns när jag ser dig”, sjunger Markus Krunegård i den nya låt som framöver ska ljuda från läktarna på Idrottsparken … när IFK-spelarna äntrar planen (när väl Allsvenskan kommer igång).

”Den här stan är ingen stad, det är mitt sätt att leva”.

Tja, lite så är det ju så med IFK. De har varit och är en viktig del i mitt liv, ändå sedan hemmamatchen på Parken mot Vasco da Gama för länge, länge sedan.

Ingen som inte är ihopvuxen med ett lag kan nog förstå den där ångesten som infinner sig innan en match. Inte heller glädjen när det där avgörande målet till slut kommer, och man vet att det finns ett liv ytterligare en tid.

Höjdpunkterna genom åren har varit många. På senare år har nog matcherna mot Hammarby varit roligast av allt. Jag brukar kolla tillsammans med storebrorsan (som också är IFK-are) och äldste sonen Jon (som håller på Bajen).

Snart kanske Allsvenskan kommer igång igen, och då får jag förstås ta tåget söderut. Något guld blir det inte i år. Vi vinner numera var 26:e år (senaste segrarna 1963, 1989 och 2015), så nästa gång är 2041.

Då kommer jag förstås att hänga där i Curva Nordahl och lyssna när kidsen sjunger: ”Genom Folkparken/över strömmen/uppför backen/till Go’vän/ … Allt som har hänt/känns när jag ser dig/stjärnan där jag kommer ifrån/lyser alltid blå.”

 

 

 

 

Publicerat i Idrott, Kultur | Lämna en kommentar

Tjugofem år av gemenskap

Jag deltog runt sekelskiftet (det senaste) i ett nordiskt komparativt projekt där vi jämförde EU:s konsekvenser för norsk, dansk, svensk och finsk förvaltning och politik.

Jag och Göran Sundström skrev, bland annat på basis av studier i detta projekt, en bok som redovisade hur det svenska EU-arbetet såg ut.

Boken hette Från hemvävd till invävd. Europeiseringen av svensk förvaltning och politik (Liber 2006).

Under förra året kontaktades vi av Sieps (Svenska institutet för europapolitiska studier) som ville att vi skulle replikera den stora enkätundersökningen som hade genomförts i det nordiska projektet.

Sieps ville att vi med hjälp av den nya enkätundersökningen skulle analysera hur EU-arbetet hade förändrats under 25 år som medlem.

Rapporten kom idag och den går att ladda ner här.

Ganska mycket är sig likt. Statsförvaltningen är – precis som tidigare – i hög grad påverkad av EU, ägnar en stor del av sin arbetstid åt EU-frågor och uppfattar konsekvenserna av EU för sina egna områden som stora.

Den kanske mest förvånande förändring som vi ändå kan se är att förvaltningen har blivit mer passiv. Den tar färre initiativ gentemot EU.

Värdet av att vara lyhörd mot politiken tycks också ha minskat i betydelse. Inte så få enheter i förvaltningen har svårt att veta vad politikerna vill. Förvaltningens kontakter med andra aktörer i samhället har också minskat när det gäller EU-arbetet.

Sammanfattningvis: inga dramatiska förändringar men svensk förvaltning tycks – i sitt EU-arbete – ha blivit något mer passiv, något mer byråkratisk och lite mindre öppen.

Det vi iakttar kan vara en slags normalisering. Förvaltningen har efterhand kommit att betrakta EU som vardag. Hirschmans begreppsapparat – exit, voice och loyalty – verkar vara användbar för att förstå förvaltningens agerande.

Att stå utanför EU (exit) utgör inte längre något alternativ. Behovet av att ta egna initiativ för att förändra (voice) uppfattas inte vara lika starkt som tidigare.

Efter 25 år som medlem agerar förvaltningen som en normal och välvilligt inställd EU-stat (loyalty).

 

 

 

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Hjoggböle

Jag tillbringade en hel massa somrar i Enquistland. Vi bodde i Ragvaldsträsk, och passerade ofta genom Hjoggböle (som är nästgårds) på väg mot Falmark, Sjöbotten eller något annat ställe.

Thyra visade vägen. Hon hade järnkoll på vem som var vem, som bodde var, och hur släktbanden i trakten såg ut. När vi passerade Hjoggböle pekade hon ut det gröna huset där Enquists bodde.

Innan jag först kom till den här delen av landet (omlandet till Skellefteå), hade jag läst några av Enquists tidiga böcker: Legionärerna och Sekonden (och, vill jag minnas, reportageboken från OS 1972, Katedralen i Munchen).

Musikanternas uttåg, som kom 1978, är fantastisk (både sorglig och rolig). Den handlar bl.a. om agitator Elmblad som kom söderifrån och som hade masken ”deri månnom” … förklaringen till detta beteende var enligt pojken Nicanor i boken: ”Han jer stockholmar”.

Det var ju jag också – stockholmar – däruppe med Thyra och Sven, Jan Erik och Karin, Ingalill och n’Göran … och alla de andra. Det var minnesvärda somrar, om än lite vanskligt ibland med det dialektala. Vad betydde det att ett barn var flännut eller att någon drööktes?

Fast när Enquist skrev att Burträskarna icke vore riktigt navlade, då fattade man ju exakt vad han menade.

Något år in på 1990-talet kom Kapten Nemos bibliotek som nog är Enquists bästa bok … om de två barnen som förväxlades på sjukstugan i Bure (en sann historia). Det är en mörk och tragisk historia från Enquistland … berättad med ett förunderligt vackert språk.

Bokens berättare har Kapten Nemo (Jules Vernes figur) som ”välgörare”, och Nemo (fantasin) får en sådan viktig roll eftersom människosonen tyvärr inte hade tid. Enquist skriver i Kapten Nemos bibliotek – som så ofta – om solidariteten med de allra mest utsatta.

P O Enquist har alltid funnits där i mitt vuxna liv: som författare, journalist och dramatiker. En gång satt jag mittemot honom i T-banan. Vi hade båda sett en (ganska hopplös) pjäs på Dramaten.

Jag intervjuade en gång Gunilla Thorgren, hans fru, om kulturpolitik (hon hade varit statssekreterare åt minister Ulvskog). Jag borde kanske också ha bytt några ord med herr Enquist. Han var ju ledamot i den kulturutredning som lade grunden till 1974-års sägenomspunna kulturpolitik.

Nu är han borta – folkskolelärarinnan Majas pojke från Hjoggböle – men vilken resa han gjorde.

 

 

 

Publicerat i Kultur | 2 kommentarer

Murder most foul

 

Samtidigt som ett elakt och oberäkneligt virus håller sitt grepp om världen och president Trump dagligen visar att han inte är mogen sitt ämbete, släpper Dylan en låt om mordet 1963 på president Kennedy.

Murder most foul är en 17 minuter lång besvärjelse över tillståndet i nationen efter Kennedys död. Bäst är att lyssna i hörlurar och samtidigt följa med i texten.

Lite T.S. Eliot-känsla. Det är den vanliga historien om att något har spruckit och gått förlorat. Men det är mästerligt och mäktigt.

Mitt i någonstans sjunger Dylan att presidentens kropp undersöktes av vetenskapen: ”They mutilated his body, and they took out his brain/What more could they do?/They piled on the pain/But his soul’s not there where it was supposed to be at/For the last fifty years they’ve been searchin’ for that”.

Kennedys ande svävar sedan över resten av låten (och tillvaron). I en lång passage låter berättaren (Dylan) en känd amerikansk discjockey – Wolfman Jack – spela låtar: ”Play me a song, Mr Wolfman Jack …/Play Etta James, too/ Play I´d rather go blind …”. Det är jazz, soul, country och klassisk musik som efterfrågas, och i en salig blandning.

Titeln då, Murder most foul, varifrån kommer den? Gamle Will förstås. Vålnaden (som är Hamlets döde far) berättar i första akten av pjäsen för sin son om sin egen död (och att den måste hämnas): ”Murder most foul, as in the best it is. But this most foul, strange and unnatural.”.

Liksom Hamlet var mordet på Kennedy en tragedi. Och – i Dylans konspiratoriska tolkning – en tragedi som lever vidare. ”Grymt mord, som ock i bästa fall det är/Men grymmast här, mest sällsamt onaturligt”, som det heter i Per Hallströms svenska översättning.

Dylan har under senare år rört sig mot the “American Songbook” (precis som Johnny Cash gjorde). Och den låtskatt som finns där är ju också bekant för alla oss som har lyssnat på sådana som Stan Getz, Don Henley och Stevie Nicks (alla nämnda i låten tillsammans med många andra).

Så här slutar Murder most foul:

”Play “Love Me or Leave Me,” by the great Bud Powell,
Play “The Blood-Stained Banner,” play “Murder Most Foul.”

Man bör veta att Bud Powell var en jazzpianist och att sydstatsflaggan brukar kallas Blood-Stained Banner (det senare kanske säger något om vilka Dylan tror låg bakom mordet).

 

 

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

För in de döda

Om Wolf Hall är en strålande bra bok, så är uppföljaren – del två i trilogin om Thomas Cromwell – helt enkelt ett mästerverk.

 

Titeln Bring Up the Bodies antyder att några av de främsta birollerna spelas av dem som är döda, och av dem som kommer att dö.

Anne Boleyn har blivit drottning, men lyckas inte heller frambringa den son som skulle kunna garantera ätten Tudors framtid vid makten. Henrik VIII blir mer och mer intresserad av en av döttrarna på Wolf Hall: Jane Seymour.

Thomas Cromwell har lärt sig av sin mentor, den gamle ärkebiskopen och kardinalen Wolsey, att det gäller att blidka kungen. Wolsey hade ådragit sig kungens missnöje när han inte tillräckligt raskt kunde befria honom från äktenskapet med Katarina av Aragonien.

Cromwell erinrade sig Wolseys råd:

”För hans inre öra talar kardinalen. Han säger, jag såg dig, Crumb (dvs. Cromwell), när du var på Elvetham, när du klådde dina ballar i gryningstimmen och förundrade dig över kungens våldsamma nycker. Vill han ha en ny hustru, ordna en åt honom. Jag gjorde det inte och jag är död.”

Cromwell gör som kungen önskar. Med list och förslagenhet – om än knappast med sanningen som rättesnöre – ser han till att Anne Boleyn fälls för äktenskapsbrott, incest och förräderi. Hon avrättas liksom en handfull av hennes förmodade sängsällskap.  

Det är en maffig historia som Mantel berättar. Thomas Cromwell spelar huvudrollen, men det är ingen biografi. Den väntar vi på säger Mantel i ett efterord:

”Till dess förblir mäster sekreteraren (dvs. Cromwell) hal, välgödd och massivt otillgänglig, som ett särskilt saftigt plommon i en julpaj; men jag hoppas kunna fortsätta i mina strävanden att gräva fram honom.”

Trots (eller kanske tack vare) vetskapen om att Cromwell själv inom några år kommer att möta bödeln vid Towern, längtar jag efter den tredje delen i trilogin: The Mirror and the Light.

… och funderar samtidigt över om någon svensk författare har förmågan att skriva något motsvarande om Gustav Vasa och hans kamp att befästa makten, ta kontroll över kyrkan (och dess resurser) och att säkra den egna ättens plats på tronen.

Det är nog tveksamt. Vem skulle det vara?

 

 

 

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Wolf Hall

Covid 19-tider och det uppstår en massa tid för läsande (visserligen lika mycket jobb för mig som tidigare, men ingen fotboll). Jag är inte precis den förste att lovorda Hilary Mantels böcker om Tudortiden i England, men vilken författare hon är.

Bakgrunden i Mantels trilogi är att Tudors har kommit till makten, och gärna vill hålla fast vid den. Då krävs bland annat en manlig arvinge. Henrik VIII har dock svårt att åstadkomma denna garanti för släktens fortsatta maktinnehav.

Makt och politik och kärlek … och framförallt ett sagolikt berättande. I Wolf Hall – som är första delen i trilogin – skildras hur kungen försöker annullera äktenskapet med Katarina av Aragonien för att kunna gifta sig med Anne Boleyn.

Henrik VIII är samtida med Gustav Vasa, och det finns flera likheter med vad som hände i Sverige: kampen för att säkra ättens tronföljd; frigörelsen från den katolska kyrkan; de många fruarna (Vasa var lite mer måttlig än Henrik VIII).

Men också betydelsen av en kompetent administration. Huvudpersonen i Wolf Hall är den som efterhand blir kungens närmaste man: Thomas Cromwell. Cromwell är inte adlig (han är son till en smed) vilket ligger honom i fatet, men han har sett världen (dvs. delar av Europa) och har sinne för både affärer och politik.

Cromwells makt bygger på kunskap och nätverk. När han besöker en adelsman (Harry Percy) för att tvinga denne att gå ed på att inte ha avgivit något äktenskapslöfte till Anne Boleyn (det var nödvändigt eftersom kungen ville gifta sig med Anne) hänvisar denne till sitt adelskap. Kungen aktar gamla titlar och gamla rättigheter, säger Percy.

Cromwell, som vet att Percy är skuldsatt upp över öronen, svarar ”Låt oss säga att jag kommer att fördärva ditt liv. Jag och mina bankirvänner”. Hur kan han (han = Cromwell) förklara för honom …

” … att världen inte styrs därifrån han tror? Inte från hans gränsfästen, inte från Whitehall. Världen styrs från Antwerpen, från Florens, från orter han aldrig har föreställt sig: från Lissabon där skeppen med segel av silke sticker västerut och brinner upp i solen. Inte från slottsmurar utan från räknekammare, inte av pukors och trumpeters klang utan av knäppandet från räkneramen, inte av bössekammarens gnissel och klick utan av pennans skrap mot reversalet som betalar för bössan och för bössemakaren och för krutet och för kulan.”

Det är en förkapitalistisk värld, där det gäller att ha ordning på redovisningen. Och det har Cromwell. Och det inser kungen.

Men, som Cromwells läromästare Wolsey påminner honom (Wolsey är i det ögonblicket halvvägs till Towern): ” … du vet att han (dvs. kungen) kommer att ta äran för dina goda idéer och ge dig skulden för hans dåliga? När lyckan vänder sig från dig, då kommer du att få känna hennes spö: alltid du, aldrig han.”

 

 

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Sympatisören

Enastående roman. Huvudpersonen i Sympatisören är en vietnames som flyr från Saigon i krigsslutet, i samband med att amerikanerna lämnar landet. Han har under kriget varit spion åt den kommunistiska nordsidan, och fortsätter att vara det också i det nya landet.

Att Vietnamkriget och dess komplexitet beskrivs ur något annat än ett amerikanskt perspektiv är sannerligen inte så vanligt. Men boken rymmer också en massa annat: berättelser om vänskap, kärlek, svek, lojaliteter och krossade drömmar.

En stor del av boken handlar om det tragikomiska livet i det nya landet, som underhuggare till en general som inte har givit upp kampen. Huvudpersonen återvänder också till Vietnam för att delta i kampen där (fast fortfarande som spion, nu åt regimen)

Inledningen av boken visar vilken vidunderlig berättare som Nguyen är:

”Jag är en spion, en mullvad, en agent, en man med två ansikten. Kanske inte så förvånande då att jag också känner mig kluven … Jag kan helt enkelt se frågor från olika håll. Ibland smickrar jag mig med att det är en talang, och även om den inte är så viktig, är den kanske den enda talang jag har. Andra gånger, när jag tänker på att jag inte kan låta bli att se världen på det sättet, undrar jag över om den ens borde kalla en talang. En talang är när allt kommer omkring något som man använder, inte något som man används av.”

Sympatisören finns i pocket för 59 kronor.

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Experter och politisk styrning i coronatider

I samband med den pågående coronabekämpningen har relationen mellan expertis och politik hamnat i centrum av debatten. Nationalekonomen Lars Calmfors hävdar i en kolumn i Dagens Nyheter att expertmyndigheten har kommit att få göra avväganden som bör ligga hos politiken. Statsvetaren Jonas Hinnfors vänder sig idag i Svenska Dagbladet emot det ”skall” som han tycker sig ha snappat upp i samhället, och som säger att experterna ska bestämma. I en ledare i Expressen manas det i samma anda: ”delegera inte till statsepidemiologen”.

Samtliga dessa kommentatorer – exemplen kan mångfaldigas – menar uppenbarligen att det finns brister i det politiska ansvarstagandet, och att politikerna bör kliva fram och styra mera. Man kan förstås ha olika uppfattningar om hur politiken bör utformas i en situation som den som vi befinner oss i, men det är slående att så många kommentatorer har en så förenklad bild av hur politiker styr.

Politikens krishantering må avvika från enkla läroboksmodeller, men de avviker inte från vad vi vet från forskningen om politisk styrning i praktiken. Politisk styrning handlar framförallt om två saker: att organisera framsynt och att reagera omdömesgillt.

Organiseringen har tre dimensioner. För det första inrättas organisatoriska enheter (myndigheter) med experter, resurser och en ledning. För det andra positioneras dessa enheter i relation till andra organisatoriska enheter, och i relation till politiken. För det tredje legitimeras detta, dvs. politiken berättar vad den har gjort och varför den har gjort som den har gjort.

När det väl händer något oförutsett tvingas politiken att reagera. Lite slagordsmässigt skulle man kunna säga att politik lika mycket handlar om att reagera som att regera. Men märk väl, reagerandet sker inom ramen för det system som politiken självt har organiserat.

Vad är då en omdömesgill reaktion från politiken? Rimligen är att i första hand lita till den organisering som man själv har skapat, dvs. att politiken litar till de expertmyndigheter som finns. Det betyder inte att politiken delegeras till dessa. Expertmyndigheterna är enligt den svenska förvaltningsmodellen positionerade på viss distans från politiken. De är fristående, men de lyder under regeringen.

Lars Calmfors har rätt i att bedömningar om avvägningar mellan politik och expertis kan vara svåra, men han missar det uppenbara. Regeringen skulle självfallet kunna värdera annorlunda än sin expertmyndighet, men väljer (åtminstone än så länge) att inte göra det. Regeringen väljer att prioritera folkhälsan, och att lita på sin expertmyndighet.

Att göra det är också att ta ansvar. Den kapacitet som finns i myndigheterna har byggts upp för att dessa ska fungera i svåra och osäkra situationer. Det är heller inte så – som Calmfors låter antyda – att myndigheten lämnas i fred. Folkhälsomyndigheten tvingas ju att löpande argumentera gentemot politiken och i offentligheten för klokheten i sina rekommendationer.

Folkhälsomyndigheten ska utifrån sin expertkunskap föreslå de åtgärder som den bedömer som effektiva. Att regeringen väljer att – inom detta område – lyssna på och att lita till sina experter handlar inte om att abdikera från ansvar och att låta teknokratin bestämma, utan om att regeringen bedriver politik. Calmfors huvudargument i den principiella frågan om ansvarsfördelning håller inte.

Jonas Hinnfors argumenterar för att politik handlar om avvägningar mellan olika intressen, och att det inte är vettigt att enbart beakta expertis från ett område. I det har han förstås rätt. Men det som sker nu är just att politiken – i en situation präglad av oförutsebarhet och tidspress – genomför sådana avvägningar. Politiken har lagt mycket stor tonvikt vid folkhälsan, men försöker samtidigt också att ta hänsyn till andra krav (och då lyssnar den till expertis från andra områden)

Att politikens ansvar är att väga samman olika intressen är en självklarhet för alla regeringar. Avvägningen sker sällan – på läroboksvis – genom att politiken vid ett specifikt tillfälle väger alla krav mot varandra. Politiken är som alltid reaktiv och ibland hanteras ett krav i taget. Men de framförda argumenten för att politiken inte tar sitt ansvar och gör sådana avvägningar är befängda.

Ifall det visar sig att myndigheterna inte klarar uppgiften på ett bra sätt, kommer man förstås i framtiden att behöva styra på ett nytt sätt, att organisera om. Det finns exempel från andra politikområden där politikens tilltro till sina experter aldrig sinar, trots att erfarenheten visar att denna expertis inte håller måttet. Men så ser det knappast ut inom folkhälsoområdet.

Statsepidemiologen bedriver inte politik, utan gör det som myndigheten är instruerad att göra. Politikerna tar sitt ansvar och gör de avvägningar som de tycker är ändamålsenliga, och visar tillit till den organisering som finns. Det är så politisk styrning går till. Vi kan väl alla hoppas att det ska visa sig förnuftigt. Om inte kommer det förstås att finnas stort utrymme för efterklokhet.

Publicerat i Forskning, Politik | 7 kommentarer

James G. March

Förra veckan kom beskedet att Jim March hade lämnat den här världen ” … he has gone/quietly into the dark”, som han skrev i en av sina dikter.

Han var till åren kommen – fyllda 90 – men det kändes ändå sorgligt.

Jim har länge varit närvarande i mitt liv. Vid en konferens i Marstrand 1985 möttes vi första gången. Jag hade skrivit en kort text som hette ”Ulysses in Stockholm”, och som handlade om beslutsprocessen kring ett kolkraftverk i Stockholm.

Efter seminariet bytte vi några ord om texten, och Jim frågade om jag inte hade lust att komma till Stanford. Året därpå tillbringade jag ett par månader i Palo Alto, vid den institution där Jim då hade ett kontor: Hoover Institution.

Det här var några år innan Scancor kom till, dvs. den organisation som sedan 1989 ökade möjligheterna för skandinaviska forskare att vistas vid Stanford under kortare eller längre perioder.

För mig är Jim March den främste bland samhällsvetare. När jag har varit trött på det vanliga utbudet av läsning på jobbet, har jag alltid kunnat gå tillbaka till hans texter och känna att: ” … men det här är ju bra.”

Idérika och intressanta texter och med en kommunikativ kraft. Dessutom med en fin språkkänsla. Så känns det i alla fall, även om jag själv (med östgötska som modersmål) kanske har lite svårt att bedöma sånt.

Och så skrev han poesi. Med jämna mellanrum fick jag hans diktsamlingar på posten. Så här skrev han (om sig själv, antar jag):

Nobody needs him/after he’s gone,

No one who stays/depends on him,

If he has done it right;

No one asks/why flowers grow,

or how a summer ends,

or notices long

that he has gone, quietly

into the dark.

 

När jag var vid Stanford den där första gången var jag för resten med några gånger vid en av Jims mycket populära kurser i ledarskap.

Kursen byggde på läsning och diskussion av skönlitteratur. Och läslistan innehöll allt från Achebes Things fall apart till Cervantes Don Quijote.

Vad ska jag nu göra när jag misströstar? Jodå, jag kan gå tillbaka till texterna om hur organisationer fungerar: läsa om competence traps, exploitation and exploration, technologies of foolishness, quasi-resolution of conflicts och decision-making in garbage-cans.

Framförallt ska jag glädjas över att jag fick lära känna James G. March: en mästerlig  forskare och en varmhjärtad människa. Jag är så glad att han en gång yttrade de där orden: ”Why don’t you come to Stanford, Bengt?”

 

Publicerat i Forskning | 1 kommentar