Blyerts och blad

Konferens idag om forskningsetik, juridik och professionellt omdöme, anordnad av Vetenskapsrådet.

Under senare tid ha etikprövningssystemet inom forskningen varit föremål för en omfattande kritik från forskarna, och en ambition med konferensen var att få till stånd en dialog om systemets ändamålsenlighet.

Konferensen är delvis en följd av diskussioner som har förts i Ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap (där jag är ledamot). Ämnesrådet har givit ut en skrift om utmaningar och rekommendationer för humsam-forskningen, där etikfrågorna lyfts fram (här är en länk till ämnesrådets rapport).

Det blev en intressant dag. Jag ska inte redovisa allt som sades, men kritiken under förmiddagen mot det etablerade systemet var massiv och pregnant.

Lena Wahlberg, docent i juridik, Lunds universitet, menade att lagen idag tvingar fram en prövning också av sådan forskning som inte innebär någon etisk risk (samtidigt som den missar annat som skulle behöva en etisk granskning). Etikprövningsmyndigheten (EPM) använder heller inte den möjlighet som finns i förordningen att göra undantag från granskning (något som väsentligt skulle kunna reducera de problem som finns med att harmlösa projekt granskas).

Sara Eldén, docent i sociologi Lunds universitet, pekade på att dagens juridifierade system riskerar att leda till sämre forskningsetik. Professionens etiska kompetens försvagas i dagens system när den egentligen borde stärkas. Den forskningsetiska stödstrukturen bör inte, menade hon, utgå ifrån lagregler (granskning och kontroll), utan mera grundas i det professionella omdömet.

David Wästerfors, professor i sociologi Lunds universitet, argumenterade för att den reglering som finns bygger på okunskap om kvalitativa studier. I sådana ska man – om man vill vara en god forskare – vara följsam, flexibel, inkännande och beredd att kontinuerligt förändra och tänka om. Systemet är dock uppbyggt så att sådana dygder inte alls är möjliga att följa.

Forskarna var överens om betydelsen av en forskningsetisk reflektion, men menade att en sådan bör vara en integrerad del av forskningsprocessen.

Under eftermiddagen diskuterades vad som skulle kunna göras bättre. Jonas Björkman, samordnare för forskningsetik på Stockholms universitet, försökte skissa på en väg framåt. Grundstenarna var ett förbättrat regelverk, en mer flexibel tillämpning och bättre motiverade beslut. Forskarna måste uppfatta systemet som legitimt och då måste det gå att förstå regelverket.

De båda cheferna för de etikprövande myndigheterna tyckte dock att det existerande systemet var relativt väl fungerande. Allt var kanske inte perfekt (de kunde måhända tänka sig att anstränga sig lite mer för att motivera sina beslut), men det fanns enligt dessa båda inga större problem.

Att Etikprövningsnämnden inte hade använt sig av sin möjlighet att ge undantag (för att kunna sila bort alla harmlösa projekt), berodde sades det på att den inväntade en översyn från Regeringskansliet. Där pågick enligt nämndens direktör ”… någon slags beredning”, men om det verkligen pågick någon sådan process framstod som lite oklart.

Många frågor var uppe för diskussion. Om de fördes framåt får väl framtiden utvisa. Myndigheternas inställning var i huvudsak att det som behövs är mer information och att lärosätena lär sig vad som gäller, dvs. att det är implementeringen som fallerar. Forskarna, å sin sida, menade att regelverket och dess apologeter inte förstod (framförallt) den kvalitativa forskningens villkor, och att det inte enbart var implementeringen som var problemet.

Något som inte alls diskuterades var kostnaden för etikprövningen. Myndigheternas verksamhet kostar och när lärosätena förstärker sin byråkrati kring etikfrågor kommer det att plussa på OH-kostnaderna. Den huvudsakliga kostnaden i systemet ligger dock inte där utan hos dem som ska ansöka om tillstånd.

Idag har EPM 7000 ansökningar … och om alla som enligt nuvarande regelverk skulle behöva söka skulle göra det skulle ansökningarna kanske öka med, säg, 5000 per år. Säg att varje ansökan tar två veckor att skriva. 10000 veckor går då åt till att skriva ansökningar. 10000 veckor är ungefär detsamma som 220 forskningsår, vilket motsvarar drygt 70 treåriga forskningsprojekt.

Ifall vi har att göra med forskningsprojekt med hög etisk risk kan kostnaden kanske vara värd att ta. Om inte skulle nog pengarna göra mer nytta i forskningen.

Föreläste idag för högre chefer i staten. På kursgård ute på Lidingö, så jag fick ta mig med SL-buss ut på landet.

Det är elfte året som ett mycket ambitiöst utbildningsprogram (som heter Högre chefer i staten, HCIS) ges … jag har kanske varit med under de senaste sju.

Jag pratade idag om europeisering och styrningen av staten.

Studenterna är höga chefer från (den här gången var det …) 15 olika statliga myndigheter och utbildningen innebär att de har sisådär 20 dagar tillsammans under en ettårsperiod (tredagarsmoduler).

Det är ett kvalificerat gäng och det blir ofta bra diskussioner. Att de kommer från olika myndigheter är väldigt bra. Ibland kommer synpunkter och tolkningar som gör att man tvingas att tänka om.

Ett par av dem som har gått kursen tidigare år är nu generaldirektörer för ganska stora myndigheter.

Hursomhelst var det uppskattat (sa dom i alla fall), och det var kul för mig. Förutom att jag fick komma ut på landet, hade jag också – som synes – möjlighet att förlusta mig med allsköns aktiviteter på kursgården.