Plura, en man av hjärtat

Lite Norrköpingsnostalgi igår kväll. Konsert på Uppsala Konsert och Kongress: ”Plura, en man av hjärtat”.

När vi kom dit tänkte vi att Plura & Co. verkar har hittat en lite äldre publik. Sedan insåg vi att det nog var Eldkvarns gamla vanliga publik som bara hade kommit lite till åren.

Kul ändå med att se ett gäng gråstänkta seniorer i slutet av konserten hoppa omkring mer nävarna i luften till Pojkar, pojkar, pojkar.

Och det är skoj att påminnas om Bajdoff, Zamora, S:t Persgatan och biograf Rialto (där jag en gång i tiden såg Polanskis Repulsion).

”Det är inte min stad längre”, sjunger Plura, men riktigt sant är det ju inte. Varken för honom eller mig.

Alla kungarna från Broadway var inte på scenen den här gången, utan det var Plura med ett yngre (väldigt tight) band.

Det är väl så med Pluras texter att de ibland närmar sig pekoralen, men på något sätt räddar han dem alltid. Med hjälp av vad, kan man fråga sig.

Tja, kanske är det det där hjärtat.

 

Annonser
Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Styrning av universitet och högskolor

Jag blev i veckan ombedd att kommentera den idéskiss som har kommit från Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten.

Förslaget är lite motsägelsefullt.

Å ena sidan känns det som att utredaren föreslår en del av det som universitet och högskolor själva (bland annat genom sin intresseorganisation SUHF) under lång tid har förespråkat.

Universitetsledningarna ska få ökade möjligheter att agera strategiskt: att få alla pengar i en påse; att inte få alla utbildningspengar på ackord och (kanske) att en lite större andel av forskningsmedlen i samhället ska gå direkt till lärosätena.

Å andra sidan riskerar nog förslaget att öppna för en mer detaljerad politisk styrning.

Det som föreslås är ett långsiktigt, sammanhållet och samordnat styrsystem. Utöver den styrning som sker idag, tillkommer något som kallas överenskommelser mellan regeringen och enskilda lärosäten.

Var fjärde år ska sådana arbetas fram och överenskommelserna ska ”… konkretisera kopplingen mellan de politiska målen och lärosätenas verksamhet”. Det här ska föregås av en ”fördjupad dialog mellan regering och lärosäte, i förhållande till situationen idag”.

Det som föreslås är en dialogbaserad styrning som också, sägs det, ställer ”stora krav på uppföljning”. Allt bygger förstås på tillit.

Förhoppningen är nog att lärosätena ska få ordentligt med tid och uppmärksamhet för att kunna berätta för regeringen vad de vill, och att de sedan på basis av detta kan ges stabila och långsiktiga ramar för verksamheten.

Så kommer det nog inte att bli.

Orsaken till att regeringar vill ”lägga sig i” är vanligen inte (även om det kan förekomma) att de är klåfingriga, utan att det händer saker i världen som gör att de ibland vill och behöver använda sig av sina lärosäten.

När det sker och i vilka situationer kan man inte i förväg veta, men det kommer att hända.

Och när det uppstår ett politiskt tryck att agera kommer en regering aldrig att kunna säga att: ” … vi skulle nog vilja agera, men nu har vi ingått långsiktiga överenskommelser med lärosätena som säger att de ska få vara i fred ett par år till”.

Begreppet överenskommelser antyder också att vi har att göra med jämbördiga parter, men så är det inte. Lärosätena lyder under regeringen.

Inga andra styrmedel försvinner heller när överenskommelserna tillkommer. Regeringar kommer också framöver att – när de så önskar – att ha möjlighet att styra med hjälp av de årliga regleringsbreven.

I idéskissen finns också ett förslag om att tillskapa en oberoende intermediär som ska ta fram underlag till de dialoger som ska äga rum mellan regering och lärosäten. Intermediären ska också medverka i uppföljningen.

Det låter som en ny analys- och utvärderingsmyndighet, dvs. den typ av myndigheter som finns på andra håll i statsförvaltningen och vars verksamheter nu är i stöpsleven (jag har skrivit tidigare om det arbetet här).

Nu sägs det visserligen inte att den oberoende intermediären ska vara en myndighet, men det kommer nog att bli svårt att hitta någon annan organisationsform med tillräcklig legitimitet.

Det finns således en hel del att säga om idéskissen. Att samhällets behov skulle kunna operationaliseras i form av överenskommelser som ligger fast under en fyraårsperiod, känns som en ganska naiv förhoppning.

Jag är heller inte säker på att regeringar kommer att vara särskilt intresserade av att ägna så mycket tid åt att samtala med lärosätena, exakt vid de tillfällen när styrsystemet säger att de bör göra det.

Skulle regeringar vilja (och våga) styra mera, kan de också göra det inom det system som finns idag.

En lärdom från organisationsforskningen är att variation (inom högskolelandskapet) förmodligen förutsätter mera av central styrning, dvs. att regeringen bestämmer att lärosäten ska ha olika inriktning.

Lite karikerat: om alla får göra som de själva vill (och de dessutom tänks konkurrera), kommer de alla att göra samma sak.

Kanske kan överenskommelser vara ett sätt att få lärosäten att bli lite mer olika, utan att regeringar behöver peka med hela handen.

Dialoger, överenskommelser (kombinerat med en lagom dos pengar) kan vara viktiga inslag i en mjuk styrning.

 

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

NPM: frälsning eller fördärv?

Ny erfarenhet idag. Jag föreläste på biografen Rigoletto, Kungsgatan.

Ämne: NPM: frälsning eller fördärv?

Ett par-tre hundra intresserade (frivilliga) åhörare. Det är inte så ofta som jag har så många.

Arrangör var Senioruniversitetet i Stockholm.

Senioruniversitetet har en mycket omfattande föreläsnings- och seminarieverksamhet.

På tisdagar är det föreläsningar på Rigoletto. Senioruniversitetet arrangerar – förutom  föreläsningsserier – seminarieserier, vandringar, exkursioner och en hel del annat.

Nästa vecka ska en Lundaprofessor i funktionell zoologi prata om ”En navigerande insekts överlevnadskit: kompass, dansskor och ett undermmåligt teleskop.

Det låter lite lockande …

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Välkommen

Ett nytt liv har kommit till världen. Linnea födde tidigt i måndags morse en liten Olof på Malmös BB.

Efter att i höstas ha blivit farfar, är jag nu också hux flux morfar (hux flux är sådant som lite äldre personer brukar säga).

Just nu är jag på väg söderut genom ett snöigt Småland för att träffa Olof och de nyblivna föräldrarna.

Ett nytt liv gör att tidsperspektiven vidgas. Olof kommer att leva till en bit in på det 22:a århundradet, och mycket kommer förstås att hända i världen fram till dess.

Inte känns det heller så längesedan som Linnea själv kom till världen. Det faller sig också naturligt  – vid tillfällen som dessa – att tänka på några egna trådar bakåt i historien.

Jag är säker på att min pappa (Ingemar) ler lite – där han befinner sig – när han får reda på att den nyfödde heter Olof Ingemar.

 

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Rhythm of the saints

Scen ur en gammal film: nervös pappa i ett väntrum, samtidigt som hans hustru i en närbelägen sal föder deras gemensamma barn.

Så går det inte till nuförtiden. Pappor är med hela tiden (det mesta inom sjukhusvärlden har blivit så mycket bättre).

Men just nu finns här en blivande morfar som inte riktigt vet vart han ska ta vägen när den älskade dottern är i färd med att förstföda.

Som är som den där nervöse blivande pappan i en dålig svensk 40-talsfilm.

Som vandrar omkring, slötittar på fotboll, käkar mackor och letar i skafferiet efter någon kvarglömd chokladbit …

… och framförallt väntar på nästa uppdatering från den blivande fadern.

För ett par timmar sedan tipsade denne om ett lämplig soundtrack för oss: Paul Simons låt ”The obvious child”. Den finns på skivan ”Rhythm of the Saints”.

Jag hade faktiskt den på ett kassettband. För lite yngre bör det kanske sägas att en kassett är ett analogt magnetiskt lagringsmedium för ljud (storhetstid mellan 1975-1995).

”Rhythm of the Saints” kom 1990, dvs. samma år som dottern kom till världen. Jag lyssnade mycket på den, och jag tycker inte att det är så länge sedan.

Men snart är hon själv mamma.

 

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

Visby i februari

Det är alltid lite speciellt att vara på rätt plats men i fel tid. Som att vara på Stadion i Stockholm och upptäcka att Springsteen inte är där.

Så är det att vara i Visby i februari.

Jag är på Gotland varje sommar, så det känns lite tomt och ödsligt längs Hästgatan och på Stora Torget.

I och för sig pågår aktiviteter nere vid universitet, där jag föreläser.

Kanske är det inte så många som vandrar runt i Fornsalen (inte jag heller den här gången), men lunchrestaurangen är fylld med gäster.

Som vanligt är det också mycket fint att gå en sväng nere vid vattnet, längs strandpromenaden norrut.

 

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

He mobilized the English language and sent it into battle

Filmen Darkest hour handlar om hur Winston Churchill blev premiärminister, och det dilemma som mötte den då nytillträdda brittiska regeringen.

Skulle Storbritannien ge sig in i förhandlingar med Hitler för att undvika den annalkande invasionen och det då sannolika nederlaget, eller skulle landet (och imperiet) kämpa till sista blodsdroppen.

Förespråkarna för att pröva förhandlingar var starka: lord Halifax, den tidigare premiärministern Neville Chamberlain och – åtminstone till att börja med – kung Georg XI.

Halifax säger i en scen att det är ” … nothing even remotely patriotic in death or glory if the odds are firmly on the former. Nothing inglorious in trying to shorten a war we are clearly losing.”

Gary Oldman (som spelar Churchill) gestaltar det brittiska dilemmat väl, och spelar upp Churchills goda och (långt flera visar det sig) dåliga sidor.

En avgörande händelse inträffar när Churchill – efter råd från kungen av alla människor – ger sig ner i tunnelbanan (där han aldrig tycks ha varit förut), och frågar människorna där hur de ser på situationen.

De säger åt honom att de aldrig kommer att ge upp, vilket fäller avgörandet. Efter detta möte med folket hamnar han vid tunnelbanestationen Westminster, och Winston stiger ur.

Folket har äntligen – utan mellanhänder – fått möjlighet att säga sitt till makten. Medan allt annat i filmen framstår som realistiskt, är den här nyckelscenen uppenbart påhittad.

Nåväl, Churchill återvänder till sitt kabinett och till parlamentet, håller några av sina allra bästa tal och alla jublar. Eftersom vi sitter med facit, vet vi att han gjorde rätt i att lyssna på folket.

Lord Halifax tolkning av vad som egentligen hände där och då var att: ”He mobilized the English language and sent it into battle”.

Snyggt gjord film och utmärkt skådespeleri. Oldham kommer säkert att kamma hem en Oscar, och därtill en massa andra priser. Kanske ändå en 4:a på en femgradig skala.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Sidenvägarna

Peter Frankopan har skrivit en mycket läsvärd och intressant världshistoria: The Silk Roads. A New History of the World.

Grundackordet är att världens centrum (medius terra) enbart under några få århundranden i historien kan sägas ha legat i Europa.

I övrigt har världens ekonomiska och kulturella blodomlopp runnit längre österut, i områdena mellan Eufrat och Tigris i väst till Kina i öst.

Med Persien (Iran) som någon slags medelpunkt.

Idéer, kunskaper, religioner, språk, varor (men också sjukdomar) har färdats sedan årtusenden genom Mesopotamien, Persien, Indien och Kina.

Frankopan skriver om Herat, Isfahan, Buchara, Karakorum, Samarkand … alla de där platserna som vi aldrig läste om i skolan, som definitionsmässigt utgjorde periferi.

Jag fick en del aha-upplevelser vid läsningen.

Bortmotandet av morerna vid Poitiers berodde mindre på en massiv försvarsinsats från Karl Martell & Co, utan mera på att det inte fanns några skäl att gå vidare. Rikedomarna fanns ju någon annanstans.

När Alexander skulle erövra världen … då drog han förstås österut. Välstånd, skönhet och kunskaper fanns ju där.

Jag förstår klantigheten hos alla romerska befälhavare som försökte komma tillrätta med Asterix och Obelix. Intressen fanns i norra Afrika och framförallt i Egypten, så romarna skickade knappast sina vassaste knivar i lådan till Gallien.

Att tala om sidenvägar i plural betonar att det inte har funnits en väg, utan en mängd olika och över tiden föränderliga vägar. De flesta utbyten har förstås varit lokala, och de har gått i nordsydlig riktning lika ofta som i östvästlig.

Det var egentligen först med upptäckterna av de nya kontinenterna i väst som Europa under några århundraden kunde dominera världen.

Till att börja med var det Spanien och Portugal som delade upp den (med överlägsna vapen) erövrade världen mellan sig. I senare skeden var det England och Frankrike som lät sina egna intressen bestämma hur gränser skulle dras.

I några av de sista kapitlen i boken ges en exposé över den nuvarande stormaktens arrogans, oförmåga att tolka skeenden och ovilja att låta de egna principerna om demokrati vägleda sitt globala agerande.

Idag graviterar världen geopolitisk åt öster. Under president Xi Jinping har Kina exempelvis tagit initiativ till nya Sidenvägar. Som Frankopan avslutar boken:

” … networks an connections are quietly being knitted together across the spine of Asia; or rather, they are being restored. The Silk Roads are rising again.”

Den eurocentriska historia som åtminstone jag fick läsa i grundskola och gymnasium hade inte bara luckor, utan riktade alltsomoftast sökarljuset åt fel håll.

Vi blev alla lite lurade, fast lärarna visste förstås inte bättre.

 

Publicerat i Kultur, Uncategorized | Lämna en kommentar

De långa rulltrapporna i Flemingsberg

Och om halvannan månad kanske det blir jazz på Katalin.

Per ”Texas” Johansson står då på scenen.

Det finns faktiskt en ”Texas-länk” mellan Södertörn och Katalin.

Efter det att ”Texas” hade tagit en paus med musiken för några år sedan, spelade han in en skiva som fick titeln: ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”.

Han jobbade tydligen som sköterska på Karolinska Sjukhuset i Flemingsberg (jag kallar det fortfarande Huddinge Sjukhus) och lärde känna de där rulltrapporna.

Det är dom som alldeles för ofta är ur funktion.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Mannen med den röda trombonen

Efter akademiska högtiden på Södertörn bar det av mot Uppsala.

Kl 21 på Katalin skulle nämligen Nisse Landgrens Funk Unit gå upp på scenen.

Funk unit har funnits i ett par decennier nu. Vilka skickliga musiker … och vilket sväng det blev!

Mottot för Funk Unit är: ”We promise to do the Funk, the whole Funk and nothing but the Funk” (lånat av den legendariska George Clinton).

Av lite olika skäl var jag tvungen att lämna konserten innan den var slut.

När jag gick förbi det gamla godsmagasinet (som inrymmer Katalin) på väg mot bussen, kändes det faktiskt som att hela området gungade.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar