Therese Bohmans bok Aftonland handlar om en nyskild professor i konstvetenskap, Karolina, som känner sig mol allena.

Runt de 40 har hon relativt nyligen lämnat sin man, och med det (antar hon) möjligheten att skaffa en familj. Biologin är obönhörlig.

Ingen av männen som hon lockas av eller lockar till sig (en hel hoper i boken) skänker någon egentlig tröst. Ensamheten är bedövande.

Karolina dras till det förgängliga, det som är övermoget och förfallet. Särskilt älskar hon antika kolonner som har rasat samman. Karolina föreställer sig att husen i Tanto kommer att bli vackra som ruiner.

Hon skriver att: ” … bygger man för evigheten måste man välja värdiga material.” Helst marmor och tegel, och utan armering

Vi får träffsäkra interiörer från det hopplösa dejtandet, kulturlivet och akademin, men också från Karolinas östgötska barndomsmiljö: ”Tänk om hon bara skulle försöka bli ihop med Robban i Gusum”.

Therese Bohman skriver bra. Texten rymmer en slags distanserad klarsyn. Det är snyggt, men samtidigt kommer jag inte ifrån att det ibland känns lite oengagerat. Men kanske är det så det ska vara.

Det bara flyter på, ungefär som det där livet.