Filmen Darkest hour handlar om hur Winston Churchill blev premiärminister, och det dilemma som mötte den då nytillträdda brittiska regeringen.

Skulle Storbritannien ge sig in i förhandlingar med Hitler för att undvika den annalkande invasionen och det då sannolika nederlaget, eller skulle landet (och imperiet) kämpa till sista blodsdroppen.

Förespråkarna för att pröva förhandlingar var starka: lord Halifax, den tidigare premiärministern Neville Chamberlain och – åtminstone till att börja med – kung Georg XI.

Halifax säger i en scen att det är ” … nothing even remotely patriotic in death or glory if the odds are firmly on the former. Nothing inglorious in trying to shorten a war we are clearly losing.”

Gary Oldman (som spelar Churchill) gestaltar det brittiska dilemmat väl, och spelar upp Churchills goda och (långt flera visar det sig) dåliga sidor.

En avgörande händelse inträffar när Churchill – efter råd från kungen av alla människor – ger sig ner i tunnelbanan (där han aldrig tycks ha varit förut), och frågar människorna där hur de ser på situationen.

De säger åt honom att de aldrig kommer att ge upp, vilket fäller avgörandet. Efter detta möte med folket hamnar han vid tunnelbanestationen Westminster, och Winston stiger ur.

Folket har äntligen – utan mellanhänder – fått möjlighet att säga sitt till makten. Medan allt annat i filmen framstår som realistiskt, är den här nyckelscenen uppenbart påhittad.

Nåväl, Churchill återvänder till sitt kabinett och till parlamentet, håller några av sina allra bästa tal och alla jublar. Eftersom vi sitter med facit, vet vi att han gjorde rätt i att lyssna på folket.

Lord Halifax tolkning av vad som egentligen hände där och då var att: ”He mobilized the English language and sent it into battle”.

Snyggt gjord film och utmärkt skådespeleri. Oldham kommer säkert att kamma hem en Oscar, och därtill en massa andra priser. Kanske ändå en 4:a på en femgradig skala.