Det här är det andra i en serie blogginlägg om Riksbanken

Hur kom det sig att viktiga delar av den ekonomiska politiken flyttades över till en sfär där det var experter som bestämde?

Motiven till förändringen var hämtad ur nationalekonomisk teori, och att man inte kunde lita på att politiker fattade kloka beslut.

Politikerna tänktes enligt teorierna maximera antalet röster i nästa val, och därigenom fatta alltför kortsiktiga beslut.

Således kunde man inte ha förtroende för att politiken gjorde det rätta.

Det fanns, som det brukade uttryckas, ett trovärdighetsproblem. Man kunde helt enkelt inte lita på att politiker skulle fatta de beslut som nationalekonomerna menade var de bästa.

Området var alltför komplext, så det var bättre att besluten överläts till experter.

Samma motiv skulle förstås också kunna användas för andra komplexa politikområden: klimatpolitik, arbetsmarknadspolitik, energipolitik etc.

Det var också så att politiken dikterades av den Europeiska Unionen (EU), och de krav som en gång etablerades i Maastrichtfördraget. I hög grad var vi tvingade att anpassa oss efter unionsrätten.

Unionsrätten slår fast att penningpolitik är en exklusiv EU-angelägenhet för euroländerna (vi räknas dit även om vi inte har euron). Huvudmålet för penningpolitiken är prisstabilitet. De nationella riksbankerna får inte ta emot politiska instruktioner, och det är i princip omöjligt att avskeda chefer för centralbanker.

Så såg det ut. De starka inhemska drivkrafterna – legitimerade av nationalekonomisk teori – samverkade med unionsrätten.

Vi fick också i slutet av 1990-talet en ny lag som var anpassad till unionsrätten, och det var följdriktigt en lag som kraftigt förstärkte Riksbankens position.

Vad skulle då den kommitté göra som tillsattes i december 2016? Vad betydde det egentligen att lagen skulle moderniseras?

Några frågor framstod som särskilt angelägna:

För det första hade Riksbanken under åren som gått agerat långt utöver sitt mandat, bland annat köpt för några hundra miljarder i statspapper. Banken hade också under lång tid uppenbart misslyckats med att uppnå sitt enda mål (att hålla inflationen på 2%).

För det andra hade det för många blivit tydligt att något nog måste göras åt det demokratiska problemet. Kanske var det möjligt att på något sätt stärka granskningen av banken, och därigenom den demokratiska legitimiteten för systemet.

För det tredje, och kanske viktigast för regeringen, var problem i relationen till EU. Skulle man kunna se till att EU-kommissionen inte fullföljde sitt uttalade hot att dra Sverige inför EU-domstolen för att vi inte levde upp till våra förpliktelser enligt unionsrätten.

Viktiga frågor stod på spel.