Riksdagen beslutade i förra veckan om ett nytt kvalitetssäkringssystem för högre utbildning. Det har varit många turer under senare år.

Politiken hade under alliansregeringen tydliga uppfattningar om att den ville ha ett system som mätte resultat. Det var examensarbeten som skulle bedömas.

Högskoleverkets ledning förespråkade ett annat system, som i högre grad byggde på lärosätenas eget kvalitetsarbete.

Byråkratin hamnade i konflikt med politiken. Politiken i det här fallet var till att börja med Leijonborg och Honeth (senare andra ministrar i samspel med Honeth).

Politiken drev igenom det system som det önskade. Som en följd av detta avgick universitetskansler Flodström med buller och bång. Systemet sattes i sjön. Examensarbeten började bedömas i stor skala.

En motgång för regeringen var att den europeiska standardiseraren, ENQA, bedömde att det nyinförda systemet inte levde upp till organisationens regelverk. Sverige fick inte längre vara medlem i ENQA.

En motivering till bedömningen var den politiska inblandningen. Högskoleverket ansågs inte leva upp till ENQA:s regler om oberoende granskare. En annan var att den externa kvalitetgranskningen inte byggde på lärosätenas interna kvalitetgranskning.

Uteslutningen ur ENQA blev ett starkt argument för att systemet måste ses över. Så skedde också. En utredning ledd av den nytillträdde kanslern Wallberg fick uppdraget att föreslå ett nytt system som skulle vara i linje med ENQA:s regelverk.

Det som riksdagen i förra veckan beslutade om är ett system som bygger på lärosätenas egen kvalitetsgranskning, och som ska återföra Sverige till kretsen av fullvärdiga medlemmar av ENQA.

Så långt historien (den korta varianten).

Har politiken fått böja sig för den professionalitet som finns i akademin? Nja, det är tveksamt. De professionella i akademin involverades i hög grad i det system som politiken drev igenom (genom att läsa och bedöma examensarbeten).

Det fanns visserligen stora problem med det system som sjösattes (det bedömde enbart examensarbeten, det belönade de redan resursstarka etc.), men de signaler som de facto producerades byggde på bedömningar av professionella.

Systemet som nu har beslutats har ett bredare fokus, men det är väl än så länge en öppen fråga ifall det kommer att bli mer kvalitetsdrivande.

Systemet ger otvetydigt större spelutrymme åt lärosätenas administrativa ledningar, och dessa har kanske inte så stort intresse av att gråmåla det egna lärosätets utbildningar.

Något annat som är intressant är den betydelse som den europeiska organisationen fick i processen. ENQA är en standardiserare av klassiskt mått.

De svenska byråkrater som ansåg sig ha blivit förfördelade av den nationella politiken tycks ha använt ENQA för att driva sådant som de själva önskade. Byråkratin bekämpade politiken med hjälp av den europeiska organisationen.

Processen illustrerar fenomenet att stater i all högre grad har kommit att bli regelföljare. Europeiska standardiserare och andra internationella expertorganisationer utfärdar regler som stater ser sig tvingade att följa.

Det tål verkligen att diskuteras hur lydiga regelföljare vi bör vara. Varför ses det närmast som lite löjeväckande att inte följa standardiserarnas regelverk? Varför sådan tilltro till organisationer som ENQA?

Nog betedde sig politiken i det här fallet uppseendeväckande klumpigt, men uppfattningen att nationella politiker inte alls ska lägga sig i hur den högre utbildningen utvärderas är förstås bisarr.