Först ut: Linda Boström Knausgårds korta roman Välkommen till Amerika. Den handlar om en 11-årig flicka som har slutat att prata.

Ingående beskrivningar av en gravt dysfunktionell familj. Ganska så Norénsk. Inget om samhället därutanför.

Den alkoholiserade och allmänt vedervärdige pappan är död. Flickan känner sig skyldig eftersom hon hade bett Gud om just detta. Varken flickan, hennes äldre bror eller mamman vet hur de ska manövrera i det existentiella mörkret.

Flickans tystnad kan kanske begripas som ett sätt att skapa ett utrymme i eländet. Mamman, skådespelerskan, vill att allt ska vara bra: ”Vi är en ljus familj”.

Jag hade läst en del i förväg om Boström Knausgårds språk som poetiskt. Hon skriver verkligen ordknappt och korthugget, men jag blev inte riktigt fångad.

Har man en tendens att deppa över grejer i livet, kanske man inte ska kasta sig över Välkommen till Amerika.