På disputation i Uppsala idag eller i alla fall med via Zoom. Gemytlig tillställning.

Jag hade sällskap av mer än hundra andra, och en del fanns också på plats fysiskt i Universitetshuset.

Avhandlingen heter Lutherhjälpen som försvann (här kan den läsas). Författare är Anders Wejryd, före detta ärkebiskop (tiden mellan Hammar och Jackelén) och en av de ansvariga för att den försvann.

Lite bakgrund … Lutherhjälpen var en frivillig hjälporganisation med starkt lekmannainflytande. Omfattande lokalt engagemang. Mycket gjordes men framförallt samlade organisationen in en hel massa pengar till hjälpverksamhet.

Samarbete skedde med Svenska Kyrkans mission. Under slutet av förra seklet och i en process som fullbordades 2008 slogs de båda verksamheterna samman.

Det rörelseorienterade (Lutherhjälpen) inordnades i en centralistisk och monolitisk struktur (den svenska kyrka som nyss hade lämnat staten).

Lutherhjälpen försvann och den verksamhet som bedrevs kom att heta Svenska kyrkans internationella arbete (idag heter det Act, Svenska kyrkan).

Kyrkan inspirerades tydligen i hög grad av tidsandans krumbukter och diskuterade det ovan sagda som en förändring av sitt varumärke, dvs. de ägnade sig åt det som företagsekonomer brukar kalla branding.

Historien om Lutherhjälpen känns igen från andra områden där det uppstår spänningar mellan frivillig rörelse och professionell byråkrati. Vår tid är som bekant en där det senare tenderar att vinna.

Det är den här processen – Lurtherhjälpens försvinnande eller uppgående i den svenska kyrkan – som Wejryd har skrivit en avhandling om.

Att han själv var en viktig aktör är självfallet ett problem, även om han inte är  först i den här genren (Gahrton och Mundebo är två andra exempel).

Opponenten – norrmannen Kjell Nordstokke – plågade Wejryd en  del om det metodologiska (det autoetnografiska), och om frånvaron av ett mer sammanhållet teorikapitel. Det saknades, menade opponenten, ett teologiskt ramverk.

Annars handlade diskussionen i hög grad om möjligheten att bibehålla kritiska rörelser och ”en profetisk dimension” i en monolitisk och centraliserad maktstruktur.

Opponenten – som bekände sig som aktivist i den norska varianten av Lutherhjälpen – ställde en rad frågor om detta.

Wejryd menade att man (han?) inte i tillräcklig utsträckning hade värnat det rörelseinriktade, och att det nog skulle ha varit klokt att behålla namnet Lutherhjälpen.

Intressant samtal, även för den teologiskt obevandrade. Men lite kändes det väl som när Ingemar Mundebo försvarade sin avhandling om styrsystemen i staten, dvs. de styrsystem som han själv som budgetminister rådde över.

Kanske hade jag förväntat mig någon eldfängd extraopponent. Jag har i bloggosfären läst en hel del som kritik, men väldigt lite av det förmedlades under disputationsakten.

Inte heller Upsala Nya Tidning har var jag kan se skrivit någonting om Wejryds avhandling. Lite märkligt eftersom UNT annars uppmärksammar både stort och smått av sådant som utspelas i Pelle Svanslös stad.