En av mina favoriter bland samhällsvetare sade en gång att “ … i valet mellan ’truth’ och ’impact’”, skulle vi alltid välja truth.

Vi kan förstås i all oändlighet hålla på att diskutera vad som är sanning, att ”truth” och ”impact” är en falsk motsättning och allt sånt, men jag tror att jag förstod precis vad han menade.

Vi ska så sanningsenligt som vi kan tolka det som händer i samhället, och berätta för dem som är intresserade (studenter och andra intresserade medborgare) vad vi har kommit fram till.

Nu har jag vid ett par-tre akademiska seminarier på senare tid märkt att diskussionerna har handlat om något annat, nämligen hur det är möjligt att utifrån en studie skaka fram så många publikationer som möjligt.

Seminarierna har i hög grad kommit att handla om strategier och taktiska knep som forskare kan använda sig av för att bli publicerade i ibland högt (men oftast i lägre) rankade tidskrifter.

Det är naturligtvis bra att publicera sig i goda journaler. Gott och väl så, men det blev uppenbart att det som vägledde forskarna i första hand inte var att på ett så bra sätt som möjligt berätta om sina upptäckter och insikter.

Istället var strävan att få så många publikationer som möjligt. Nu kan man hävda att det inte skulle behöva finnas någon motsättning här, men det framstod som uppenbart under seminarierna att den valda formen för publicering inte var den bästa för att förmedla sanningar om de studerade fenomenen.

Det är inte alltid så här, men tillräckligt ofta för att göra en fundersam.

Bedömnings- och meriteringssystem är riggade på sätt som får dessa konsekvenser. Som forskare anpassar vi vår praktik så att vi ska klara oss bra i den kommande granskningen. Det som dryftades vid seminarierna var inte i huvudsak vad som skulle kunna vara intressant, utan något annat.

Jag borde inte bli förvånad men nog är det konstigt att det som är intressant och skulle kunna göras samhällsrelevant om det presenterades i en vettig form, styckas upp i så många möjliga kunskapsfragment som möjligt.