Styrning av universitet och högskolor

Jag blev i veckan ombedd att kommentera den idéskiss som har kommit från Utredningen om styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten.

Förslaget är lite motsägelsefullt.

Å ena sidan känns det som att utredaren föreslår en del av det som universitet och högskolor själva (bland annat genom sin intresseorganisation SUHF) under lång tid har förespråkat.

Universitetsledningarna ska få ökade möjligheter att agera strategiskt: att få alla pengar i en påse; att inte få alla utbildningspengar på ackord och (kanske) att en lite större andel av forskningsmedlen i samhället ska gå direkt till lärosätena.

Å andra sidan riskerar nog förslaget att öppna för en mer detaljerad politisk styrning.

Det som föreslås är ett långsiktigt, sammanhållet och samordnat styrsystem. Utöver den styrning som sker idag, tillkommer något som kallas överenskommelser mellan regeringen och enskilda lärosäten.

Var fjärde år ska sådana arbetas fram och överenskommelserna ska ”… konkretisera kopplingen mellan de politiska målen och lärosätenas verksamhet”. Det här ska föregås av en ”fördjupad dialog mellan regering och lärosäte, i förhållande till situationen idag”.

Det som föreslås är en dialogbaserad styrning som också, sägs det, ställer ”stora krav på uppföljning”. Allt bygger förstås på tillit.

Förhoppningen är nog att lärosätena ska få ordentligt med tid och uppmärksamhet för att kunna berätta för regeringen vad de vill, och att de sedan på basis av detta kan ges stabila och långsiktiga ramar för verksamheten.

Så kommer det nog inte att bli.

Orsaken till att regeringar vill ”lägga sig i” är vanligen inte (även om det kan förekomma) att de är klåfingriga, utan att det händer saker i världen som gör att de ibland vill och behöver använda sig av sina lärosäten.

När det sker och i vilka situationer kan man inte i förväg veta, men det kommer att hända.

Och när det uppstår ett politiskt tryck att agera kommer en regering aldrig att kunna säga att: ” … vi skulle nog vilja agera, men nu har vi ingått långsiktiga överenskommelser med lärosätena som säger att de ska få vara i fred ett par år till”.

Begreppet överenskommelser antyder också att vi har att göra med jämbördiga parter, men så är det inte. Lärosätena lyder under regeringen.

Inga andra styrmedel försvinner heller när överenskommelserna tillkommer. Regeringar kommer också framöver att – när de så önskar – att ha möjlighet att styra med hjälp av de årliga regleringsbreven.

I idéskissen finns också ett förslag om att tillskapa en oberoende intermediär som ska ta fram underlag till de dialoger som ska äga rum mellan regering och lärosäten. Intermediären ska också medverka i uppföljningen.

Det låter som en ny analys- och utvärderingsmyndighet, dvs. den typ av myndigheter som finns på andra håll i statsförvaltningen och vars verksamheter nu är i stöpsleven (jag har skrivit tidigare om det arbetet här).

Nu sägs det visserligen inte att den oberoende intermediären ska vara en myndighet, men det kommer nog att bli svårt att hitta någon annan organisationsform med tillräcklig legitimitet.

Det finns således en hel del att säga om idéskissen. Att samhällets behov skulle kunna operationaliseras i form av överenskommelser som ligger fast under en fyraårsperiod, känns som en ganska naiv förhoppning.

Jag är heller inte säker på att regeringar kommer att vara särskilt intresserade av att ägna så mycket tid åt att samtala med lärosätena, exakt vid de tillfällen när styrsystemet säger att de bör göra det.

Skulle regeringar vilja (och våga) styra mera, kan de också göra det inom det system som finns idag.

En lärdom från organisationsforskningen är att variation (inom högskolelandskapet) förmodligen förutsätter mera av central styrning, dvs. att regeringen bestämmer att lärosäten ska ha olika inriktning.

Lite karikerat: om alla får göra som de själva vill (och de dessutom tänks konkurrera), kommer de alla att göra samma sak.

Kanske kan överenskommelser vara ett sätt att få lärosäten att bli lite mer olika, utan att regeringar behöver peka med hela handen.

Dialoger, överenskommelser (kombinerat med en lagom dos pengar) kan vara viktiga inslag i en mjuk styrning.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Forskning, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s