Nyligen rapporterades i media om en färsk undersökning av myndigheters anseende. Undersökningen är gjord av Nordic Brand (ett företag delägt av Stockholms universitet) som rangordnar myndigheters anseende på en skala från 0 till 100.

I botten av Nordic Brands rankinglista ligger Arbetsförmedlingen (34), Migrationsverket (37) och Försäkringskassan (47). I topp ligger SOS Alarm (76), Smittskyddsinstitutet (73), Konsumentverket och Polisen (båda 70).

Också Svenskt näringsliv och Svenska kyrkan finns med på listan, vilket väl indikerar en generös tolkning av vad som är en myndighet. SOS Alarm är heller ingen myndighet, utan ett bolag.

Jag har inte lyckats få tag på den studie som mediernas rapportering bygger på (den finns inte på företagets hemsida), så det är svårt att bedöma kvaliteten. Studien verkar vara baserad på intervjuer med ”allmänheten”.

Det är alltid lite kittlande att gotta sig i listor som ger intryck av att något väsentligt sägs, men frågan är vad den här typen av mätningar egentligen avspeglar.

För det första är det som mäts mindre förtroende för myndigheten än förtroende för politiken. Det som mäts är helt enkelt något annat än det som sägs mätas. Det är heller inte trovärdigt när myndigheter – högt upp på listan – kopplar sin placering till egna aktiviteter (som Polisen verkar vilja göra).

För det andra lockar mätningarna fram attityder som inte finns. De som tillfrågas har sällan någon relation till myndigheterna, och svarar förmodligen utifrån en allmän uppfattning (som i hög grad kan vara påverkad av mätningar av det här slaget). Förtroende bör ses som en relation. Det är i någon annans ögon som man har, eller inte har, förtroende.

För det tredje riskerar vi att det – som en följd av mätningarna – sätts igång försök att påverka hur människor svarar på mätinstitutens frågor. Genom att på olika sätt utveckla sitt ”varumärke” kan myndigheter klättra på listan, och därigenom kanske till och med öka sina möjligheter att rekrytera och behålla kvalificerad personal.

Verkschefer kanske börjar tro (och det är möjligt att de har rätt) att det är enklare att klättra på anseenderankingen genom att förbättra sin marknadsföring än genom att förändra sitt sätt att arbeta. Det här kan måhända skapa en del jobb åt Nordic Brand och andra konsultföretag, men det leder knappast till högre kvalitet i förvaltningen.

Mest allvarligt är att mätningarna trivialiserar sådant som är viktigt: myndigheters professionalitet och kvalitet.

Att företag vill mäta är lätt att förstå och att media okritiskt hakar på kanske inte förvånar, men man kan undra över varför akademin bidrar till att legitimera trivialiteterna.