Peter Frankopan har skrivit en mycket läsvärd och intressant världshistoria: The Silk Roads. A New History of the World.

Grundackordet är att världens centrum (medius terra) enbart under några få århundranden i historien kan sägas ha legat i Europa.

I övrigt har världens ekonomiska och kulturella blodomlopp runnit längre österut, i områdena mellan Eufrat och Tigris i väst till Kina i öst.

Med Persien (Iran) som någon slags medelpunkt.

Idéer, kunskaper, religioner, språk, varor (men också sjukdomar) har färdats sedan årtusenden genom Mesopotamien, Persien, Indien och Kina.

Frankopan skriver om Herat, Isfahan, Buchara, Karakorum, Samarkand … alla de där platserna som vi aldrig läste om i skolan, som definitionsmässigt utgjorde periferi.

Jag fick en del aha-upplevelser vid läsningen.

Bortmotandet av morerna vid Poitiers berodde mindre på en massiv försvarsinsats från Karl Martell & Co, utan mera på att det inte fanns några skäl att gå vidare. Rikedomarna fanns ju någon annanstans.

När Alexander skulle erövra världen … då drog han förstås österut. Välstånd, skönhet och kunskaper fanns ju där.

Jag förstår klantigheten hos alla romerska befälhavare som försökte komma tillrätta med Asterix och Obelix. Intressen fanns i norra Afrika och framförallt i Egypten, så romarna skickade knappast sina vassaste knivar i lådan till Gallien.

Att tala om sidenvägar i plural betonar att det inte har funnits en väg, utan en mängd olika och över tiden föränderliga vägar. De flesta utbyten har förstås varit lokala, och de har gått i nordsydlig riktning lika ofta som i östvästlig.

Det var egentligen först med upptäckterna av de nya kontinenterna i väst som Europa under några århundraden kunde dominera världen.

Till att börja med var det Spanien och Portugal som delade upp den (med överlägsna vapen) erövrade världen mellan sig. I senare skeden var det England och Frankrike som lät sina egna intressen bestämma hur gränser skulle dras.

I några av de sista kapitlen i boken ges en exposé över den nuvarande stormaktens arrogans, oförmåga att tolka skeenden och ovilja att låta de egna principerna om demokrati vägleda sitt globala agerande.

Idag graviterar världen geopolitisk åt öster. Under president Xi Jinping har Kina exempelvis tagit initiativ till nya Sidenvägar. Som Frankopan avslutar boken:

” … networks an connections are quietly being knitted together across the spine of Asia; or rather, they are being restored. The Silk Roads are rising again.”

Den eurocentriska historia som åtminstone jag fick läsa i grundskola och gymnasium hade inte bara luckor, utan riktade alltsomoftast sökarljuset åt fel håll.

Vi blev alla lite lurade, fast lärarna visste förstås inte bättre.