En stiftelse löper amok

Stiftelseformen har av många framhållits som attraktiv för verksamheter som universitet och kulturinstitutioner. Stiftelser har en del fördelar om man exempelvis vill skydda verksamheter från framtida politiska klåfingrar.

Stiftelser utgör självständiga rättssubjekt. De har varken ägare eller huvudmän som de behöver lyda.

Dock kan de inte göra som de själva vill. Den som sitter i stiftelsens styrelse måste följa de stadgar som finns. Stadgarna kan vara mer eller mindre klara.

Finns oklarheter är det styrelsens plikt att ta reda på vilka intentioner stiftarna en gång hade, och att förvalta stiftelsen med detta i åtanke.

Men vad händer om en stiftelse börjar tolka sina stadgar på ett sätt som uppenbart är orimligt? Vad händer om de som förvaltar stiftelsen börjar se mer till sina egna och sina kollegors intressen?

Ett aktuellt exempel på en stiftelse vars handlande kan ifrågasättas i detta avseende är Östersjöstiftelsen.

Stiftelsen bildades i mitten av 1990-talet av löntagarfondspengar. Två ambitioner skulle förenas: att stödja en ny universitetsstruktur i södra Stockholm (det som sedermera blev Södertörns högskola) och att stötta framväxten av ett specifikt forskningsområde vid det lärosätet: Östersjö- och Östeuropaforskning.

Högskolan pekades i stadgarna ut som den enda destinatären för stiftelsen, dvs. den enda möjliga mottagaren av pengar. Stiftelsen skulle stödja uppbyggnaden av forskningen vid högskolan och den skulle stödja den angivna forskningsinriktningen vid högskolan.

Under de första dryga 20 åren var Södertörns högskola självklart den enda möjliga anslagsmottagaren. Många beklagade att det var så, framför allt forskare med Östersjö- och Östeuropainriktning vid andra lärosäten. Inte så svårt att förstå.

Men enligt stadgarna är det forskningen ”vid Södertörns högskola” som ska stödjas. I propositionen – som uttryckte stiftarens ambitioner – sades det att stiftelsen skulle bidra till tillkomsten av Södertörns högskola och ”… i fortvarighet finansiera forskning inom denna”.

Man kan förstås diskutera med vilken klokhet som stadgarna en gång formulerades, men de initiativ som har tagits för att åstadkomma en så kallad permutation har misslyckats. Det finns nämligen en destinatär: Södertörns högskola.

Nyligen (maj 2020) har dock stiftelsens styrelse antagit en programförklaring som öppnar för att andra också direkt kan finansieras av stiftelsen. Inledningsvis kommer detta måhända att ske i mindre skala, men på sikt kan det få dramatiska konsekvenser för högskolan.

Stiftelsen har dessutom tagit på sig rollen av den som ska styra högskolan, något som också strider mot stiftarens intentioner. I stiftelsens stadgar sägs att stiftelsen ska utvärdera sina stödformer, men stiftelsen behandlar numera snarast högskolan som en underlydande enhet som man bestämmer över.

Om motivet för den nya aktivismen hos stiftelsen kan man spekulera. Det som sägs av stiftelsen är att den konkurrens som uppstår kommer att öka kvaliteten i högskolans forskning, Men i realiteten handlar det nog i huvudsak inte om det, utan om pengar och makt.

De pengar som stiftaren en gång ”låste” till Södertörns högskola, vill nu stiftelsen att andra ska få del av. Det pikanta är förstås att det just är de forskare som sitter i stiftelsens styrelse (och deras kollegor och nätverk) som kommer att ha störst glädje av detta.

Stiftelsens styrelsemedlemmar riggar helt enkelt det framtida systemet på ett sätt som gynnar deras egna och deras kollegors intressen. Det här skulle förstås inte vara möjligt om det lärosäte som drabbades var ett större och mer etablerat än Södertörn.

Regering och riksdag avsåg att Östersjöstiftelsens medel skulle komma Södertörns högskola till del, och bidra till forskning och forskarutbildning där. Det förhållandet vill stiftelsens nuvarande styrelse ändra på.  

Stiftelsen räknar tvivelsutan med hurrarop från stora delar av universitets-Sverige. Alla forskare med intresse för Östersjö- och Östeuropastudier kommer att kunna få del av stiftelsens kassa. Och det är inga småpengar det handlar om.

Östersjöstiftelsen är en statlig stiftelse som har att agera efter sina stadgar och efter stiftarens intentioner. Hela tanken bakom ett stiftelseförordnande är stabilitet. Avsikten var att Östersjöstiftelsens pengar skulle komma högskolan till del för all framtid … i fortvarighet som det står i prop. 1993/94:177.

Det som aktualiseras är också en viktig principiell fråga, som har med lämpligheten i stiftelseformen att göra. Stiftelser har varken ägare eller huvudmän. De ansvarar enbart gentemot sig själva.

Det brukar ses som bra eftersom stiftelser inte behöver anpassa sig efter hur de dagsaktuella politiska vindarna blåser. Men vad göra när det är stiftelsens styrelse som svajar, och som inte längre är inställd på att fullgöra det som står i stadgarna?

Vad händer om en stiftelse bortser från vad stiftaren vill, och istället gör som den själv vill?

Det här inlägget postades i Forskning, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s