”Gråtande kom vi till världen. Vi gråter för att vi kommit hit till denna skådeplats för narrar.”

Det är 400 år sedan Shakespeare dog. På The Globe i London spelas hans dramer som de spelades när det begav sig.

Att se Kung Lear på Uppsala stadsteater är något helt annat. Linus Tunström har gjort en modern (eller postmodern) variant av tragedin.

Tunströms version sätter inte texten i centrum, och det är synd. Handlingen är ungefär som den brukar. De som ska dö dör, och det är de flesta. Men man sitter i salongen och undrar vad de håller på med därframme på scenen.

Det var ungefär s0m Leif Zern skrev i DN om föreställningen. Marie Göranzon är ”… så nära att rädda föreställningen från katastrof som det rimligen går att komma.”

Man får visserligen höra många bra Leonard Cohen-låtar, om än lite oklart varför. Det finns också en stor krokodil på scenen. Men ingen narr.