”Sol eller uran? Att välja energiframtid”.

Det var titeln på en bok som jag läste noggrant i samband med kärnkraftsomröstningen 1980. Författare var Måns Lönnroth, Peter Steen och Thomas B. Johansson.

Jag har stött på alla tre irl sedan dess. En har jag handlett en doktorand tillsammans med; en träffade jag när han VD:ade för en forskningsstiftelse; och den tredje erbjöd mig en gång (förgäves) ett jobb utanför akademin.

Nåja, jag har inte kvar boken, men jag vill minnas att den var ett resultat från ett projekt vid dåvarande Sekreteriatet för framtidsstudier (som sedan blev Institutet för framtidsstudier).

Många kunde ganska mycket om energiförsörjning på den tiden. Känslan där i decennieskiftet mellan 1970- och 1980-tal var att stora delar av Sverige blev en slags studiecirkel inför kärnkraftsomröstningen. Det producerades en hel mängd information att botanisera bland.

Tankarna om vägvalet som behövde göras när det gällde den långsiktiga energiförsörjningen var viktiga för mig. Jag röstade sedan på linje 3, dvs. den linje som ville avveckla kärnkraften inom en tioårsperiod.

Alla linjer stod för en avveckling och att ingen ny kärnkraft skulle byggas utöver de reaktorer som fanns eller höll på att byggas.

Huvudargumentet för mig hade – som för många andra – med avfallsfrågan att göra. Att vi inte bör skapa avfall som ska hållas avskilt från mänskligt och annat liv i tiotusentals år.

Eftersom det blev en del tricksande med olika linjer vid omröstningen, var det inte helt lätt att tolka resultatet. Riksdagen beslutade i alla fall efter omröstningen att all kärnkraft skulle vara avvecklad år 2010.

Så blev det som bekant inte. Avfallsfrågan är heller inte löst, men ändå argumenteras det nu för mera kärnkraft.

Vid omröstningen 1980 röstade medborgarna för en avveckling, trots att kärnkraften då var lönsam. Idag verkar kärnkraften ha betydligt sämre lönsamhet än förnybara energikällor. Det skulle behövas statsstöd för att få någon idag att investera i ny kärnkraft.

Högerpartierna ligger också på regeringen för ett snabbt beslut om så kallat slutförvar. ”Vi har inte råd att vänta” säger exempelvis liberalernas ledare, och hotar med att väcka misstroende mot ansvarig minister.

Det finns förstås ingen som kan garantera en säker avfallshantering under så långa tidsperioder som det här handlar om. Vi lämpar helt enkelt över våra problem på framtida generationer.

Ibland bör vi kanske påminna oss om att den tid man måste kunna garantera att inget radioaktiv material läcker ut i miljön är 100 000 år.

Kärnkraftens avfall är ingen lätt fråga. Det finns redan avfall som måste hanteras. Men frågan om hur avfallet ska förvaras bör inte dras in i försök att göra kortsiktiga politiska poänger.