Riksbanken talas det alldeles för lite om (det här är det första i en serie blogginlägg om Riksbanken).

I veckan var jag anlitad som kommentator vid ett seminarium om den nya Riksbankslagen. Den är ännu inte antagen av riksdagen men en proposition är lagd på riksdagens bord.

Det ska också ändras i grundlagen, så processen är en lite mer utdragen process än den som gäller för vanliga lagar. Gissningsvis kommer dock inga hinder att uppstå på vägen.

Jag var engagerad vid seminariet för att ge synpunkter som organisationsforskare och statsvetare. Det senare är jag formellt sett inte, men jag har under hela min tid som forskare studerat statens organisationer så jag vet en del om dessa.

Det nya förslaget till Riksbankslag har under några år tagits fram av en parlamentarisk kommitté (SOU 2019:46). Motivet sägs vara att modernisera det regelverk som styr Riksbanken.

I november 2019 lämnades utredningens förslag till regeringen. Knappt 2000 sidor så det är en del att ta sig igenom för den vetgirige.

Jag tror att tjockleken på betänkandet avskräckte en del (mer om det i ett senare blogginlägg).

Jag tvingades ändå – för att kunna kommentera – läsa på en del om styrningen av penningpolitiken och Riksbankens roll, och jag blev under den processen alltmer bekymrad.

Jag visste förstås att Riksbanken hade givits makten över penningpolitiken. Jag brukar själv använda Riksbanken som exempel i undervisningen. Organiseringen är ett exempel på hur politiker ibland kan rigga ett politikområde, men sedan organisera sig själva ut ur beslutsfattandet.

Men det är lite märkligt att detta sker inom delar av den ekonomiska politiken. När jag en gång i tiden pluggade nationalekonomi sågs penningpolitiken som ett av de viktigaste medlen för att styra såväl sysselsättning som inflation.

Det är det fortfarande men läget idag är således att politiker inte får lägga sig.

När det nuvarande systemet med en självständig riksbank – som inte får ta instruktioner från politiken – etablerades var det ett demokratiskt problem. Men man skulle kunna säga att den självständiga Riksbanken gavs relativt avgränsade uppgifter inom penningpolitiken.

Så är det inte idag. Riksbanken agerar inom betydligt vidare områden än det var tänkt (det var ett  argument för behovet av en modernisering av lagen), och konsekvenserna av Riksbankens beslut är påtagliga inom stora delar av samhället.

Riksbanken är mäktig, men det går inte att utkräva ansvar av bankens ledning.

Seminariet handlade om detta: Hur kan man skapa legitimitet för ett system där viktiga beslut är delegerat till experter som inte får styras av de folkvalda?