Och så blev det disputation.
Janet Vähämäki försvarade sin avhandling om fyra decenniers fåfänga försök att resultatstyra det svenska biståndet: Matrixing Aid.
Anders Forssell opponerade. Fullsatt i Gröjersalen i Kräftriket på Stockholms universitet.
Många från Sida och den övriga biståndsvärlden var där. Det blev ett bra möte mellan akademi och praktik.
Tyvärr hade jag – klumpigt nog – placerat mig så att jag varken såg Anders eller Janet under själva disputationsakten.
Vilken tur att jag hittade boken: Werner Aspenströms samlade dikter.
I morgon är det disputation och jag har länge (som handledare eller opponent) haft en standardpresent till den som har försvarat sin avhandling.
Standarder är bra ibland.
Ett tag var boken slut på förlaget, och då fick jag leta runt på antikvariaten i Stockholm efter åtminstone någon Aspenströmsk diktsamling.
Idag testade jag utan framgång några bokhandlare i city, innan jag till slut hittade vad jag sökte på Rönnells Antikvariat.
Aspenström är en favorit. Här är till exempel dikten Staden:
”Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.”
Jag är ute och föreläser på kursgårdar en del. Idag hade jag en session för ett 50-tal rektorer på Skepparholmen.
Skepparholmen ligger i Saltsjö-Boo, en knapp halvtimme från Slussen. Det ligger bara några hundra meter från Yasuragin, Hasseludden.
OK köpte Skepparholmen på 1950-talet och tänkte ha sina oljedepåer där, men marken var lite för porös så det gick inte.
Nu är det konferenshotell och spa. Skepparholmen erbjuder ” … en unik nordisk sparitual som bygger på de fyra årstiderna”.
Modernt intryck. De säger själva att de erbjuder upplevelser i en ”hållbar, skandinavisk anda”.
Jag prickade av:
Ni fattar: H2O … nära vatten.
Det är lätt att ironisera över all denna lite ängsliga präktighet, men jag har varit där några gånger och det tycks vara ett bra ställe.
Rektorerna trivs i alla fall.
Idag var det examination i en kurs för tjänstemän vid Riksrevisionen. Jag har haft ansvar för programmet.
Vi har träffats nio hela eftermiddagar med någon månads mellanrum.
En blandning av duktiga forskare och kunniga praktiker har delat med sig av sin kunskap.
Det har varit lärorikt att tillsammans med kloka människor i staten få möjlighet att reflektera kring granskning, oberoende, tjänstemannaroller etc.
Det är tredje gången som vi (Förvaltningsakademin) ger kursen, så vid det här laget har ett 70-tal revisorer genomgått utbildningen.
Idag diskuterade vi de essäer som ”studenterna” hade skrivit som examinationsuppgifter.
Texterna handlade bland annat om hur EU och andra internationella organisationer är med och påverkar nationella dagordningar.
Men också om nödvändigheten av att kunna reflektera kring det s0m kan kallas för det professionella omdömet.
Hur bär man sig åt man när lojaliteten mot ledningen inte går hand i hand med lojaliteten mot uppdraget?
Förr i tiden skulle jag ha köpt ett par CD-skivor på Bengans på Drottninggatan som belöning för allt nedlagt arbete. Men nu finns ju all musik på Spotify.
I det sena eftermiddagsmörkret tog jag istället en långsam promenad genom City. Bilden är från Helga Lekamens Gränd i Gamla Stan.
Jag har nog alltid tyckt att Lunds domkyrka har varit lite snyggare än Uppsalas motsvarighet.
Det är nånting med de spetsiga tornen i Uppsala. Men de har inte alltid funnits där.
På tavlan till höger från någon gång på 1800-talet (som hänger i köket på Eriksbergsvägen) ser tornen annorlunda ut.
Från 1700-talets början och fram till 1893 var exteriören mer romansk än gotisk.
Jag tog i helgen en bild från (ungefär) samma plats på Slottsbacken, där konstnären stod ooh målade. Det är verkligen ett typiskt Uppsalamotiv.
Träden ser mer idealiserade ut på 1800-talsmålningen, och Heliga Trefaldighetskyrkan, vars torn liknar dem som finns i Lunds Domkyrka, framträder lite bättre.
Uppsala domkyrka byggdes en gång i gotisk stil, så arkitekten bakom de nu påtagligt spetsiga tornen (Helgo Zetterwall) knöt an till hur domkyrkan tidigare hade sett ut. Tornspirorna skulle tydligen vara lika höga som kyrkan var lång.
Estetiskt är 1700- och 1800-tals domkyrkan påtagligt snyggare än den nuvarande, men det vågar man väl inte säga som utsocknes.
Det var en vacker vinterdag i Uppsala igår. Sol och några grader kallt.
Maria guidade i kvarteren i Fålhagen öster om ån.
Vi tittade på arkitekt Gunnar Leches snygga Vaksalaskola och passerade hus med exotiska namn som Tripolis och Port Arthur.
Namnet Tripolis kommer sig tydligen av att turkar och italienare – när huset började byggas 1911 – krigade om staden Tripolis i nuvarande Libyen.
Det kan tydligen också syfta på att huset byggdes i tre omgångar på tre olika tomter. Tripolis betyder ju ”tre städer” på grekiska.
Att ett annat snyggt tegelhus i Fålhagen kom att kallas Port Arthur beror på att det byggdes under det rysk-japanska kriget, där ett slag om Port Arthur stod året 1904.
Det här var uppenbarligen en tid – innan första världskriget – då medvetenheten var relativt stor om händelser i den stora världen.
Port Arthur byggdes för SJ:s räkning, och ritades av Folke Zettervall som var SJ:s chefsarkitekt.
Tripolis byggdes helt på spekulation. Någon trodde att det skulle gå att tjäna pengar på bostäder i Fålhagen, och denne visade sig få rätt.
På vägen hem, västerut, passerade vi slottet. Bra ljus för fotografering.
Orangeriet i Botaniska Trädgården anas i motljuset på bilden till vänster. Träden i förgrunden står i Engelska Parken.
Hängt en dag med brorsan i Norrköping.
Vi passade på att besöka Arbetets Museum och Stadsmuséet. Båda ligger på Laxholmen i Motala ström.
Arbetets Museum är inhyst i en industribyggnad – en sjuhörning – som kallas Strykjärnet. Här fanns delar av Norrköpings textilindustri.
Carl Milles kallade en gång Strykjärnet för landets vackraste industribyggnad.
Den var textilindustrin som gjorde att Norrköping en gång i tiden kallades för Sveriges Manchester. På 1950-talet började den dock gå kräftgång, mest som en följd av ökad utländsk konkurrens.
Enbart 1959 lades flera dussin textilföretag ner i Norrköping.
Den sista stora kraschen minns jag själv. Den inträffade 1970 med nedläggningen av Förenade Yllefabrikerna (YFA). Mer än 800 förlorade arbetet.
Allt det där kan man få veta mer om på de båda muséerna.
När vi vandrade runt lite i innerstan passerade vi ett legendariskt kulturhak: Konditori Broadway.
Eldkvarns stamställe i hörnet Broddgatan och Tunnbindargatan, när det begav sig i början av 1970-talet.
Carla, Plura och Tony var ju Kungarna från Broadway:
… jag tog tåget hem för jag ville se
jag gick till Broadway, vårt gamla café
fabrikerna stod som stora röda tegelskal
av din mammas hus i gathörnet fanns inget kvar
kom med mig alla Broadways kungar
allt det här är en sång på tungan
jag kan se er än, fast allt annat sakta bleknar bort
i nöd och lust
på gott och ont
i vått och torrt
Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skriven av den sekuläre evangelisten (och östgöten) Tage Danielsson.
Berättaren: ”Tyko Jonsson hörde till dem som tror att alla som frivilligt gav bort någonting är kommunister.”
Tyko Jonsson: ”Va?!, Jag har närt en kommunist vid min barm!”
Karl-Bertil Jonsson: ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.
”Byrådirektör H.K Bergdahl: ”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”
Berättaren: ”Karl-Bertil Jonssons ömma moder fick något religiöst i blicken, ty denna saga utspelar sig på den tid då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.”
Mellandagar efter en fin julhelg.
Juldagen var alla kidsen i Gröndal, och det blev traditionell tomtekastning.
Linnea och Dan tävlar genom att från ett par meters håll kasta garntomtar mot granen (i år en extra tät variant).
Tomtarna ska fastna så högt upp som möjligt i trädet.
Dan vann den här gången med ett snyggt underhandskast, som placerade den lilla tomten allra högst upp (se bilden).
Segern var uppenbar. Jon behövde inte ta fram måttbandet.
Senare på kvällen blev det diverse pop- och musikquiz, och traditionellt brädspel: en Star Wars-variant av Carcassonne.
Efter att ha läst alla de sex nominerade för Augustpriset, kan jag konstatera att rätt bok vann.
Lina Wolffs De polyglotta älskarna är också den enda av de sex böckerna som jag skulle rekommendera.
Förmodligen var det här inte det starkaste av startfält.
Vänner till mig har kommenterat att det kom ut andra romaner under 2016 som borde ha blivit nominerade, t.ex. av Leandoer och Larsmo.
Det var ändå intressant att försöka sig på att högläsa Jäderlund och ta del av Bohmans interiörer från humanioravärlden. Jag ångrar heller inte att jag grottade ner mig ett tag i Noréns egosump, men jag gör inte om det.
Fri läsning nu under de kommande helgerna …
Blyerts och blad 