Invävdhetens betydelse

I år har Sverige varit medlem i EU i 25 år. Tillsammans med Göran Sundström har jag undersökt hur den svenska statsförvaltningens EU-arbete har förändrats under den tiden.

Jag har skrivit tidigare på bloggen om en studie som vi nyligen har gjort åt Sieps (läs gärna här)

Om några dagar ska vi presentera studien vid ett (Covid 19-försenat) seminarium, så jag sitter nu (ungefär som en figur skulpterad av Rodin) och funderar på vad jag ska säga.

Ett vanlig – och dominerande – perspektiv på internationellt arbete är att stater vet vad de vill. De har intressen som de strävar efter att förverkliga.

Perspektivet grundas i en idé om målinriktad rationalitet: att stater ganska exakt kan formulera vad de vill uppnå och att de på alla möjliga sätt försöker förverkliga det önskvärda.

Den här synen på staters agerande tycks i förstone rimligt, och det är nog så tankebanorna går hos de flesta. I samband med att vi skulle bli medlemmar i EU rörde diskussionen i hög grad om vi i EU-samarbetet skulle kunna ”skydda” det som vi själva hade byggt upp (dvs. våra egna intressen).

Konsekvensen av synsättet är att en stat tydligt bör formulera sin strategi, att alla myndigheter (och gärna också andra) ska fås att agera i enlighet med den strategin och att allianser bör byggas med likasinnade för att förverkliga strategin.

Något som inte diskuteras så mycket är varifrån strategierna kommer, och hur de förändras. Vad är det som gör att stater (till exempel den svenska) vill det som den vill? Och hur kan man förklara förändringar i dessa viljor?

I praktiken är det ju så att svenska ståndpunkter inte finns en gång för alla, utan att de gradvis förändras. Och de förändras i hög grad i mötet med andras uppfattningar och erfarenheter.

Kanske lär sig den svenska förvaltningen och politiken vad den vill genom sina kontakter med och genom sitt deltagande i EU-arbetet. Det är ganska rimligt att tänka sig att tjänstemän och politiker, när de samtalar med kollegor i andra länder, ibland kommer på nya tankar.

Vi vet från våra studier att svenska myndigheter (inklusive Regeringskansliet) har ett omfattande utbyte både med EU:s organisationer och med andra staters förvaltningar. Det förefaller högst sannolikt att det som sedermera blir svenska strategier och ståndpunkter i hög grad formas i sådana processer.

Om strategier och ståndpunkter formas i ett europeiskt sammanhang blir den påstådda motsättningen mellan det svenska och det europeiska som sågs så avgörande under 1990-talet (och där, lite karikerat, det ena skulle skyddas från det andra) inte längre lika viktig.

Kanske leder föreställningen om att det finns stabila svenska (och europeiska) strategier mest vilse.

Det europeiska bidrar till att forma det svenska. Och – om än betydligt mer sällan – så formas det europeiska i mötet med det svenska.

 

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Albin

Äntligen kan jag andas normalt igen.

Den senaste veckan har jag mest virrat omkring känns det som. Orolig och olustig. Ängsligheten har kommit sig av att Linnea – min älskade dotter – fick en mycket jobbig förlossning nere i Malmö.

Efter utdragna försök att föda på vanligt sätt blev det ett urakut snitt (jag har ännu inte vågat googla vad urakut betyder). Linnea förlorade en massa blod och tvingades därför att vara kvar på sjukhuset i någon vecka.

Nu mår Linnea mycket bättre, och den lille bebisen tycks obrydd av all dramatik.

Den nyfödde fick också på grund av (eller kanske tack vare) händelseutvecklingen några dagar i lugn och ro på BB tillsammans med sin mamma och pappa.

Nu är dom hemma igen. Familjen återsamlad. Olof har fått träffa sin nye lillebror. Som för resten inte är någon liten knatte. Han vägde 4.7 kilo.

Välkommen till världen, Albin!

 

Publicerat i Varjehanda | Lämna en kommentar

September

En av fördelarna med Covid 19 är att mornarna blir lite lugnare.

Istället för att promenera med ryggsäck till tåget, har det blivit en vana att ta en morgonpromenad: antingen i Stadsskogen eller på fälten ut mot Hågadalen.

Den här hösten har varit väldigt fin.

Jag lyssnar – beroende på sinnesstämning –  antingen på P1, på diverse poddar eller på musik.

Jag försöker också notera naturens skiftningar, men kan lite för lite.

Ibland ser jag rovfåglar utan att veta vilka de är. I våras sjöng alla skogens fåglar utan att jag kunde artbestämma annat än duvor, koltrastar och bofinkar.

För någon vecka sedan såg jag något på ganska långt håll som såg ut som en stor katt röra sig längs ett av de skördade vetefälten. Kanske var det en räv, en mård eller en björn?

Eller kanske var det en stor katt.

 

Publicerat i Varjehanda | 2 kommentarer

Dubbelbottnad förvaltningspolitik

Igår deltog jag vid ett seminarium i Statskontorets regi om rättsstaten, förvaltningspolitiken och myndigheterna.

Åhörare var medlemmar i det myndighetsnätverk mot korruption som Statskontoret ansvarar för.

Vi som uppträdde var Richard Sannerholm (författare till boken Rättsstaten Sverige: skandaler, kriser, politik), Lisa Lewander (chefsjurist från Sjöfartsverket) och så undertecknad. Annelie Roswall Ljunggren, generaldirektör för Statskontoret, modererade.

Jag hade fått till uppgift att säga något om förvaltningspolitiken, och dess konsekvenser för rättssäkerhetsvärden (legalitet, opartiskhet, integritet etc.).

Jag beskrev den utveckling som har skett från ett traditionellt myndighetsideal till ett modernt organisationsideal, och ungefär med den argumentation som finns i mitt kapitel i boken om Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet (boken kan laddas ned här).

Grundargumentet är att myndigheter i allt högre grad ser sig själva som vanliga organisationer (ungefär som företag). Därigenom anammar de sådant som följer med att vara organisationer: ledarskap, styrning, visionsarbete, kommunikationsavdelningar etc.

Organisationsidén bygger ju på att alla medarbetare – genom klok ledning, styrning och kontroll –  ska fås att göra det som är bra för organisationen. Och det som är bra för organisationen kan utgöra ett hot mot rättsstatsvärden (i Sannerholms bok finns en del exempel).

Ambivalensen i regeringens förvaltningspolitik framträder tydligt i detta sammanhang.

Vissa delar av politiken värnar påtagligt myndighetsidealet. Politiken strävar exempelvis efter att motverka korruption, att öka den tillitsbaserade styrningen, att stimulera vikten av samordning och att på olika sätt upprätta ett tjänstemannaideal.

Samtidigt undergrävs myndighetsidealet av andra delar av politiken. Försöken att stärka ekonomivärdena med hjälp av mål- och resultatstyrning, intern styrning och kontroll, redovisning etc. bidrar till att skapa en organisationsidentitet hos myndigheterna.

En del av förvaltningspolitiken propagerar aktivt för organisationsidéer, samtidigt som en annan del av politiken försöker hantera konsekvenserna av att organisationsidéerna har blivit såpass starka.

Det vore måhända att gå för långt att säga att en del av förvaltningspolitiken hotar rättsstaten samtidigt som en annan del försöker värna den, men nog är tvetydigheten intressant.

Båda dessa inriktningar ryms också inom ett och samma departement. Fragmentering och särkoppling är uppenbarligen användbara begrepp för den som vill förstå sig på Regeringskansliet.

 

Publicerat i Forskning, Politik | Lämna en kommentar

Superduperbra eller bara toppen

En av sensommarens stora diskussioner på kultursidorna har varit kritikernas mottagande av Lydia Sandgrens debutroman Samlade verk: en tegelsten på ca. 700 sidor.

Åsa Beckman i Dagens Nyheter menade att de flesta av kritikerna hade tappat huvudet när de recenserade boken.

Hon syftade på uttalanden att boken med sin lyskraft ”lägger det mesta av den svenska samtidslitteraturen i skugga” (Carl Michael Edenborg i Aftonbladet) och att boken är ett ”dramaturgiskt konststycke” väl i klass med Westö och Östergren (Victor Malm i Expressen).

Det blev ett himla liv efter Beckmans kritik av kritikerna. Konsekvensen, förutom att hon själv blev kritiserad för sin kritik av kritikerna, var nog att en del blev ännu lite mer nyfikna på boken (bland annat undertecknad).

Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell beskrev – med en viss satirisk sälta får man väl säga – läget som att det pågick ett bråk huruvida Sandgrens debutroman var ” … superduperbra eller bara toppen”.

Hur bra är då Samlade verk?

Den är verkligen mycket välskriven och jag fångades av berättelsen. Det finns  en slags rytm i texten – vilket är en tydlig indikator på kvalitet hos en författare – som gör att man vill läsa vidare.

Visst finns det avsnitt som skulle kunna ha strukits utan att något egentligen hade gått förlorat, men det finns  – trots de 700 sidorna – inga långa transportsträckor.

Romanen är sinnrikt uppbyggd. Det händer också något i berättelsen och berättandet när man är halvvägs in i romanen som skapar ett starkt sug att läsa vidare.

Lite trist är det också när allt är över. Så visst är det en läsvärd historia … nog lite närmare ”superduperbra” än enbart ”toppen”.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar

Regntunga skyar

Läser en debattartikel i Publikt som hävdar att synen på statliga myndigheter har blivit mer politiserad än den har varit.

Det är SOM-institutet som har undersökt medborgarnas inställning till de statliga myndigheterna.

Studien finns rapporterad i en skrift som heter Regntunga skyar.

Institutet bygger sina analyser på enkätdata.

Ett antal myndigheter har listats, och de enkäterade (tillfrågade) har fått markera om de känner till en myndighets verksamhet så väl att de kan avge ett omdöme.

I listan hittade jag till min förvåning en myndighet som lades ned sommaren 2003, dvs. för 17 år sedan.

Fler än hälften av de tillfrågade sade sig vara beredda att avge ett omdöme om den myndighetens verksamhet, och de flesta var positiva.

Men myndigheten finns alltså inte.

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Undervisning i coronatider

Det där med att undervisa är inte sig likt i Covid 19-tider.

Ibland har jag seminarier i realtid via Zoom. Då kan man ha visst utbyte med studenter. Alla kan komma till tals, även om de flesta är passiva.

Ofta har studenterna sin video bortkopplad, så de syns inte i bild. Man pratar mest in i en skärm, och det utbyte som utmärker seminarieformen går förlorat.

Idag gjorde jag för första gången något annat.

Jag spelade – i min påtagligt provisoriska hemmastudio – (bilden) in en föreläsning. Den ingår i en uppdragsutbildning för rektorer och föreläsningen handlade om granskningssamhället.

Nästa vecka kommer två grupper av rektorer (där de befinner sig) att kunna spela upp föreläsningen.

På något sätt kan man säga att ”det funkar”, men kvaliteten blir lidande. Lite trist är det. Det är alltid kul att möta rektorerna, märka deras reaktioner och att diskutera.

Ingenting av det nu. Jag pratar in i en skärm. Inga höjda ögonbryn, inga nyfikna frågor och inga skratt.

Det pratas om att vi med Covid 19 har fått ett genombrott för digital undervisning som kommer att bestå. Så kan det nog bli.

Samtidigt är det nog så att vi – under de här månaderna – också har lärt oss en del om vad som egentligen kännetecknar god undervisning.

PS  Jag vet … jag brukar klaga över att behöva tillbringa ett par dagar på Skepparholmen i Nacka … så det slipper jag ju nu.

 

Publicerat i Forskning, Media | Lämna en kommentar

Sommaren 2020 (så här långt)

Mest har Maria och jag hållt oss på hemmaplan i Uppsala, men vi har också gjort en del resor.

En gick till Malmö med uppehåll på en hel del platser, en till västra Bergslagen (Marias 15-årige kille Gustav hängde med) och några kortare turer har gjorts i Uppsalatrakten (Gamla Uppsala, Valsgärde och Vendel).

Vad har fastnat i minnet?

Mest överväldigande kultur: Hilma af Klint på Moderna Muséet i Malmö.

Mest överraskande kultur: Skulpturer av Carl Milles i Hällefors.

Mest intressant kulturarv: Pershyttan (utanför Nora).

Sämst omhändertaget kulturarv: Gamla Uppsala.

Bästa bageri och fik: Hjulsjö 103, Hällefors (som sagt: värt en lång omväg).

Bästa musiken: lite överraskande kanske, men Taylor Swifts Folklore.

Bästa mat och miljö: Isterband från Bräkne Hoby (i Karlskrona) eller smårätterna från Shamiat (i Malmö).

Bästa baren: Hotel Havanna, Varberg.

Sämsta mat och miljö (i särklass): Mogetorps Wärdshus, Nora.

Bästa genväg: grusvägen från Pershyttan i Bergslagen till Vintrosa på Närkeslätten … jag hade aldrig hört talas om Kilsbergen förut.

Roligaste möten: barnbarnen Olof och Flora (bilden uppe).

Bästa promenadstigar: Stadsskogen i Uppsala.

Bästa sommarpratet: Greta Thunberg.

Sommarens progg: Ted Ström (Contact, Norrbottens Järn m.m.) satt och målade i en ateljé i Bryggerikvarteren i Nora. Musikern Ström målar också akvarell.

Städer som jag besökt för första gången i sommar: Hjo och Köping.

Viktig insikt 1: det går inte alltid att lita på Google Maps (en rejäl vägatlas är nödvändig om man reser runt i Sverige).

Mest saknat resmål: Gotland (för första sommaren på länge avstod vi ön).

Störst överraskning: efter 11 omgångar leder vi Allsvenskan. Hur stort är inte det?

Viktig insikt 2: det är också skönt att komma hem.

 

Publicerat i Varjehanda | 1 kommentar

Kultur i Bergslagen

Vi har varit iväg på en tur i västra Bergslagen. Hyrde via Airbnb en liten stuga i Pershyttan utanför Nora.

I Pershyttan finns en väl bevarad industrihistorisk miljö: en gruv- och hyttby med bland annat en masugn från mitten av 1800-talet. Mycket fin miljö. Ett besök i Pershyttan kan verkligen rekommenderas.

Vi försökte leta upp bra sommarcaféer i trakterna där vi var (med viss hjälp av White Guide). ”Bäst i test” hos oss blev ett fantastiskt bageri och fikaställe som heter Hjulsjö 103. Det ligger Hällefors, 45 minuters bilfärd norrut från Nora.

Hjulsjö 103 är ett gårdsbageri som enbart använder lokala (och ekologiska) spannmål. Godare bröd är svårt att tänka sig. Hjulsjö 103 är värt en lång, lång omväg. Öppet på fredagar och lördagar året om. Kolla in hemsidan här.

I Hällefors hittade vi också en liten fin park med fyra skulpturer av Carl Milles i ett relativt nybyggt bostadsområde (en större samling Milles finns enbart på Millesgården). I Millesparken finns bland annat ”Guds Hand”.

Så det blev en kulturresa bland bergsmansbyar, gårdsbagerier och skulpturparker. Mycket värt att se och att smaka på. Och då har jag inte ens nämnt glassen på Selma G i Nora … eller den skumpiga färden genom ekoparken Kilsbergen.

 

Publicerat i Kultur, Varjehanda | Lämna en kommentar

Flora och Miró

Jag fick en bild på WhatsApp från Jon (äldste sonen).

Han är med sin familj i Paris … i femtonde arrondissementet, närmaste bestämt i kvarteren runt Vaugirard.

Bilden var på hans dotter Flora. De var vid en lekplats och Flora klättrade i vad som såg ut som någon slags klätterställning.

När jag tittade närmare såg jag att det som hon klättrade på var en skulptur, och den kändes bekant.

Visst var den det. Skulpturen är av Joan Miró. Det heter l’oiseau lunaire, dvs. månfågeln.

Kanske finns skulpturen i flera versioner (jag tror mig faktiskt ha sett den på ett museum i Madrid), men man vet ju inte.

Det är i alla fall stort av fransoserna att på det här sättet låta barnen vid unga år utveckla nära relationer till de stora konstnärerna.

 

Publicerat i Kultur | Lämna en kommentar