Det pågår ett EM i fotboll, och det är kanske inte så konstigt att det påverkar bloggen.

Jonathan Wilson är tvivelsutan en av de bästa när det gäller att skriva om spelet och dess historia.

I boken The names heard long ago beskriver han hur den moderna fotbollen skapades på caféerna i Budapest i början av 1900-talet.

Fotbollen kom från de brittiska öarna, och klubbarna där ansåg sig vara bäst, och var nog också det under ganska lång tid.

Men spelet – det vackra och effektiva spelet – vidareutvecklades i Centraleuropa, och spreds därifrån över världen.

Det är om den idéexporten som Wilsons bok handlar. Wilson pekar på kaffehusens betydelse, och det vill man ju gärna tro på.

I Storbritannien diskuterades fotboll stående på pubar med en pint i ena handen. Inte så i Budapest:

”In the coffee houses, the tendency was for customers to sit down at a table, and so it became possible to illustrate tactical arguments using the simple props of a cup, a spoon or a sugar bowl.”

När man väl började tänka systematiskt var steget inte långt till att börja rita diagram, något som länge ansågs vara galenskap i England.

I Ungern (och i viss utsträckning Österrike) föddes enligt Wilson den moderna fotbollen. Wilson berättar historien om tränare – på flykt undan nazism och kommunism – som spred idéerna i Europa och Sydamerika.

Fantastiska och detaljrika historier berättas: om Imre Hirschl, József Eisenhoffer, Bela Guttman, Lajos Czeizler och många andra.

Czeizler kom som tränare till IFK Norrköping på 1940-talet och gjorde klubben till Sveriges bästa. Han blev sedan tränare i bland annat AC Milan och Fiorentina.

Jag påmindes också om att IFK:s tränare under guldperioden i början av 1960-talet hette Vilmos Varszegi. Vilmos kom till Sverige som flykting efter Sovjets invasion av Ungern 1956.

Han ”upptäcktes” på ett flyktingläger i Söderköping av två poliser (Knut Nordahl och Einar Steen som båda spelade i IFK), och blev sedermera tränare i klubben.

Wilson berättar inte om Varszegi men om Czeizler, och om IFK:s legendariska resa till England 1946 med Czeizler som tränare och där man slog Charlton, Sheffield U och Newcastle.

Det var en bland flera påminnelser för britterna att deras sätt att spela hade blivit omodernt (ovan till vänster finns lite svenska tidningsrubriker från turnén).

Wilsons historia har trådar in i 1960-talet, men kulminerar ändå på något sätt i november 1953 när Ungern med det bästa landslaget i världen krossar England på Wembley med 6-3. Det kunde ha blivit mera (Ungern vann skottstatistiken med 35-5).

Engelsmännen började äntligen få upp ögonen för att eleverna hade blivit bättre än sina forna lärare, och att det fanns mycket att lära av den fotboll som spelades på kontinenten.

Efter storhetstiden vid 1950-talets början har Ungerns fotboll aldrig riktigt hämtat sig. Det berodde delvis på att så många efter 1950-talets glansperiod – precis som under 1930-talet – kände sig tvingade att lämna landet.

Spelsystemen har förändrats sedan 1950-talets början men ibland kan man också idag, enligt Wilson, känna igen den snabba och passningsinriktade fotboll som en gång tänktes ut på caféerna i Budapest:

”And in some precise through-ball, well-delivered pass or moment of improvisation, perhaps, when the game is at its most appealing, we hear still some strain of old Budapest, of the game of the coffee houses … of that most beautiful and tragic of footballing cultures.”