Strax innan jul kom beskedet att Åke “Bajdoff” Johansson hade dött. 86 år gammal. Det var hjärtat. Bajdoff var centerhalven med det ljuvliga spelsinnet och smidigheten. Glidtacklingens okrönte mästare.

Han tog sex allsvenska guld med IFK Norrköping. Bajdoff var i början av 1960-talet en av Europas bästa mittbackar, en viktig del av landslagets så kallade Nyman-vall. Han bildade radarpar med målvakten Bengt “Zamora” Nyholm. Dessa båda spelade mer än 600 matcher tillsammans, i IFK och landslaget.

Som liten grabb stod jag ofta med storebrorsan på Berget, som utgjorde en naturlig läktare i Idrottsparken. Vi såg IFK spela hem ett par allsvenska guld under ledning Zamora och Bajdoff, och med spelare som Björn Nordqvist, Harry Bild, Örjan Martinsson, Bill Björklund och en ännu ung Ove Kindvall. Bajdoff var då i slutet av sin aktiva karriär, men fortfarande en klippa i försvaret.

Under den här  tiden var IFK alltid ett topplag i Allsvenskan (känns längesedan). I Europacupen där Europas alla mästarlag möttes, mötte IFK ett år AC Milan (med den gamle Maldini) och ett annat Benfica (med Eusebio, Torres och de andra). Hemma spelade IFK jämnt mot båda, men returerna i Milano och Lissabon gick  sämre.

Bajdoff arbetade under lång tid på Televerket. Även de allra bästa inhemska spelarna hade vid den här tiden civila arbeten vid sidan av fotbollen. På frågan om vilka de största personligheterna som denne hade mött på arbetet svarade en av Bajdoffs kunder: påven, kungen och Bajdoff.

Så här beskrev han sig själv: ”Jag var grovjobbare, jag gick med skyffeln”. Det var i så fall en grovjobbare med spelsinne. Nu är han död, centerhalven med blicken för spelet.

Och det är precis som det har sagts: ”Himlens alla bollar kommer att dimpa ner vid hans fötter”.

—

(Britta Nordholms sevärda film om Åke ”Bajdoff” Johansson är från 2012 och den distribueras av Norrköpings stadsarkiv och Norrköpings stadsmuseum. Här är en aptitretare. Citatet kommer från IFK-supportern Magnus ”Mankan” Nilsson).